gendered styles

Hm. Insåg att Charlotte berättar en liknande anekdot apropå det där med kvinnlig stil.

the sheik

Läser om en bok jag inte läst på nästan tio år. Babel & Babylon av Miriam Hansen. Hon skriver bland annat om Rudolph Valentino och hans enorma popularitet hos den kvinnliga publiken, en popularitet som hon menar ledde till en femininisering av honom som en reaktion hos bland annat manliga journalister. Här är ett klipp ur The Sheik (1921).

Det är intressant för med klassisk feministisk (film-)teori i bakhuvudet är det lätt att tänka att heterosexuella kvinnor aldrig haft någonting att titta på, inga "objects of desire". Men de finns ju i filmhistorien och en viktig del av Hollywoods publik var kvinnor. Fallet Valentino visar dock att det finns en risk i att vara alltför attraktiv för en kvinnlig publik -- en risk som handlar om ett ifrågasättande av ens heterosexuella läggning och därmed ens manlighet. Att vara tilldragande för kvinnor innebär paradoxalt nog att betraktas som feminin/gay av män.

rätten till staden

I mitt pågående arbete att sätta mig in i space-teori har jag nu läst en text av Tovi Fenster, "The Right to the Gendered City: Different Formations of Belonging in Everyday Life" ur Journal of Gender Studies, vol 14, no 3, 2005. Den är alltså betydligt nyare än den om "the citizen-pervert" som jag läste i går. Artikeln bygger på en kvalitativ intervjustudie med män och kvinnor som bor i London och Jerusalem om deras erfarenheter av vardagsliv i de respektive städerna. Fenster utgår från Henri Lefebvres idé om "rätten till staden", att man som invånare i en stad skall ha rätt att använda staden och rätt att delta i den, dvs bland annat vara med och bestämma över hur den utformas -- men Fenster utökar Lefebvres idé till att också inkludera den privata sfären. Fenster menar att Lefebvres tanke om en "rätt till staden" är utopisk därför att det, i hennes intervjuer, framkommer att kvinnor i betydligt lägre grad känner sig delaktiga i och fria att använda stadens platser men också sina privata platser, dvs hemmen, att det finns en patriarkal dominans både i det offentliga och i det privata. Hon menar också att detta inte bara gäller kvinnor, utan även etniska och andra minoriteter.

Jag får erkänna att jag hoppats på något lite mer komplext ur den här studien, eftersom det känns som om den bara bekräftar den förutfattade bild jag själv hade av upplevelsen av space. Lite överraskande, kanske, att även hemmet upplevdes av vissa kvinnor som en förtryck plats, en plats där man inte har någon makt över utformningen av sin egen miljö. Det måste ju, rimligtvis, finnas platser där män känner sig obekväma eller "unsafe", till exempel, även om de är vita, heterosexuella medelklassmän. Och det är inte heller orimligt att tänka sig vissa offentliga platser som mer kvinnodominerade än andra. Vad som var givande var ju att den kvalitativa studien gav underlag för det hävdande som många andra gjort tidigare, nämligen att "safe" är ett viktigt begrepp i sammanhanget -- var känner sig kvinnor trygga att röra sig? Jag gillar Dana Berkowitz sexbutiksstudie som jag använde i mitt paper om gendered space för att den visar att beteendet inte är som hade kunnat tro.

Fast å andra sidan -- sexbutiker är laddade platser och det är kanske inte så konstigt om de ger upphov till reaktioner som är komplexa och motsäger det förväntade. Fensters studie handlar om vardagslivet generellt. Jag gillar idén om "rätten till staden" -- en tanke som får implikationer för hur man tänker på så spridda fenomen som gay bashing och rullstolsanpassning. Och att vi på något sätt tar tanken om rätten till offentliga utrymmen, för alla, i ett demokratiskt samhälle, för given, och att den hänger ihop med det där medborgarskapet.

love and desire in the cinema

Sitter med en artikel av den danske filmprofessorn Torben Grodal som jag läste när den publicerades i Cinema Journal 43, no 2, 2004, men som jag behöver återbekanta mig med nu inför arbetet med Twilight-texten. På något sätt känns det som att jag behöver förklara min fascination som porrforskare med ett fenomen som Twilight -- kopplingen kan tyckas enormt långsökt men jag tycker ju naturligtvis själv att den är helt uppenbar och jag tror att jag varit inne på det i något av alla mina twilight-inlägg här på bloggen: Porren är "in your face", helexplicit, och drar inte ut på formaliteterna innan själva sexet sätter i gång, så att säga. I Twilight-sagan tar det typ 1700 sidor innan det blir ligga av. Ändå handlar Twilight minst lika mycket om sex som pornografin. Typ.

Grodal är filmvetare som använder sig av kognitiv-evolutionär teori -- något som är, eller i alla fall har varit, extremt konroversiellt. Han menar att genrer som "action, adventure, comedy, love stories, pornography, and horror derive their emotional strength from innate body-mind structures that developed in order to enhance the fitness and survival of our hunter-gatherer ancestors on the savannahs of East Africa" (s 26). I den här artikeln tittar han specifikt på pornografi och romantic films, och förklarar varför män föredrar det ena och kvinnor det andra. Jag minns från min första läsning av den att jag tyckte hans avfärdande av något som helst kulturellt perspektiv gjorde analyserna lite... tja, enkelspåriga, men det kan mycket väl tänkas att i den nya kontext jag befinner mig i nu (sexologin) gör att jag läser den på ett helt annat sätt.

confessions of a porn scholar II

Har ägnat långhelgen åt att -- förutom studentuppsatsläsning och genomgång av antologisättning -- läsa Ebba Witt-Brattströms bok Å alla kära systrar!. Jag har alltid gillat Ebba Witt-Brattström, lite paradoxalt eftersom vi inte precis står på samma sida vad gäller flera frågor. Men hon satt som åhörare på en konferenspanel en gång där jag som dåvarande liten doktorandkart presenterade ett paper och ställde någon vänlig, initierad och icke-patroniserande fråga. Och jag gillar hur hon och Horace Engdahl är liksom intellektuella in their own right, utan att vara ett klassiskt "intellektuellt par" av vilka det finns så många i historien.

Men boken väcker kluvna känslor i mig. En del av mina generationskamrater har påtagliga minnen från den här tiden, mammorna satt i köket och diskuterade kvinnofrågan medan linsgrytan och råriset kokade på spisen. Man gick på folkfester och hade batikfärgade kläder och var med i sitt första demonstrationståg i sittvagnen. Vissa minns detta med ett slags romantiskt skimmer, men många ryser och fnyser när den tiden kommer på tal.

Jag har inga sådana minnen. Jag lärde känna kvinnorörelsen i efterhand, i ensamhet, på åttiotalet, när jag letade efter något slags identitet, något slags kunskap, perspektiv som låg utanför dem som vi lärde oss i skolan. En kunskap eller ett perspektiv som kunde hjälpa mig att make sense of the world. Nu, långt efteråt, känns det som att jag har gått igenom så många olika faser och känslor inför det där med feminismen och kvinnorörelsen att jag har som flera sedimenterade lager i mig, både positiva och negativa.

En känsla när jag läser är avundsjuka -- vad roligt de verkade ha, och vilken styrka de verkade finna hos varandra! Jag fascineras över hur min vattendelare med den svenska feminismen -- porrmotståndet -- tas för given. En annan känsla är aversion, och den aversionen har med något som nästan inte kan hjälpas att göra, som ligger i tidens och rörelsens natur, så att säga, och det är den där kopplingen till socialismen som i efterhand, åtminstone för mig, känns problematisk. Witt-Brattström sade i en intervju att hon har skrivit boken för att unga tjejer skall veta vad Grupp 8 och kvinnorörelsen åstadkom. Jag kan inte tycka annat än att självklart skall de ha "due credit", för saker som dagisutbyggnaden, föräldraförsäkringen, den fria aborten och, inte minst, motståndet som fällde sexualbrottsutredningen. Vad jag också tänker är att om vår kultur och vår kulturs diskurs påverkar vad vi talar om och hur vi talar om det, har kvinnorörelsen inneburit en extremt viktig motdiskurs.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att delar av den där extremt viktiga motdiskursen arbetade sig in i makten och blev, i alla fall under en period, en integrerad del av en maktdiskurs. Jag som har lite av motståndsromantiker i mig tänker mig också att den därmed korrumperades, men det är kanske bara irrationellt egentligen. Men jag minns hur jag med förvåning läste om alla partiledare som plötsligt var feminister (när var det, på nittiotalet någon gång?) och tänkte för mig själv att hallå, då kan man ju inte vara feminist, inte om alla som sitter vid makten är det... men de låtsas nog bara? Eller är det bra, tar de de här frågorna på allvar nu? Kan det verkligen vara så? Eller egentligen är det nog bara Alf Svensson som tar frågan på allvar eftersom han är den ende som inte kallar sig det?

Och naturligtvis vill samhällsförändrande rörelser ha makt och inflytande. Det är ju enda sättet man kan få genom de förändringar man vill. Men det blir en olöslig paradox med cirkelresonemang som inte går att komma ur.

Jag har inte läst ut boken. Men det tycks mig som att Ebba Witt-Brattsröm ändå känner att världen och den unga generationen behöver få veta den här historien eftersom vårt samhälle, i hennes ögon, lider av ett slags backlash. Silikonbröst och rakade kön, vägra vara offer och så vidare... Och man skall inte underskatta hennes maktposition -- hon är trots allt professor i litteraturvetenskap. Boken är utgiven på Norstedts förlag och har fått en hel del publicitet, recensioner i Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Aftonbladet, den tidigare länkade intervjun i DN och en i Sydsvenskan bara för att nämna ett axplock. Även om inte alla recensioner är odelat positiva (Ann Heberlein skriver bra men kritiskt i DN, t ex), är det ändå så att när Ebba Witt-Brattström skriver så läser man (i alla fall på kultursidorna).

Och det är ju någonstans bra. Trots mina kluvna känslor och mina invändningar är jag glad för boken, den är välskriven, rolig och givande läsning. Och den visar att i alla fall några av de där rösterna som höjdes fortsätter att höras.

siffror

Sedan några dagar diskuteras jämställdheten inom svensk film. Eller, tja, diskussionen är ju egentligen betydligt mer långvarig än så, men efter att Aftonbladet skrev att endast två av de de tjugo mest sedda filmerna de senaste tio åren är regisserade av kvinnor hamnade Kjell Sundvall i skottlinjen för sitt uttalande att, tja, typ det inte är hans eller Colin Nutleys fel att kvinnorna "gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva".

Häpp. Säger man så får man nästan räkna med att alla talar om för en hur dåliga filmer man har gjort, vilka magplask man har (miss)lyckats med. Eller helt enkelt bara reagerar.

Tio procent (två av tjugo) är inte jämställt, naturligtvis. Om man tänker sig en ideal jämställd värld skulle det alltså vara tio filmer, som dessutom tillsammans hade dragit ungefär lika stor publik som de tio som hade varit regisserade av män. Men snabbt blir det en diskussion om bra och dålig film, en diskussion som egentligen är lite fånig i just det här sammanhanget för det var faktiskt inte det statistiken handlade om. Den handlade mycket enkelt om film som publiken går och ser. Ett mätbart fenomen, som man i och för sig kan ha synpunkter på och som inte i allas ögon säger någonting om filmernas kvalitet. Och där är kvinnorna underrepresenterade, både i absoluta tal, men -- skulle jag i alla fall tippa utan att ha gått in på SFI:s hemsida och räknat -- också i förhållande till hur många svenska filmer som producerats under de senaste tio åren med kvinnliga regissörer.

Och då ligger det, tyvärr eller vad man skall säga, något i det Sundvall säger. För om andelen kvinnliga filmregissörer inte närmar sig fifty-fifty ännu, är det ännu sämre vad gäller just publiktillvända filmer. Komedier och action/polis/äventyrsfilmer -- som med vissa undantag är de filmer som radas upp i Aftonbladets artikel -- är ännu mer av en manlig arena än vad film generellt är. Genus och humor har ju diskuterats i bland annat Bang, men genus och action diskuteras mest i anslutning till Kathryn Bigelow eller överlag i anglo-amerikanska sammanhang.

Så även om det ligger något i det Sundvall säger, är vi fortfarande långt ifrån ett svar på varför det är så (om man inte skriver under på att kvinnorna får skylla sig själva). Anna Croneman närmar sig det genom att fråga varför vissa får en andra chans efter att ha floppat, men också här dyker frågan om vad som är bra film upp.

Kan en riktigt, riktigt bra film av en kvinnlig regissör väga upp mot tio publikt framgångsrika medelmåttiga filmer regisserade av män? Eller fem? Eller kan fem konstnärligt framstående filmer av kvinnor väga upp mot en ensam kioskvältare av en man? Och hur mäter man i så fall det konstnärliga? Priser och utmärkelser? Antal getingar, plustecken, eller biostolar? Filmkritikers superlativ?

några tillägg till twilight

Twilightkvällen i går avlöpte väl, var mitt intryck. Det sköna -- och det lite ångestladdade -- med att sitta i en panel är att det inte bara hänger på en själv. Vi tre som pratade i går har känt varandra länge och jobbat ihop tidigare, och jag tror att vi lyckades komplettera och balansera varandras kompetenser. Som filmvetare var det väl i och för sig meningen att jag skulle prata mest om filmerna men... tja, kunde inte riktigt låta bli att lägga ut texten om böckerna i alla fall. Men det var ju själva fenomenet det handlade om och då spelar det kanske inte så stor roll.

Ett par saker som jag inte fick sagt, som stod i mina anteckningar men som aldrig riktigt passade att kläcka ur sig:

Oron för flickors och unga kvinnors läsning: kanske var det mest diplomati som fick mig att undvika jämförelsen med Kristina i Vilhelm Mobergs utvandrarserie (nästa litteraturafton på LLS skall handla om Moberg). Om man nu tror sig veta att unga flickor är så lättpåverkade av sin läsning att de efter Twilightsagan kommer att bli stenhårda abortmotståndare, uppoffra sig själva för kärleken och drabbas av ätstörningar, borde man i så fall i konsekvensens namn i allra högsta grad hindra dem från att läsa om Kristina och Karl-Oskar. Med kroppen förstörd av ständiga barnsängar får Kristina höra att ett barn till kommer att innebära risk för hennes liv. Trots detta söker hon sig till maken en natt när de båda lider av avhållsamheten -- det är hon som tar initiativet, Karl-Oskar vill inte göra henne illa -- och mycket riktigt blir hon gravid och dör.

Mormonen Meyer och människans förmåga till godhet: OK, böckerna handlar om sex, åtrå, vampyrer, varulvar, kärleken och döden. Men en ständigt underliggande och ibland explicit diskussion i dem handlar om godhet och osjälviskhet, att älska någon helt utöver sig själv och sina egna behov men också att övervinna sin egen natur för att man tror på att det är det rätta. Man skulle kunna tänka sig Meyer som en amerikansk, tonårsromansskrivande Björn Ranelid, som predikar människans inneboende godhet och förmåga till osjälvisk kärlek.

Och slutligen: att böcker och filmer väldigt sällan formar verkligheten utan speglar den. Vissa invändningar från publiken handlade om att böckerna inte är korrekta ur ett feministiskt perspektiv. Och även om man kan diskutera det (hur självständig är Bella, hur jämbördiga blir de i sitt förhållande, hur stor roll spelar det att skildringen är ur Bellas perspektiv och att det handlar om en ung kvinnas sexuella åtrå eller begär), ligger det ju något i det. Men i så fall lägger vi ett enormt stort ansvar på fiktionen, att den skall påverka våra barn i rätt riktning, att den skall uppfostra dem (och oss), ett ansvar som kanske inte är fiktionens egentligen.

Länkar till en text av Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Sydsvenskan, från i höstas och premiären på New Moon.

walk the walk

Mycket bra artikel i New York Times om Kathryn Bigelow. Den fångar en del av problematiken med konceptet "kvinnliga regissörer" och lyckas, tycker jag i alla fall, förklara vad man skulle kunna kalla skillnaden mellan "feminists who talk the talk and feminists who walk the walk". Manohla Dargis skriver i artikeln:

Thelma and Louise didn’t need to tote around “The Second Sex” to confirm their credentials as feminist inspirations; the way viewers received the characters proved they were. The same goes for Ms. Bigelow, who doesn’t like to talk about being a feminist touchstone — she doesn’t need to, she has been one for decades — much less her role a female director. Her refusal, along with the types of movies she makes, have not always sat well with some. Like Thelma and Louise, Ms. Bigelow refuses to behave the way she’s supposed to.

Där fångar Dargis en annan problematik med konceptet "kvinnliga regissörer": att de ofta tvingas in i en position där de måste vara medvetna feminister. Deras främsta påhejare -- feminister -- vill i deras filmer se feministiska manifest, analyser och subversioner av det patriarkala samhället eller åtminstone kvinnliga förebilder. Finns inte det, blir besvikelsen -- och kritiken -- större än den besvikelse man känner inför de "vanliga" produkterna från manliga regissörer. Lina Wertmüller drabbades exempelvis av detta. Jag kommer fortfarande ihåg den förvirring jag kände när jag läste i Barbara Koenig Quarts bok Women Directors: The Emergence of a New Cinema från 1988 att det budskap som förmedlas i Wertmüllers Travolti da un insolito destino nell'azzurro mare d'Agosto (1974) var "particularly vile for a woman to be making" (s. 31). Liksom, hallå, var inte feminismen till för jämställdhet och att inte kvinnor skall tvingas in i en viss roll bara för att de är kvinnor??? Till saken hör att Wertmüller faktiskt var den första kvinnan som oscarsnominerade i kategorin bästa regi (dock för en annan film) -- den kategori som Bigelow, mer än trettio år senare, var den första kvinnan som faktiskt vann.

(Thanks to Erika for the tip!)

confessions of a porn scholar

Har haft sexologstudenterna i dag på kursen Sexualitet i ord och bild. Vi pratade om den pornografiska filmens historia och om porrdebatten, feminism och pornografi. Därav mina Dworkin-efterforskningar i går. Till studenterna försökte jag förmedla skillnaderna mellan den svenska och den amerikanska kvinnorörelsens porrmotstånd, men till syvende og sidst hamnar man ändå alltid i något slags diskussion om vem som har "rätt". Och där är det väldigt svårt att göra båda sidor rättvisa, eftersom varje sida har så mycket med sammanhang och historisk situation att göra. I den intellektuella kontext som formade mig när jag var i typ femton-sextonårsåldern var det självklart och fullständigt icke-ifrågasatt att pornografi var kvinnoförnedrande och på något sätt borde utrotas. Jag läste Ordets makt och feministiska texter (och Linda Lovelaces Skärseld) och var på det där moraliskt tvärsäkra sättet som man bara har i tonåren helt säker på att vad jag hade läst var sant, rätt och riktigt. Samtidigt fanns det något slags motsägelse i det som jag inte lyckades få ihop.

Det var först när jag blev äldre och kom i kontakt med amerikanska, feministiska film- och medieforskare som något hände, som helt plötsligt saker och ting föll på plats -- eller rättare sagt, inte föll på plats utan tvärtom, jag insåg att de behövde inte falla på plats. Carol Clovers inledning till Dirty Looks: Women, Pornography, Power var en ögonöppnare:

This volume stands on the anti-censorship side of the fence. Because the censorship position is commonly taken, by the media and the public, to be the feminist position, it has seemed all the more urgent for those of us on the other side to speak up. [---] Pornography may be a 'meaningful text', but that is not say that its meaning is transparent. Even in the case of a single, apparently simple image, 'real' or 'true' meanings are hard to come by. (p. 1-2)

En annan sådan var Linda Williams i Hardcore, där hon skriver bland annat: "Coming to terms with pornography does not mean liking, approving of, or being aroused by it -- though these reactions are not precluded either." (p. 5) Vad de här amerikanska fyrtiotalistfeministerna sade, var att det fanns en position som inte avfärdade pornografin men som inte heller nödvändigtvis omfamnade den, som inte avfärdade kvinnor som sade sig tända på porr med att de hade internaliserat ett patriarkalt förtryck och lärt sig att tända på underordning eller betraktade män som konsumerade pornografi som socialiserade att tända på makt och våld, men som tog både porren och våra reaktioner på den på allvar.

För mig var detta nytt. Men det var vid mitten av nittiotalet (böckerna är från 1993 och 1989) och vår samtida kontext förändras ju runt omkring oss hela tiden. Jag är inte säker på att de som är, säg tio-tjugo år yngre än jag, har motsvarande erfarenheter. De har ju vuxit upp någonstans i spänningsfältet mellan Alexa Wolfs Shocking Truth, Mia Engbergs Dirty Diaries och vad jag uppfattar som det lite naiva påhejandet av amatörporren. Och samtidigt har de haft Internet (där jag hade gamla dammiga sjuttiotalsböcker från Stadsbiblioteket och en och annan upphittad porrtidning).

bigelow

Jag tar av mig hatten för Kathryn Bigelow som första kvinnliga oscarsvinnare för bästa regi! Det är kanske emellertid typiskt att det är just Bigelow som blir den första eftersom hon har beskrivits som en kvinnlig regissör med "muskler" -- dvs en riktig actionregissör -- och som en "gender bender" likaväl som en "genre bender". Jag har ännu inte sett The Hurt Locker, men jag har ju följt Bigelows karriär genom filmer som Near Dark (vampyrfilm), Blue Steel (polisfilm med Jamie Lee Curtis), Point Break och, min favorit kanske, Strange Days från 1995 med Ralph Fiennes och Angela Bassett i huvudrollerna. Strange Days handlar om de sista skälvande dagarna före millennieskiftet, vilket gör att den i någon mån har daterats lite, och bygger på de händelser som ledde fram till Rodney King-kravallerna 1992. Jag hade turen att kunna se om den, några år efter dess premiär, på American Cinematheque i LA med en Q&A med Bigelow efteråt och oh boy, vad hon imponerade på mig! Eberts recension finns här och den fångar, tycker jag, filmen väldigt väl.

Bigelow har aldrig varit typen som spottat ur sig filmer, det går ofta flera år mellan dem. Exempelvis dröjde det fem år innan den mer "arty" The Weight of Water kom efter Strange Days, och efter nästa film, K19: The Widowmaker, tog det ytterligare sex år innan The Hurt Locker. Jag vet inte om det har att göra med att hon har haft svårt att finna finansiering eller vad det kan vara, men såvitt jag har förstått det var Point Break en stor hit medan Strange Days inte gick så bra. The Weight of Water är helt enkelt inte box office-material (låg kommersiell potential) och K19: The Widowmaker är faktiskt något av det mest disgusting jag någonsin sett (när jag nämnt den tidigare på bloggen har jag beskrivit den som "haveri ombord på sovjetisk atomubåt, inga skyddskläder, bara kommunistiskt elände, radioaktiva utslag och spyor"), vilket inte heller brukar borga för någon ekonomisk succé. Däremot är den grymt skickligt gjord, som Bigelows filmer brukar vara.

Detta bidrar till glädjen över Bigelows Oscar för bästa regi. Därför att även om det naturligtvis har diskuterats i de termerna, är inte detta på något sätt ett uppenbart fall av kvotering eller särbehandling. Även om det självklart finns politik i oscarsutdelningarna, kan jag utan att ha sett The Hurt Locker, på basis av vad jag har sett henne göra tidigare, säga att det mycket sannolikt är en välförtjänt Oscar. (Fast här skall en liten brasklapp göras: jag skulle så gärna vilja skriva "on merits only" men jag vet ju att det är sällan det fungerar så. "Välförtjänt" är bättre, för det säger inte något om de andra tävlande och det utesluter inte den politik som försiggår bakom kulisserna, som jag i detta fall inte vet något om.)

erotisk litteratur

Intressant artikel i Svenska Dagbladet i dag om den nya vågen av erotisk litteratur. Mina två litteraturvetenskapliga kolleger Ann Steiner och Magnus Ullén citeras och artikeln fångar fenomenet ganska väl. Edenborgs påpekande att vi inte är så frigjorda som omvärlden tror stämmer ju också i allra högsta grad -- lustigt nog är porren (eller rättare sagt den pornografiska litteraturen, som ofta kallas erotik, men det gäller i någon mån den pornografiska filmen också) tillräckligt rumsren för att vi skall kunna erkänna att vi konsumerar den, men inte hur vi känner inför den. Det är fortfarande tabu att berätta vilken novell i samlingen som gjorde en upphetsad, eller ens att man kände upphetsning.

Påminner lite om när Dirty Diaries släpptes och väldigt få, om ens någon, recensenter kunde erkänna att någon eller några av kortfilmerna hade en uppetsande effekt. Dirty Diaries är också "rumsren" på motsvarande sätt som den erotiska/pornografiska litteraturen (estetiserat och elegant omslag, stöd från SFI och etiketterat som feministiskt), så vem som helst som är lite vågad eller vill visa upp sin frigjordhet kan ha den hemma i sin dvd-hylla -- men att erkänna att någon av kortfilmerna påverkade en sexuellt är att gå för långt.

Den erotiska/pornografiska litteraturen har också ett kvinnotilltal (inte nödvändigtvis feministiskt sådant, dock, vad nu det egentligen betyder). Det är paradoxalt, det där, med att å ena sidan anses den kvinnliga sexualiteten vara mer skambelagd, förtryckt och kontrollerad, å den andra gör kvinnotilltalet att porren raskt glider upp ett par pinnhål på den kulturella värdestegen (detta är inget nytt, redan Leif Silbersky och Carlösten Nordmark menade att kvinnlig porr=bättre porr och jag har skrivit om det i anslutning till Dirty Diaries och Anna Span i ett något snurrigt blogginlägg här.) En delförklaring kan ha med klass att göra men även om jag är inne och snurrar på det i det länkade blogginlägget känner jag att jag har inte tänkt tillnärmelsevis färdigt på det. Återkommer eventuellt.

Trots uppgraderingen i den kulturella hierarkin innebär det ändå inte att man börjar recensera ens erotisk litteratur med orden "Mest upphetsad blev jag ändå av NNs bidrag. Mötet vid Pressbyrån som utvecklar sig till blabla var något av det mest erotiskt laddade jag någonsin läst och efter en stund blev faktiskt undertecknad tvungen att avbryta läsandet för att... tja, ni förstår säkert." Typ. Tvärtom -- om upphetsning någon gång berörs är det avsaknad av upphetsning som påtalas. Man skulle avslöja alltför mycket om sig själv och utlämna sig personligen på ett sätt som står kulturskribenter mycket främmande. Ja, inte bara kulturskribenter för den delen. Jag skulle aldrig själv skriva så. Linda Williams är inne och rör lite försiktigtvis vid det i Screening Sex, och även om det bara är retrospektivt, tycker jag att det är modigt.

salander del I: fiktion

Jag har under en längre tid försökt formulera ett blogginlägg om Lisbeth Salander. Det började redan med Nina Björk, Rigmor Robèrt och Pär Ström. Redan då tyckte jag hela diskussionen var märklig, men den blåste över ganska snabbt. Nu har den återvänt. I anslutning till Tiger och Elin Woods medieuppblåsta mellanhavanden, som ju också har lockat fram diskussioner om mononormativitet som jag inte tänker lägga mig i. Vad jag däremot har funderat över länge är tendensen att diskutera Salander som om hon fanns på riktigt.

Jag förstår att man använder sig av populärkulturella referenser för att tydliggöra, dra paralleller, skapa symboler för och berättelser om händelser och händelseförlopp. Det görs hela tiden och är ett ganska självklart och enkelt sätt att åstadkomma poänger.

Jag förstår också att även fiktiva personer har ett slags klangbotten i verkligheten, att vi som publik eller läsare behöver kunna känna igen oss i dem och relatera till situationer som de hamnar i. En viss realism i karaktärsteckningen är också viktig, annars skulle vi inte låta oss vaggas in i the suspension of disbelief och acceptera fiktiva karaktärer, leva oss in i deras öden, engagera oss i deras problem och känna med dem -- eller mot dem -- under berättelsens gång.

Men jag förstår inte varför man pratar om Lisbeth Salander som en verklig figur, som en riktig människa. Jag förstår det inte. Som om Salander skulle göra det OK att slåss med golfklubbor?

För faktum kvarstår: man har ingen rätt att ta till våld mot andra människor. Det är förbjudet i lagen. Inte heller svagare människor har rätt att ta till våld mot starkare människor, bara för att de är svagare och de andra starkare. Små människor har inte rätt att slå stora människor, bara för att de är små etc. Det finns ett litet lagutrymme för nödvärn, att man har rätt att försvara sig med ett rimligt mått av våld, men det är marginellt och gäller verkligen rimligt mått av våld. Jag tror också att den fysiskt svagare parten i ett misshandelsförhållande (oavsett kön), i ett mobbningssammanhang eller liknande skulle kunna få viss moralisk sympati om än inte juridiskt frikännande (är inte jurist så det där kan säkert diskuteras).

Lisbeth Salander är inte unik, inte ny, inte särskild egentligen på något sätt. Hon är en rape-revengekaraktär vars rötter går åtminstone tillbaka till sjuttiotalet -- filmer som Thriller - en grym film med Christina Lindberg, I Spit on Your Grave, Ms. 45, och Death Weekend, fortsätter in på nittiotalet i lite mesigare tappning med Thelma and Louise och har sin senaste föregångare i Uma Thurmans Beatrix Kiddo/The Bride i Kill Bill-filmerna (som ju faktiskt också blir levande begravd). Att hon kan vara så liten och tanig och ändå urstark, är ett exempel på hennes "overkliga" karaktär. Hennes suveräna talang att helt plötsligt klä ut sig och passera som något slags överklasskvinna i Schweiz eller vad det är, när hon lurar till sig Wennerströms miljoner, är också exempel på det "overkliga" hos henne.

Lisbeth Salander är alltså en fiktiv typ, vars resonansbotten för läsaren och sedermera åskådaren ligger i att vi tycker om att se "the underdog" hämnas, segra, triumfera. Det bär med sig olika betydelser om det är en man eller kvinna som utgör den fiktiva typen, men anledningen till att vi gillar att se "the underdog" är könlös -- det är nämligen så att vi brukar heja på the underdog. Både män och kvinnor. Däremot är kvinnor, enligt stereotypa föreställningar, mer underdogs än män i fysiskt våldsamma situationer av den enkla anledningen att många kvinnor är fysiskt svagare än många män. (Detta har jag norpat rakt av ur Carol Clovers Men, Women, and Chainsaws: Gender in the Modern Horror Film från 1992.) Självklart är det en annan sak med manliga hämnare än med kvinnliga -- vi kan inte koppla loss hela vårt kulturella bagage och våra föreställningar om kön bara för att vi tittar på film eller läser en bok. Det är lite underbart när Eowyn besegrar häxmästaren från Angmar i Sagan om konungens återkomst (även om jag tycker att ögonblicket är lite bortschabblat i filmen) just för att hon är kvinna, för att ingen trodde på henne, för att hon var tvungen att förklä sig för att få rida med i striden, för att häxmästaren trodde att han var odödlig för att ingen man kunde döda honom och att han aldrig i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att en kvinna skulle möta honom i strid.

Låt den rätte komma in har också ett underdog-tema. Här har vi den mobbade pojken som räddas av sin androgyna vampyrvän. Vampyren är både tjej och kille eller snarare varken tjej eller kille, men lika mycket fiktiv karaktär som Lisbeth Salander. Jag har hittills inte sett någon klaga på att det framställs som OK att låta ens vampyrkompis slita sönder ens mobbare.

Uppdatering: Hittade en artikel i DN om hämnartemat. Tar upp liknande saker som det här inlägget.

respektabilitet

En ytterligare sak som Klara Arnbergs presentation på seminariet i förrgår fick mig att tänka på handlar om respektabilitet. Hon hänvisade i förbifarten till en text jag har skrivit, när jag var helt nydisputerad och försökte hitta ett sätt att närma mig det här med pornografisk film som möjligt forskningsprojekt, nämligen "Drömmen om den goda pornografin: om sextio- och sjuttiotalsfilmen och gränsen mellan konst och pornografi" i Tidskrift för Genusvetenskap (nr 1-2, 2007). I den reflekterar jag bland annat över kvinnors pornografikonsumtion och att möjligen kan kvinnors konsumtion av porr på något sätt förläna branschen ett visst mått av respektabilitet. När filmbranschen under det tidiga nittonhundratalet strävade mot att tvätta bort den värsta marknadsgyckelsstämpeln, var en av många strategier att plocka in kvinnor som manusförfattare och till och med i ett litet fåtal fall regissörer. När Leif Silbersky och Carlösten Nordmark skrev debattbok om pornografi (Såra tukt och sedlighet) i slutet av sextiotalet, efterlyste de en bättre pornografi, inte minst för kvinnornas skull.

Som om kvinnors sexualitet ställer lite högre krav än männens. Som om kvinnor har bättre urskillning. Som om kvinnors konsumtion av pornografi skulle visa att den inte är så dålig eller kvinnoförtryckande eller whatever. Som om snusket kunde liksom avsnuskifieras om kvinnor tycker att snusket är OK.

En liknande, eller en motsvarande, tendens finns i kvinnoproducerad, mer eller mindre feministisk porr av typen Dirty Diaries och Anna Spans produktion. Jag har flera gånger efter Skiftesföreläsningen försökt fundera över och diskutera frågan om klass i sammanhanget. Anna Span (som gjorde ett jättebra intryck på mig, det här är ingen dissning!) är en välutbildad, vältalig, välklädd, välframträdande medelklasskvinna. Hennes porr, om man besöker hennes hemsida, är "ren", där finns inga konstiga pop-up fönster, inga märkliga vidarekopplingar, inga annonser om "Villiga flickor i Malmö söker dig". Samma sak gäller Dirty Diaries officiella hemsida. De är inga typiska XXX-sidor på något sätt. Det finns något städat och respektabelt över dem.

Det känns som om de senaste blogginläggen bara har varit frågor. Den här är ytterligare en i raden, jag har inte tänkt färdigt om detta men det känns väldigt starkt att det finns något här, något spännande och intressant och tankeväckande. Vad har kön, genus, klass och respektabilitet med porr och porrfilm att göra?

Uppdatering: Vad gäller de här frågorna, menar jag alltså. Insåg att det kunde läsas som att jag frågar om det uppenbara.

långt inlägg om...

... bland annat Vera Chytilová och Mai Zetterling på weird science. Läsvärt!

Och ja, jag är naturligtvis inte opartisk: avhandlingen som nämns i texten är den som är avbildad på denna blogg.

forever young: mer twilight

Har nu också läst ut Twilight. Egentligen tycker jag nog att filmen är bättre än boken... fast boken har vissa kvaliteter som inte filmen har. Jag kastade mig över adlibris hemsida för att beställa tvåan, New Moon, så snart jag hade läst ut den första, så den är på väg!

Men i boken kommer Bellas självutplånande drag fram i mycket högre grad och i filmen framstår hon som modigare -- de repliker där hon säger att hon inte är rädd finns i boken också men där får man ju också veta att det är lite ljug. Men begäret är det samma, Edwards skönhet betonas om och om igen, vemodet och melankolin genomsyrar såväl hennes längtan som deras kärlekshistoria och de diskuterar lite utförligare (om än fortfarande i mycket kyska termer!) möjligheten att så att säga gå hela vägen. Eller snarare omöjligheten. Parallellen sex och vampyrism är ännu tydligare i boken, utan att den någon gång blir uttalad.

Men vad som slog mig, och vad som blev ännu mer uppenbart när jag läste teasern (dvs de första sidorna i nästa bok) till New Moon som fanns i slutet på den utgåva jag läste, är att ett annat tema än sex/vampyrism och young female desire är skräcken för åldrandet. Bella lider av tanken på att hon skall åldras och Edward skall fortsätta att vara densamma, lika ung och vacker, även om han säger att det inte gör honom något. Det är en skräck som jag vagt minns från min egen tonårstid, ett slags irrationell ångest över kroppens kommande förfall som kunde kännas fullständigt hopplös eftersom det inte fanns något att göra åt det. Och det är väl också där man kan säga att böckerna är världsfrånvända eller livsförnekande. Inte i förståelsen av den skräcken, för den finns, utan i att den enda lösningen på kroppens förestående förfall är att bli en levande död.

Vill man ansluta till freudianska idéer så hänger ju könsdriften (libido) ihop med dödsdriften (thanatos) så det finns väl något slags logik i det hela, men jag hör inte till dem som tror på psykoanalysen som en sanning. Och helt plötsligt kan jag också förstå en del av kritiken mot böckerna. Inte för att jag håller med om den, men jag kan förstå att vuxna människor reagerar på att tonårsflickor läser böcker som handlar om att självutplånande vända sig bort från livet och att det väcker något slags moralpanik. Jag skulle hellre vilja säga att Stephanie Meyer har en viss insikt i vissa av de tankar och känslor som uppfyller en i målgruppens ålder, och att det förklarar böckernas popularitet.

mer twilightfunderingar

Har tänkt på min jämförelse med Dirty Dancing. Jag gjorde den för att de har samma publikdragningskraft, unga tjejer som tyvärr ofta får lära sig att skämmas för sin kultur och sin smak. Samtidigt finns det ju massor av skillnader. Bland annat att DD handlar om att Baby lär sig att dansa "dirty" medan Bella inte kan gå hela vägen, knappt ens halva, med sin pojkvän. Samtidigt finns det något där med den oansenliga tjejen (Kristen Stewart är ju i och för sig inte precis oansenlig, men enligt böckerna är tydligen Bella en liten mus) och hennes mod och hennes drömmar...

Lyckligtvis har Dirty Dancing fått viss upprättelse efter dryga tjugo år. Twilight är ungefär lika utskälld som den var förr och det visar hur otroligt låg kulturell status tjejkultur har. Den har ungefär lika låg, om ärligt talat inte ännu lägre, status än den lågkulturella mer eller mindre manliga kultur jag håller på med. Nu är ju kulturhierarkier inte givna eller huggna i sten på något sätt, utan förändras över tid, är olika i olika grupper, påverkas av olika förhållningssätt och så vidare, men det är uppenbarligen fortfarande OK att tala om för unga tjejer hur dålig smak de har.

twilight och young female desire

I går såg jag den romantiska teeny-vampyrfilmen Twilight. Den var klart bättre än jag hade väntat mig -- eller jag vet inte vad jag hade väntat mig, på ett sätt var den allt jag hade hoppats att den skulle vara. Den är lite av en "nobody puts Baby in a corner"-film för 2000-talet, fast med vampyrer. Och egentligen - precis som alla redan har noterat - handlar den ju inte alls om vampyrer utan om sex (precis som vampyrfilmer/berättelser ofta gör). Och avhållsamhet. Och begär. Eftersom de kom ungefär samtidigt ligger jämförelsen med Låt den rätte komma in nära till hands (Ebert till och med rekommenderar den svenska filmen i stället för Twilight som en fotnot till sin recension), men jag uppfattar att de är två väldigt olika filmer. Båda handlar om utanförskap men Låt den rätte komma in handlar inte om sex och begär, i alla fall inte som jag tolkar den.

För det var nog det jag gillade med Twilight. Den är en saga om kvinnligt begär, en flickboksfantasi som inte fipplar bort det faktum att (unga) kvinnor också har starka, sexuella känslor och erotisk längtan. Objektet för denna kärlek konstrueras som ett slags perfekt man, spännande och farlig men ändå trygg och stark.

Och ju mer jag ägnar mig åt den pornografiska genren, den explicita "in-your-face" sexualiteten som visas upp där, desto mer fascineras jag av filmer där begäret aldrig kan tillfredställas, där varje scen vibrerar av tillbakahållen längtan, där kläderna behålls på och det är via blickarna som lusten kommuniceras. En annan sak som jag gillar med filmen är att berättelsen drivs fram av hennes begär.

Det är klart att man kan anklaga Twilight-fenomenet för moralism och för att vara ett uttryck för det amerikanska avhållsamhetsidealet, särskilt understruket under Busheran, men samtidigt är det lite läckert med scener där båda vill men ändå måste avstå. Och såvitt jag förstår kommer de att fullborda det hela så småningom (biter han henne inte till sist i någon av böckerna?).

Har beställt första boken. Ser fram emot nästa film.

kort uppdatering

Jag hittade AVN-texten där jag läste om sex shopens orientering mot en kvinnlig kundkrets. Det var i februarinumret 2007, om "what women want". Man kan klicka här (obs, explicit material!) och sedan gå till "past issues" där man kan hitta det numret. (Det gick inte att länka direkt.)

Såg att det senaste numret hade kommit. Har inte hunnit kolla in det ännu, men det finns också på den länken för den som är hugad.

What women want

Intressant reportage i NY times. Ur två perspektiv för mig - dels naturligtvis forskningen och dess eventuella resultat men dels också, och kanske framför allt, för det faktum att forskaren använder film för att undersöka begärets dunkla mål och meningar.