snö, varma rum och harry scheins spöke

Sitter i mitt nya tjänsterum -- det är nog det varmaste tjänsterum jag någonsin haft, och jag har ändå haft några stycken. Utanför är det snö på marken. Här är ganska tomt, för jag kommer inte att ta upp några flyttkartonger förrän framåt februari. Förutom en mystisk Mac som kräver nytänkande av mina fingrar. Har varit inne på biblioteket och dreglat över alla böckerna, har hejat på och småpratat med några av mina nya kolleger. Det är fortfarande en massa praktiska saker kvar att ordna, men jag är på plats i alla fall.

Det känns lite konstigt. Filmvetenskapen huserar i Filmhuset på Gärdet (se också här), och det är lite som om Harry Scheins spöke vakar över korridorerna.

aprilskämt?

Eller i alla fall lite väl förhastade slutsatser. Alternativt: man ser det man vill se.

bergman, dna och berlin eller mater semper certa est

Har precis återvänt efter en blixtvisit i Berlin för att hinna fånga Bergman-utställningen innan den stängde (vilket den gör i dag). Jag trodde inte egentligen att jag skulle få tid till det, men ibland får man bara ta sig tid helt enkelt. Och nu, i efterhand, inser jag att ibland blir man så insnärjd i sin egen stress att man tappar perspektivet och då är det inte så dumt att bryta den. Med, exempelvis, ett snabbt besök i Berlin.

Efter torsdagens stora DN-avslöjande fick utställningen en något annan dimension. Framför allt den del av utställningen som kallades "prolog" där det talades om Bergmans liv och självbiografi och hur dessa är sammanvävda med hans verk. Jag tycker själv att DN-artikeln låter som ett aprilskämt, men ändå kunde jag inte låta bli att luta mig fram över breven från Karin och Erik Bergman efter Jungfrukällan och samtidigt känna -- vad tänkte de? Vad visste Karin, vad kände Erik? För det är lite fascinerande att det inte är, som med von Trier, pappan som skulle vara en annan pappa, utan det är de facto mamman som inte är självklar.

Och samtidigt tänker jag att vår fixering vid det biologiska föräldraskapet kanske aldrig har varit större än nu. Den svenska 1900-talshistorien tycks vara full av barn som adopteras bort, syskon som är halvsyskon, barn som växer upp med en storasyster som visar sig vara mamman (och mamman är mormor) och så vidare. Det kanske inte är så himla märkvärdigt, när man tänker efter, kanske inte en så stor sensation som det är i vår tids och vår kulturs ögon.

Det roligaste på utställningen var annars bakom scenen-filmer från Höstsonaten, när Ingmar Bergman och Ingrid Bergman dividerar om scenen där hon skall lägga sig på rygg. Samt det brev som Bergman fick efter en oscarsnominering, där Academy of Motion Pictures Arts and Sciences påpekar (på förekommen anledning?) att bilden av oscarsstatyetten inte får användas innan filmen har vunnit. Och Bergmans sura svar.

elizabeth taylor r i p

Elizabeth Taylor har gått bort. I dag. Hon blev sjuttionio år gammal och dog av "congestive heart failure" -- jag antar att det är typ hjärtinfarkt. Här är trailern för Cat on a Hot Tin Roof. Här är minnesrunan i LA Times. Tidigare i dag tog rubriken upp allt utrymme på hemsidan, vilket säger något om nyhetens dignitet.

r i p jane russell, 89

Jane Russell har gått bort. Hon blev 89 år gammal.

Här är hennes nummer Ain't there anyone here for love? ur Gentlemen Prefer Blondes och här kan ni se den berömda affischen till The Outlaw.

inte bara bio

Har precis läst ut Nils Petter Sundgrens Inte bara bio. "Ett stycke modern svensk kulturhistoria" skrev Carl-Johan Malmberg i sin recension av den i SvD i höstas. Och det stämmer i hög grad, personerna och händelserna myllrar förbi på sidorna -- Bergman och Schein och kanalklyvningen och filmkrönikan och Hans Wiklund och Cannesfestivaler och allt och alla. Jag har haft den på nattduksbordet som avkopplande kvällsläsning men en och annan jobbmässig kladd i marginalen har det ändå blivit. Och annat hade jag ju inte väntat mig, eftersom jag hade ett vagt minne av Från pussar till porr från när den gick på TV. Nils Petter tycks ha haft ett lite världsvant lebensmansintresse för de där frågorna och det syns också i boken. Lite mellan raderna sådär. För Nils Petter flyter liksom ovanpå -- det gör honom väldigt sympatisk och trevlig och ett positivt undantag i en värld där ångesten ibland framstår som vår arvedel. På något ställe nämner han att han var deprimerad en period, men det är inget han drar in läsaren i utan glatt humör och en vänlig ton gäller huvudsakligen, till och med när han berättar om strider och kontroverser. Och när han pratar om porr och sex.

per oscarsson

Nu har de identifierat kropparna efter branden i Per Oscarssons hem. Och det var, precis som man anade, Per Oscarsson och hans fru Kia Östling. Jag är lite irriterad på press och media som gick ut med minnesrunor och artiklar innan det bekräftades, men å andra sidan finns det ju en logik i det och det var ju ganska säkert att det var dem, men men men... tycker bara att det finns något respektlöst i att börja använda imperfekt innan man vet säkert och tänk om det hade varit fel -- hade det inte varit fruktansvärt pinsamt???

För mig är Per Oscarsson först och främst Tyko Gabriel Glas i Mai Zetterlings filmatisering av Doktor Glas från 1968, där han gestaltade ensamheten, den melankoliska och närmast förtvivlat ödesbundna ensamheten ("Mig gick livet förbi.") på ett sätt som jag fortfarande tycker skär mig i hjärtat. Jag skrev i min avhandling att han ger ett okroppsligt intryck, eller att hans

ovilja att komma alltför nära livet skulle kunna sägas manifesteras i en så gott som icke-kroppslig kropp. Han spelas också av Per Oscarsson, om vilken det sades när han förlovade sig med Harriet Andersson på femtiotalet: "Hun er bare kropp, han bare sjael." I filmens nuplan har han, på ett sätt, ingen kropp alls - han är bara en skugga på marken. En skugga förekommer också i dåplanet, vid ett tillfälle då den berusade Glas tilltalar sin egen skugga och fäktar med den. "Är det skuggan som ville bli människa?", frågar han skämtsamt men det finns en ironisk tragik i det eftersom Glas själv kan ses som människan som blev en skugga. (s. 136)

(Det var Sonja Wigert som sade det där med kropp och själ.) I ett inslag för Filmkrönikan i anslutning till inspelningen av filmen intervjuade Nils Petter Sundgren Oscarsson och försökte göra något slags komisk hänvisning till Oscarssons berömda avklädning -- det som i tidningarna i dagarna har kallats "strippkuppen". Skillnaden mellan den hämmade doktorn och den, som Sundgren ville ha det till, frigjorde Oscarsson, verkade inte alls gå hem hos Oscarsson.

Och nu är han borta.

the sheik

Läser om en bok jag inte läst på nästan tio år. Babel & Babylon av Miriam Hansen. Hon skriver bland annat om Rudolph Valentino och hans enorma popularitet hos den kvinnliga publiken, en popularitet som hon menar ledde till en femininisering av honom som en reaktion hos bland annat manliga journalister. Här är ett klipp ur The Sheik (1921).

Det är intressant för med klassisk feministisk (film-)teori i bakhuvudet är det lätt att tänka att heterosexuella kvinnor aldrig haft någonting att titta på, inga "objects of desire". Men de finns ju i filmhistorien och en viktig del av Hollywoods publik var kvinnor. Fallet Valentino visar dock att det finns en risk i att vara alltför attraktiv för en kvinnlig publik -- en risk som handlar om ett ifrågasättande av ens heterosexuella läggning och därmed ens manlighet. Att vara tilldragande för kvinnor innebär paradoxalt nog att betraktas som feminin/gay av män.

filmcensuren för vuxna avskaffas

I dag är en alldeles särskild dag. Riksdagen röstade ja till förslaget om avskaffandet av filmcensuren för vuxna. Läs mer här. Från och med den 1 januari 2011 -- 100 år efter införandet.

r i p tony curtis, r i p sally menke

Såg Some Like It Hot i går till minne av Tony Curtis. Fast den är kanske egentligen mer Jack Lemmons film i och för sig.

I brist på den helt fantastiska scenen med snails and oysters som jag inte hittar på youtube, länkar jag i stället till det extremt patosfyllda ögonblicket i slutet av Spartacus. Spartacus är en film som jag undervisat mycket på -- den anknyter till kommunistjakten i Hollywood genom att både författaren till romanförlagan (Howard Fast) och manusförfattaren (Dalton Trumbo) var svartlistade. Trumbo hörde till och med till de ursprungliga Hollywood Ten, som dömdes för "contempt of Congress" 1947 i samband med de förhör som hölls för att utreda förekomsten av kommunism i Hollywood. Hollywood Ten vägrade svara på frågan om de var eller någonsin hade varit medlemmar av kommunistpartiet med hänvisning till det första tillägget till den amerikanska konstitutionen. Men den är också kul att analysera tillsammans med studenter -- filmens politiska sentiment är uppenbart, men det finns också en fascinerande sexualisering av de politiska motsättningarna som existerar i filmen: romarna (överklassen, förtryckarna) är sexuellt perversa och dekadenta, vill titta på när slavarna har sex, kvinnorna är sexuellt giriga och objektifierar gladiatorerna, och många av männen har homosexuella böjelser. De är helt enkelt enligt filmens logik amoraliska och depraverade i sin sexualitet, medan slavarna (arbetarna, de förtryckta), när de äntligen gör uppror och kan leva fritt, väljer den "sunda" heterosexuella kärlekens tvåsamhet.

"Snails and oysters"-scenen är ett uppenbart exempel: Lawrence Olivier (romare, för romarna är ju naturligtvis också brittiska, medan slavarna är hederliga amerikaner...) har en ny slav som spelas av Tony Curtis. I badet frågar Olivier sin nya slav huruvida han föredrar "snails or oysters", dvs män eller kvinnor. När Curtis slav förstår att Oliviers romare föredrar snails (i alla fall ibland, den depraverade smaken är också naturligtvis eklektisk), rymmer han och ansluter till Spartacus uppror.

I stället länkar jag till "I'm Spartacus"-scenen som får mig att gråta varje gång. Och jag gillar inte ens Kirk Douglas!

Fler dödsfall: Sally Menke, som bl a klippte Tarantinos filmer, gick bort för några dagar sedan, i Griffith Park, Los Angeles när hon var ute och gick med sin hund. Enligt rättsläkaren var värmen den sannolika orsaken -- hon var 56 år gammal. Läskigt. LA har tydligen haft en svår värmebölja under en period, och hunden som satt bredvid hennes döda kropp var vid liv men "severely dehydrated" (får mig också nästan att gråta lite när jag tänker på det, men jag är ju svag för hundar). Står också om det i Sydsvenskan. Här är ett klipp ur Reservoir Dogs.

Uppdatering: Fick göra ett par justeringar i texten för jag såg att det fanns både syftningsfel och andra småfel. Det skall alltså vara "snails" som är metaforen för att föredra män, inte oysters.

they’re young. they’re in love. they kill people

Arthur Penn, 88 år gammal, har gått bort. Och jag läser NY Times obituary om honom och om premiären av Bonnie and Clyde på Montreal film festival och publikens reaktion och tänker på hur vissa filmer blir legender redan första gången de visas. Så många gånger jag visat klipp ur Easy Riders, Raging Bulls för studenter och det berättas i dokumentären om hur manusförfattarna egentligen ville att franska nya vågen-regissören Francois Truffaut skulle göra den men att han var upptagen (med Farhenheit 451, om jag inte missminner mig). Och så blev det Arthur Penn i stället.

Svenska tidningar verkar inte ha hunnit riktigt än. Här är en kortis i SvD.

Och själv har jag åkt på extrajobb -- morgondagens gästföreläsare sjuk, så den enda timme jag trodde jag hade har blivit tre. Så kan det gå. Annars är det bra. Har varit på anställningsintervju och håller tummarna nu allt vad jag orkar (the pursuit of happyness del 9831). Har läst ut Klara Arnbergs avhandling. Har skrivit sex sidor på min inledning -- som sannolikt kommer att skrotas så snart boken börjar ta form på allvar men i alla fall.

tre snabba

Fantastisk FilmFestival öppnar i dag! Kolla in programmet och läs mer här.

Och i år fyller Psycho femtio år. Läs Jacob Lundström om filmen som lärde oss att inte avslöja spoilers i Aftonbladet.

Slutligen: jag håller fortfarande på att läxa upp mig själv för att jag inte satte mig in i Sverigedemokraternas politik bättre innan valet. Mer och mer står det klart för mig att den taktik som så många försökte sig på, att tiga ihjäl dem, var feltänkt. Anders Hellström på Malmö högskola släpper nu sin bok Vi är de goda och diskuterar den i dag med Niklas Orrenius på Malmö högskolas Gäddan. Eftersom jag inte läst boken kan jag inte uttala mig om den, men citatet i intervjun med honom, "Det är ingen hejd på starka moraliska reflexer hos debattörerna", tycker jag låter lovande.

"nåt konstigt djur"

Marianne Höök var gift med Torgny Wickman mellan 1947 och 1956. Detta var alltså långt innan Wickman började göra filmer som Eva - den utstötta och Kärlekens språk. Under den här tiden gjorde han i stället filmer som Cinzano, Cognac och Fransk vardag -- såvitt jag förstått det främst journalfilmer med viss reklameffekt. Det står inte sådär jättemycket om äktenskapet i Annette Kullenbergs bok -- att Marianne Höök skulle ha varit Wickmans stora kärlek, åtminstone tills han träffade sin sista fru Klinga, att de hade affairs vid sidan av båda två, att han "bullrar så det överröstar rösten i mitt inre" som Marianne Höök uttryckte det (s. 187).

Och så säger hennes son något intressant: "Men Torgny förekom inte socialt, man talade om Torgny ungefär så där som man talar om nåt konstigt djur." (s. 227) Detta måste ju, förutsätter jag, ha varit senare, långt efter äktenskapet, när Wickmans filmproduktion handlade om sex snarare än lyxiga dryckesvaror. Men jag vet inte, och jag tycker brytningarna, kontrasterna, som kommer till ytan i Kullenbergs Höök-biografi, är helfascinerande: vi har en svensk Stockholmssocieté av något slag, som innehåller tämligen snobbiga esteter från Harry Schein till Marianne Höök, där man kan vara medlem i Socialdemokratiska arbetarpartiet (som Marianne Höök blev så småningom) och fortfarande bära leopardpäls, där man kan vara gift med Torgny Wickman och i nästa decennium när han går över till sexfilmsproduktion själv skriva en bok om Ingmar Bergman. Är det för att Sverige är ett litet land? Är det något specifikt för Stockholm? Har det med tiden att göra, en äldre generation som tvingas förhålla sig till tidens växlingar mot det sena sextiotalet? Eller är det bara jag som tycker att det finns något lite märkligt i detta?

Wickman var i alla fall född i Lund.

claude chabrol r i p

Ännu en av 1900-talsfilmens viktiga namn är borta. Claude Chabrol, åttio år gammal, aktiv in i det sista. Nätet är fyllt med hyllningar -- själv var jag aldrig så förtjust i Chabrol, jag uppfattade hos honom en underton av misogyni som jag också tycker mig finna hos många andra franska filmskapare (lite ironiskt när det kommer från en porrfilmsforskare, kanske). Har alltid haft lite svårt för fransk film och är nog, att döma av mina kollegers reaktioner på Chabrols död, ingen riktig filmvetare.

Vill ni läsa något mer entusiastiskt om Chabrol kan ni läsa Hynek här, NY Times här, lite kortfattat i Svd här som också länkar till en tre år gammal intervju med Jan Lumholdt, samt The Guardians filmblogg.

i know it when i see it del 4

När Dirty Diaries släpptes förra hösten under beteckningen "feministisk porr", kläckte någon ur sig att feministisk porr var som en vegetarisk hamburgare. En oxymoron, ett begrepp som innehåller en självmotsägelse, ett begrepp som förenar två oförenligheter. Något kan inte vara samtidigt både feministiskt och porr. Det är bara helt enkelt omöjligt.

Oavsett vad man tycker om själva kortfilmssamlingen Dirty Diaries -- upphetsande? avtändande? erotisk? porrig? onanimaterial? -- är reaktionen "vegetarisk hamburgare" intressant. Varför skulle det var så paradoxalt och oförenligt med feminism och porr? Är det för att feminister per se inte uppfattas som sexiga utan att associationerna direkt går till håriga, aggressiva flator med fotriktiga skor och hängbröst, vilket tycks oförenligt med i alla fall vår omedelbara klichébild av vad porr är? Eller är det för att feminister förknippas med porrmotstånd? Eller är det för att porr är själva feminismens antites?

De flesta har ju hört den etymologiska betydelsen av pornografi -- ordet kommer ur grekiskans pornei (sköka, prostituerad) och graphos (skriva, beskriva). Någon som i sin definition av pornografi verkligen tar avstamp i dess etymologi, är Andrea Dworkin som skriver så här:

The pornei was the cheapest (in the literal sense), least regarded, least protected of all women, including slaves. [---] The word pornography does not mean "writing about sex" or "depictions of the erotic"or "depictions of sexual acts" or "depictions of nude bodies" or "sexual representations" or any other such euphemism. It means the graphic depiction of women as vile whores. In ancient Greece, not all prostitutes were considered vile: only the porneia. (Andrea Dworkin, "Pornography", citerat från Amelia Jones, red., The Feminism and Visual Culture Reader, s. 387.)

Dworkin menar att själva förutsättningen för pornografin ligger i "male sexual domination" och det är där och endast där kvinnan som hora existerar men att eftersom denna "domination" är högst objektivt existerande och reell, betyder det att kvinnan, i vårt samhälle, är hora. På så vis är porren också objektiv och verklig. Att vi kallar pornografin för skildringar av sex (som t ex den korta definitionen i Nationalencyklopedin gör), visar bara på hur "the sexuality of women is perceived as low and whorish in and of itself" (s. 388).

Den här texten är kort. Dworkin har skrivit och talat mycket mer om pornografi, men just denna text är väldigt spridd. Dessutom stod Dworkin på den ena sidan i det som brukar kallas de amerikanska "sex wars" -- en bitvis mycket aggressiv debatt mellan porrmotståndare och censurmotståndare där feminister återfanns på båda sidor om barrikaderna. I Sverige var kvinnorörelsen betydligt mer enad i sitt porrmotstånd.

På ROKS hemsida står att också pornografi är en yttring av den maktobalans som finns mellan könen. Plattformen för den numera inaktiva gruppen Folkaktionen mot pornografi säger så här:

Grunden för pornografin är kvinnoförtrycket, och dess budskap är att kvinnor är bruksföremål för männens sexualitet, objekt som kan köpas, användas och kastas. Det är ett övergrepp mot alla kvinnor att de dagligen måste konfronteras med sitt eget kön förnedrat och förödmjukat.

När man läser Grupp 8s Kvinnobulletinen och den lilla skriften Kvinnor och sex från 1973, hittar man liknande formuleringar:

Hela porrindustrin är en enda visuell våldtäkt av kvinnan. Uppfläkta kvinnosköten rätt mot betraktaren. Morötter och bananer instoppade i slidan och analöppningen. Småflickor som utnyttjas. Kvinnor som betäcks av djur. Kvinnor som blir slagna och piskade. Kvinnan offrad på patriarkatets och kapitalets altare. (Kvinnor och sex, s. 74)

Jag inser att den här långa uppräkningen av lösryckta citat tagna ur sin kontext kan uppfattas både som lite osaklig och som lite missvisande i förhållande till kvinnorörelsen. Men poängen med dessa citat är inte att ge en fullständig genomlysning av en viss del av kvinnorörelsens förhållande till pornografi. Poängen med dem är att illustrera hur porren i vissa feministiska kretsar var helt ekvivalent med ett patriarkalt förtryck av kvinnan. Erotiska, sexuella skildringar som INTE innebar förtryck och förnedring var, per definition, inte porr eftersom porr betydde förnedrande och förtryckande skildringar av sex. Och alla försök att omdefiniera eller justera den definitionen var ett sätt att försöka normalisera porren -- jfr Dworkin ovan. Om enstaka kvinnor erkände att de tände på porr handlade det om att de hade internaliserat förtrycket och lärt sig att tända på sin egen underordning, precis som män, genom porren, lärde sig att tända på överordning och dominans. (Se exempelvis Getting Off: Pornography and the End of Masculinity).

Det här blev långt och ändå inte tillräckligt långt. Feministers syn på pornografi i Sverige förtjänar att utredas och diskuteras på ett betydligt större utrymme. Och hur det kunde komma sig att Dirty Diaries tog sig etiketten feministisk porr är ett kapitel för sig (det är en avhandling på väg om bland annat dessa frågor, av Ingrid Ryberg vid Stockholms universitet).

i know it when i see it del 3

Det finns fler aspekter att ta hänsyn till när man försöker definiera porr. Eller snarare, som man kan ta hänsyn eller lägga mer eller mindre tyngd vid: Walter Kendrick's användning av begreppet härrör sig i hur samhället och lagen ser på porren -- vad är obscent, oanständigt, osedligt och därmed förbjudet eller censurerat eller med begränsat tillträde? Magnus Ullén (som kommer att dyka upp fler gånger, tror jag, i den här följetongen) betraktar porren ur ett mer läsarorienterat perspektiv. Hos honom handlar det om att porren kännetecknas av vissa egenskaper som skapar en viss typ av läsart hos läsaren. Det vill säga, det finns något i porren som får oss att konsumera den på ett visst sätt. Jag skall försöka reda ut det tydligare lite längre fram.

Men man kan också betrakta porren som en industri. Och då menar jag inte nödvändigtvis på det sättet som finns i porrmotståndarretoriken, där industri är ett negativt värdeladdat ord i stil med Adornos och Horkheimers "kulturindustrin". Utan snarare ur ett produktionsperspektiv: som en industri som växt fram i skuggan av den etablerade bok-, tidnings- och filmindustrin, vars såväl produktions- som distributionsmetoder har, av nödvändighet, varit helt annorlunda från de etablerade: böcker som cirkulerat i hemliga kretsar, bilder och tidningar som sålts under disk, filmer man har kunnat komma över med hjälp av kontakter. Med detta perspektiv gör man porren till något som görs av porrproducenter och som distribueras och marknadsförs i dag väldigt ofta via XXX-sajter på Internet. "The adult industry" säger man i USA, men den finns också i Europa och övriga världen. Om man betraktar porren ur ett industriperspektiv aktualiseras frågor som har att göra med ekonomi, struktur, den informella sektorn, skådespelare (eller "performers"), strategier för att förhålla sig till omvärlden (som exempelvis skyltarna som frågar om du är över 18 år innan du går in på sajten), produktionsbolag, distribution, kluster av bolag på vissa geografiska platser (t ex San Fernando Valley, Budapest). Olika bolag specialiserar sig på olika typer av porr, aktörer dyker upp och försvinner, nya lagar och andra socio-politiska förändringar påverkar industrins förutsättningar och så vidare.

Industribegreppet är också intressant när man tittar på hur alternativ porr förhåller sig till den så kallade mainstreamporren. För industrin producerar i huvudsak mainstreamporr. I mainstreamporren ingår också -- och det här är helintressant och tyvärr kan jag inte så mycket om det så rätta mig om jag har fel -- en stor del av gayporren. Adult Video News har till exempel en gaysektion.

Samtidigt räcker det inte. Det blir ett cirkelresonemang att hävda att porr är sådant som produceras av porrproducenter. Och det exkluderar exempelvis en stor del av sådant som man skulle kunna kalla "äkta amatörporr" (för det finns massor med amatörporr som är professionellt producerat och gränsen mellan amatör och professionell är ur ett historiskt perspektiv problematiskt inom porren) och den "alternativa porren" (exempelvis Dirty Diaries). Ändå är det en väsentlig aspekt, som även om den inte räcker till för att definiera porren bör ingå som ett delelement i begreppet.

i know it when i see it del 2

Enligt NE: "pornografi, porr, skriven eller bildmässig framställning vars huvudsakliga syfte är att verka sexuellt upphetsande".

Det är ändå rätt klart och tydligt att vad som har betraktats som pornografi har skiftat genom tiderna. Det är också ganska klart och tydligt att det är det omgivande samhället och den omgivande kulturen som påverkar hur vi betraktar olika typer av skildringar.

Walter Kendrick inleder The Secret Museum (finns delvis på google books) med att gå igenom uppslagsordet "pornography" i gamla ordböcker. Intressant nog är den äldsta referensen han hittar från 1857 -- går man tillbaka till 1755, Samuel Johnson's Dictionary, står det inget om pornografi där. Betydelsen av ordet har också förändrats. I 1857 års bemärkelse är pornografi "a description of prostitutes or prostitution, as a matter of public hygiene".

Kendrick menar att begreppet pornografi börjar användas under utgrävningarna av Pompejii för att etikettera och katalogisera de fynd man gjorde som man uppfattade som oanständiga och anstötliga. Dessa placerades i ett hemligt museum, dit bara vissa hade tillträde. Därav titeln på Kendrick's bok. Det är därför Kendrick menar att pornografi i någon mening bör definieras utifrån sin position utanför det accepterade samhället: det obscena, det osedliga, det anstötliga, det oanständiga. Många länders lagstiftning inbegriper eller har inbegripit det obscena eller osedliga som något förbjudet eftersom det har utmanat och ifrågasatt moral och goda seder och bruk, lockat till oanständigt och omoraliskt beteende, förlett ungdomen och så vidare. Det pornografiska är alltså enkelt sagt det som definieras som obscent av det kringliggande samhället, det som inte alla får se eller läsa. Kendrick går till och med så långt att han säger -- till skillnad från dem som menar att vårt samhälle blir alltmer pornofierat -- att vi lever i en "postpornografisk tid" eftersom porren inte längre är förbjuden i det västerländska samhället. Samtidigt, menar han, kan man se att allteftersom porren återigen gränsas in i egna rum -- som exempelvis "vuxet"-avdelningen i videobutiken eller, i alldeles modern tid, XXX-sajter på nätet, återgår porren till att vara porr.

Litteraturvetaren Magnus Ullén skriver så här i Bara för dig: Pornografi, konsumtion, berättande från 2009: "Från att ha betecknat sexuellt explicita diskurser i allmänhet, kommer pornografi att beteckna anstötliga diskurser som är sexuellt explicita, till att beteckna diskurser som bara är sexuellt explicita." (s. 44) När censuren och osedlighetslagstiftningen börjar accepterar skildringar som är något utöver bara sexskildringar, det vill säga har andra värden och syften än bara sexuella sådana, är det enda som återstår av porren "den som saknar litterära kvaliteter" (s. 44). Ullén menar att vår tids tolerans för pornografi inte är ett tecken på att vi förstår sexualiteten bättre, utan snarare att vi skurit bort sexualiteten från samhället: "den pornografiska sexualitet som bara vill vara sex framstår som en isolerad ö som inte kan betyda någonting utöver sig själv." (s. 45)

i know it when i see it * del 1

En fråga jag får i olika sammanhang, bland annat här på bloggen, är "hur definierar man porr?" eller "vad är porr egentligen?" Som en politiker framför reportermikrofonen eller en mask på kroken slingrar jag mig allt vad jag orkar när jag får den frågan och det är inte för att jag inte vill svara på den, utan för att den är så svår att svara på, den tar lång tid att svara på och för att den har besvarats eller icke-besvarats på så många olika sätt i olika sammanhang att man kan bli lätt förvirrad när man försöker reda ut det.

Samtidigt är det en högst relevant fråga. Inte minst eftersom mitt forskningsämne sägs vara visningen av pornografisk film i Malmö på sjuttiotalet. Jag menar, då måste jag ju veta vad jag undersöker, eller hur? Vissa akademiska verk inleds ju gärna med långa definitionsresonemang -- man går igenom hur andra har definierat och använt begrepp som diskurs, offentlighet, transnationell film, magisk realism, postkolonialism, intertextualitet eller vad det nu kan vara. Därefter slår man fast hur man själv definierar och använder begreppet. Det finns en pedagogisk poäng i det eftersom det är bra att vara tydlig, men ibland kan det tendera att bli hårklyveri och för mig, som kan vara lite fyrkantig, känner jag ibland för att säga att jo men kom igen nu, jag fattar vad du menar, man känner ju igen det när man ser det!

Det är också så, att oavsett hur tydligt man definierar ett begrepp och hur överens man än kan vara om betydelsen av det, kan det ändå i en vidare mening betyda olika saker för olika människor. Om vi tar det något banala exemplet HUND, betyder det ju ett vanligtvis domesticerat, köttätande däggdjur på fyra ben med svans, på håll besläktad med vargen. Så långt är de flesta överens. Men för den hundrädde kommer ändå bilden av en ilsken rottweiler eller pitbullterrier att dyka upp inför den inre synen medan den som vuxit upp med en älskad vän i familjen kommer att frammana en glatt svansviftande jack russell-terrier eller labrador (eller pitbullterrier eller rottweiler, för den delen). I grundbetydelsen kan alla vara överens -- men vad ett ord eller ett begrepp betyder för varje individuell person kan vara enormt olika. (Här skulle en lång semiotik- och strukturalismföreläsning kunna vara på sin plats. För den som är mer intresserad på ett grundläggande plan av hur saker och ting kan betyda, kan jag rekommendera Stuart Halls elementärt tydliga Representation: Cultural Representations and Signifying Practices).

Detta kanske inte är ett jättestort problem om man pratar om exempelvis postkolonialism eller intertextualitet i akademiska sammanhang. Då kan man hänvisa till tidigare forskare och kritiker som andra akademiker förhoppningsvis har ett lidelsefritt och intellektuellt förhållande till. (Jag vill understryka "förhoppningsvis" för det är inte nödvändigtvis så.) Men, när man pratar om pornografi eller porr är man ute och tassar med ett begrepp som finns ute i allmänheten, som tas i vardagligt bruk av många många människor, som används som metafor för kokböcker ("matporr") eller för rapporter från samhällets skuggsida ("socialporr"), som kan vara en "demokratisk semafor" eller "den värsta avarten av det patriarkala förtrycket", som kan vara "gladporr", "hårdporr" eller "våldsporr" (ett ord som jag hör emellanåt och som jag fortfarande inte riktigt förstått vad det syftar på). Om man går in på redtube och tittar lite slumpmässigt på några filmer som ligger där, kanske de allra, allra flesta är överens om att det är porr. Men Dirty Diaries, är det porr? Långt ner i halsen, är det porr? Japansk shunga -- är det porr? Varför vill jag kalla Flossie för mjukporr, Mazurka på sängkanten en sexkomedi och Den k-- familjen för hårdporr?

Man kan läsa det som en kroppslig reaktion hos en själv -- blir man upphetsad av det? Kan man onanera till det? Är det då porr? Men bara för att ett oräkneligt antal unga pojkar genom tiderna har onanerat till underklädesannonser gör det inte underklädesannonserna till porr. Eller? Man kan säga att det som genom tiderna censurerats och förbjudits och gömts undan på grund av sitt möjligt upphetsande innehåll, är porr. Walter Kendrick i The Secret Museum resonerar åt det hållet. Men det räcker inte i dag som en definition, för OK, det göms undan (för det mesta) men det är inte förbjudet i de flesta västerländska länder. Och vi kallar det ändå porr. En del av det. För annat som en gång i tiden kallades porr kallas inte det längre.

Det finns en laddning men också en värdering i ordet ("detta är inte porr, det är konst" eller "detta är inte politik, det är porr"). Det kan väcka fnissningar, förakt, skam, aggressivitet eller upphetsning (eller alltihopa samtidigt) hos den som hör det, säger det eller tittar på det.

Ordboken räcker inte för att täcka in alla de här betydelserna. Nationalencyklopedins korta definition -- "pornografi, porr, skriven eller bildmässig framställning vars huvudsakliga syfte är att verka sexuellt upphetsande" -- kan fungera som en utgångspunkt, men inte mer.

* "I shall not today attempt further to define the kinds of material I understand to be embraced [...]; and perhaps I could never succeed in intelligibly doing so. But I know it when I see it, and the motion picture involved in this case is not that" (Justice Potter Stewart, om pornografi. Läs också här.).

min filmbolagsartikel

Fick tillbaka min artikel med kommentarer och har justerat den i enlighet med dem. Tidigare skrev jag ju att det var tjugofyra bolag som producerade de drygt fyrtio filmer som ingår i den svenska sexfilmsvågen på sjuttiotalet. Efter en ny räkning kom jag fram till tjugofem (det beror lite på hur man väljer att räkna -- gränsen för vad som skall kallas sex film är inte stenhård...).

Tjugofyra eller tjugofem spelar inte så stor roll. Poängen är att de var många. De flesta av dessa gjorde en eller två filmer, men Swedish Filmproduction och Filminvest gjorde tillsammans fjorton filmer och Saga Film gjorde fem. Ett annat intressant faktum är att Torgny Wickman var den mest framgångsrike svenske sexfilmsregissören i Sverige, det vill säga många av hans filmer hamnade på Svenska Filminstitutets sammanställning över filmer som dragit in över en viss summa pengar i bruttobiljettintäkter. I Sverige, skall sägas. Och hans framgångar kan ändå inte jämföras med de danska gladporrfilmerna, som gick jättebra på svenska biografer.

och en snabb till...

... länk, alltså. Jacob Lundström har skrivit i Aftonbladet om att man behöver ha sett filmerna innan man kan skapa en filmkanon (alltså en lista eller ett urval över "klassiker", i det här fallet filmerna du måste ha sett, men det kan också vara böckerna du måste ha läst eller tavlorna du måste ha beskådat), och att många svenska filmer är sorgligt svåra att se för att de inte finns tillgängliga.