torsdag 15 april 2010

siffror

Sedan några dagar diskuteras jämställdheten inom svensk film. Eller, tja, diskussionen är ju egentligen betydligt mer långvarig än så, men efter att Aftonbladet skrev att endast två av de de tjugo mest sedda filmerna de senaste tio åren är regisserade av kvinnor hamnade Kjell Sundvall i skottlinjen för sitt uttalande att, tja, typ det inte är hans eller Colin Nutleys fel att kvinnorna "gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva".

Häpp. Säger man så får man nästan räkna med att alla talar om för en hur dåliga filmer man har gjort, vilka magplask man har (miss)lyckats med. Eller helt enkelt bara reagerar.

Tio procent (två av tjugo) är inte jämställt, naturligtvis. Om man tänker sig en ideal jämställd värld skulle det alltså vara tio filmer, som dessutom tillsammans hade dragit ungefär lika stor publik som de tio som hade varit regisserade av män. Men snabbt blir det en diskussion om bra och dålig film, en diskussion som egentligen är lite fånig i just det här sammanhanget för det var faktiskt inte det statistiken handlade om. Den handlade mycket enkelt om film som publiken går och ser. Ett mätbart fenomen, som man i och för sig kan ha synpunkter på och som inte i allas ögon säger någonting om filmernas kvalitet. Och där är kvinnorna underrepresenterade, både i absoluta tal, men -- skulle jag i alla fall tippa utan att ha gått in på SFI:s hemsida och räknat -- också i förhållande till hur många svenska filmer som producerats under de senaste tio åren med kvinnliga regissörer.

Och då ligger det, tyvärr eller vad man skall säga, något i det Sundvall säger. För om andelen kvinnliga filmregissörer inte närmar sig fifty-fifty ännu, är det ännu sämre vad gäller just publiktillvända filmer. Komedier och action/polis/äventyrsfilmer -- som med vissa undantag är de filmer som radas upp i Aftonbladets artikel -- är ännu mer av en manlig arena än vad film generellt är. Genus och humor har ju diskuterats i bland annat Bang, men genus och action diskuteras mest i anslutning till Kathryn Bigelow eller överlag i anglo-amerikanska sammanhang.

Så även om det ligger något i det Sundvall säger, är vi fortfarande långt ifrån ett svar på varför det är så (om man inte skriver under på att kvinnorna får skylla sig själva). Anna Croneman närmar sig det genom att fråga varför vissa får en andra chans efter att ha floppat, men också här dyker frågan om vad som är bra film upp.

Kan en riktigt, riktigt bra film av en kvinnlig regissör väga upp mot tio publikt framgångsrika medelmåttiga filmer regisserade av män? Eller fem? Eller kan fem konstnärligt framstående filmer av kvinnor väga upp mot en ensam kioskvältare av en man? Och hur mäter man i så fall det konstnärliga? Priser och utmärkelser? Antal getingar, plustecken, eller biostolar? Filmkritikers superlativ?

2 kommentarer:

  1. johan,karlskrona20 maj 2010 06:54

    Hej Mariah, jag går bakåt i tiden i din blogg.

    All film måste ju inte vara publik, men är den inte det kommer den inte upp på biograferna i a f någon längre tid och inte i småstäder. "A single man" kom inte hit(Karlskrona)och den var ju egentligen inte smal. Kanske har de kvinnliga regissörerna inte ambitionen att göra blockbusters? Bra drama kan hitta till tv, det finns en festivalscen, filmklubbar, dvd-marknad och nu detta internet. De kanske nöjer sig med att göra bra film, filmstödet är väl avhängigt kvalitén? Men vill de 'nå ut'(i Sverige) borde de försöka att i stället för att göra en bra film, göra en actionfilm-fast bra. Eller en komedi-fast bra. Alltså tänka genre först. Tror jag.

    SvaraRadera
  2. Jo, men det tror jag också. Man får försöka se ambitionerna men man kan också fundera över varifrån ambitionerna kommer och varför.

    SvaraRadera