Thelma and Louise didn’t need to tote around “The Second Sex” to confirm their credentials as feminist inspirations; the way viewers received the characters proved they were. The same goes for Ms. Bigelow, who doesn’t like to talk about being a feminist touchstone — she doesn’t need to, she has been one for decades — much less her role a female director. Her refusal, along with the types of movies she makes, have not always sat well with some. Like Thelma and Louise, Ms. Bigelow refuses to behave the way she’s supposed to.Där fångar Dargis en annan problematik med konceptet "kvinnliga regissörer": att de ofta tvingas in i en position där de måste vara medvetna feminister. Deras främsta påhejare -- feminister -- vill i deras filmer se feministiska manifest, analyser och subversioner av det patriarkala samhället eller åtminstone kvinnliga förebilder. Finns inte det, blir besvikelsen -- och kritiken -- större än den besvikelse man känner inför de "vanliga" produkterna från manliga regissörer. Lina Wertmüller drabbades exempelvis av detta. Jag kommer fortfarande ihåg den förvirring jag kände när jag läste i Barbara Koenig Quarts bok Women Directors: The Emergence of a New Cinema från 1988 att det budskap som förmedlas i Wertmüllers Travolti da un insolito destino nell'azzurro mare d'Agosto (1974) var "particularly vile for a woman to be making" (s. 31). Liksom, hallå, var inte feminismen till för jämställdhet och att inte kvinnor skall tvingas in i en viss roll bara för att de är kvinnor??? Till saken hör att Wertmüller faktiskt var den första kvinnan som oscarsnominerade i kategorin bästa regi (dock för en annan film) -- den kategori som Bigelow, mer än trettio år senare, var den första kvinnan som faktiskt vann.
(Thanks to Erika for the tip!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar