bergmanundervisning

Och nu har jag haft ett pass om Ingmar Bergman på Swedish Film and Television Culture. Trots att jag var så trött i går eller kanske på grund av att jag var så trött, drabbades jag ett tag av fruktansvärd prestationsångest -- att undervisa om Bergman, här, i Filmhuset, i en sal som nästan ligger vägg i vägg med Bergmanstiftelsens lokaler, i en byggnad som jag delar med typ landets främsta bergmanforskare... shit, shit, shit. Dessutom inför internationella studenter med mycket skiftande bakgrunder och bakgrundskunskaper.

Men jag tror att det gick bra. Jag lyckades tagga ner mig själv och inse att varför skulle det vara annorlunda här än någon annanstans? Bergman är fortfarande Bergman och jag är fortfarande jag. Prestationsångest är inte bra -- eller jo, ibland leder det ju onekligen till bättre resultat men just när man skall undervisa behöver man vara lite avslappnad och trygg i det man talar om. Och i grund och botten har jag ett ganska avslappnat förhållande till Bergman, inbillar jag mig.

arbetar

Ser Jorden runt med Fanny Hill regisserad av Mac Ahlberg och slås återigen av dels att den är ganska påkostad, snygg och utan tafflig dubbning, och dels den låga humorn (buskis, dratta-på-ändan-humor) som naturligtvis får mig att skratta precis som Justine & Juliette fick mig att skratta.

Förbereder mig inför undervisningen på måndag genom att se om Hon dansade en sommar och förvånas återigen över hur otroligt fågelliknande skygg Ulla Jacobssons Kerstin tecknas och hur aggressiv skildringen av prästen och kyrkan är. Och hur kan man tala om "synd" (i termer av svensk sådan) när de så uppenbart straffas, framför allt hon, inom filmen för vad de gör?

Läser Ingrid Rybergs avhandling Imagining Safe Space: The Politics of Queer, Feminist and Lesbian Pornography och funderar över hur feminismen och porren hänger ihop, även den porr som Ryberg inte behandlar i sin avhandling. Alltså mainstreamporren eller vad man vill kalla den, den "vanliga" porren.

Och skriver vidare på den där artikeln jag skriver ihop med Klara Arnberg. I nästa vecka borde jag ha fått ihop ett utkast av min del. Hoppas jag.

crazy days

Trots att båda kurserna jag undervisar är jättekul måste jag nog erkänna att jag är lite splittrad för tillfället. Arbetsbördan är inte orimlig, studenterna är spännande och roliga att jobba med och jag gillar de tvära kasten -- från Hets (1944) och svensk film under andra världskriget inför internationella filmstudenter på grundnivå till sexuella stereotyper inför sexologstudenter på masternivå. Det är inte så att jag beklagar mig, för jag älskar verkligen mitt jobb, men det som splittrar mig just nu är själva övergången till en ny arbetsplats medan jag fortfarande har en liten fot kvar på min gamla. Och det är nog bara att acceptera att det är så och att det kommer att fortsätta vara så ett tag innan jag vant mig. Nya rutiner, nya lokaler, annorlunda teknik, andra sätt att tänka i förhållande till studenterna och undervisningen. Ny internetplattform med andra förutsättningar, ny ansvarsfördelning, ny e-post.

Annars kan man läsa om vad som händer med de där leksakerna som följer med barntidningar på KB:s blogg. Tidningarna skickas ju in som pliktexemplar till KB och då följer de där leksakerna med.

snö, varma rum och harry scheins spöke

Sitter i mitt nya tjänsterum -- det är nog det varmaste tjänsterum jag någonsin haft, och jag har ändå haft några stycken. Utanför är det snö på marken. Här är ganska tomt, för jag kommer inte att ta upp några flyttkartonger förrän framåt februari. Förutom en mystisk Mac som kräver nytänkande av mina fingrar. Har varit inne på biblioteket och dreglat över alla böckerna, har hejat på och småpratat med några av mina nya kolleger. Det är fortfarande en massa praktiska saker kvar att ordna, men jag är på plats i alla fall.

Det känns lite konstigt. Filmvetenskapen huserar i Filmhuset på Gärdet (se också här), och det är lite som om Harry Scheins spöke vakar över korridorerna.

Nytt år, nytt jobb

Och så var det 2012. Weird. I dag börjar jag formellt på mitt nya jobb. Informellt kommer det att vara en massa överlappningar -- inte minst eftersom jag skall undervisa på kursen Sexualitet i ord och bild. På nyårsfesten i går pratade vi om det bästa och det sämsta med 2011 -- för mig var det mest omtumlande att jag fick den här forskarassistenttjänsten. Både jätteroligt och lite läskigt samtidigt. Både en chans rent jobbmässigt och ett upprivande av en situation som jag både kämpat för att få vara i och trivts väldigt bra i.

Men men... 2011 var ett bra år. Det sämsta var att jag inte kom med på SCMS-konferensen som skall vara i Boston i mars. Och om det är det sämsta som hänt 2011 skall jag vara tacksam.

Gott nytt år på er alla.

humaniora

Uppmuntrande läsning i juletider. Precis som jag tänker med humaniora och med vikten av humaniora. Och efter Jennifer Holts presentation i förra veckan kan man också tillägga -- vem skall fundera över sådant om inte humanisterna gör det? (Tja, jo, medie- och kommunikationsvetarna, förstås, men vissa frågor som är avgörande i vår tid, som makten över bilderna och makten över informationsvägarna kräver nästan ett humanistiskt perspektiv.)

Jag är ganska överhopad med jobb såhär de sista dagarna innan jul, men jag skall se The Girl With the Dragon Tattoo i dag, hade jag tänkt.

intryck

I går kom Jennifer Holt och gästföreläste på filmvetenskapen i Lund. Jag var där inte bara av intresse utan också för att Jennifer och jag var kursare UCLA ihop för länge sedan -- hon var doktorand och jag var utbytesstudent. Sedan har jag bara träffat henne lite kort på någon konferens, men nu har hon varit gästprofessor i Stockholm och filmvetenskapen i Lund passade på att bjuda in henne. Hon talade om "the digitalization of television", vilket är ett ämne som i hennes presentation berörde så mycket av allt det som pågår just nu med Internet och 4G-mobiltelefoni, om hur man kontrollerar (eller försöker kontrollera) "the content", innehållet, dvs filmer och TV-serier och annan underhållning vilkas distributionsformer just nu är stadda i hastig förändring. Det var verkligen högintressant.

I dag tog jag sedan tåget i stället lite längre än vanligt och åkte till Köpenhamns universitet för att delta i konferensen Kroppspråk och levande bilder. Dessvärre kunde jag inte vara med hela dagen, men jag hann lyssna på Rikke Schubart som talade om vampyrer och med exemplet The Vampire Diaries diskuterade hur CGI innebär att man mycket tydligare kan visa skiftningar mellan "vampyransikte" och mänskligt ansikte, vilket också innebär att vampyrens kamp för att kontrollera sina vampyriska impulser kan visas i närbild. Mette Kramer talade om kyssar kan betyda mycket mer än bara sex -- att kyssen också är ett uttryck för "bonding" -- och analyserade den berömda kysscenen i Notorious med Ingrid Bergman och Cary Grant utifrån det. Och Henry Bacon presenterade om kroppspråk i Aki Kaurismäkis filmer.

På tåget läste jag min printout av Boken så här långt, dvs inledning, kapitel ett och kapitel två. Det är ungefär hälften av boken i något slags extremt utkastkladdskissversion, vilket jag blev alltmer plågsamt medveten om medan jag läste. Inledningen (som ju inte kommer att få sin slutgiltiga form förrän hela boken är klar) är faktiskt ganska OK och kapitel två som jag svettades så över i höstas behöver främst kompletteras, men kapitel ett behöver nog en rejäl duvning. I och med att det är en ihopskrivning och bearbetning av två artiklar jag skrivit tidigare, har den en taskig disposition, ingen riktig styrfart, och ett oklart syfte. Men jag tror inte att jag skriver om kapitel ett förrän jag skrivit tre och fyra. Det får ligga till sig helt enket.

färdig eller inte färdig

Fick besked om att min vetenskapliga slutredogörelse till Vetenskapsrådet är godkänd. Skönt, men också en lite tom känsla eftersom mailet avslutades med: "Ditt ärende avslutas och stängs." Officiellt är jag alltså helt färdig med postdoken. Känslan av att var sak har sin tid, att tiden går, att stänga dörrar och så vidare blev väldigt stark.

Ändå är jag ju, inofficiellt, inte färdig. Boken är ju under tillblivande. Så jag stänger ändå inte den dörren. Den tiden är liksom ändå inte förbi.

lite crazy

Det har varit väldigt intensivt, på gränsen till för mycket, nu ett tag. Sedan jag gjorde mitt gästspel på filmvetenskapliga seminariet i Stockholm är det som att det har gått i ett. Mycket återstår innan julledigheterna kommer, men jag tror ändå att det lugnar sig något nu. Mitt förra inlägg är faktiskt lite symptomatiskt -- å ena sidan säger jag att jag inte har tid, å den andra skriver jag ett långt och nästan maniskt inlägg.
Anyways: ett fullmatat FLM-nummer damp ner häromdagen. Tema: den kvinnliga stilen. Spännande, och jag minns hur jag läste på och grubblade över den kvinnliga stilen när jag höll på med avhandlingen och jag tror inte det finns något svar på det där (vilket inte betyder att det inte kan vara givande att utforska). Eller snarare, jag vet inte om jag kan hålla med om att det aristoteliska berättandet skulle vara mer manligt eller patriarkalt. Minns också hur jag och en väninna tog en öl efter att ha sett Heavenly Creatures på bio och jag råkade säga något om hur mycket jag gillade Peter Jacksons filmer och min kompis satte ölen i vrångstrupen och hostande fick ur sig "Menar du att det är en man som regisserat den här filmen???"

Jag läser sporadiskt Mårten Schultz blogg. Nu hittade jag det här inlägget, om möjliggörande, omöjliggörande och censur, som jag tyckte var tänkvärt. Inlägget var inspirerat av Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet, som också kan vara värd att uppmärksammas.

Nu skall jag försöka samla ihop mig och ge mig på Boken och en artikel. Innan nästa galna våg av too much work slukar mig igen...

framtidsdagar och annat

Det har varit en ganska intensiv vecka. Framför allt kanske Framtidsdagen för mastern i sexologi som var ett arrangemang som vi hade organiserat för studenterna, både de som går nu och för de som precis gått ut. Inbjudna talare var två av våra doktorander, två från den allra första kullen på mastern i sexologi som berättade om förändrade arbetsuppgifter och hur man får chefer och andra att förstå nyttan av den nya kompetensen, samt två av våra medarbetare som berättade dels vad sexolog som yrke innebär och dels om hur man söker auktorisation som sexolog. Dessutom hade vi två studievägledare på plats som berättade lite om hur man kan tänka när man skall försöka planera sin framtid. Det blev alldeles lysande, mycket tack vare de spännande och belysande presentationerna som gjordes.

Samtidigt försöker jag planera vårterminen. Trots att jag börjar i Stockholm i januari, kommer jag ändå att hålla i kursen Sexualitet i ord och bild på mastern i sexologi som ges till våren. Vissa kurser är liksom bara så tätt knutna till ens egen forskning att det är svårt att släppa dem... Men i Stockholm skall jag undervisa på Swedish Film and Television Culture och det skall också bli jätteroligt. Jag ser fram emot båda kurserna, men eftersom de ligger parallellt under första halvan av terminen är själva planeringen ganska jobbig (teleportation och kloning är ju dessvärre inte riktigt görbart, liksom).

Jag håller också på att läsa ett avhandlingskapitel om svensk sexualupplysningsfilm av Elisabet Björklund som är doktorand i filmvetenskap.

Sedan är det diverse annat. Tillräckligt för att keep me busy, om man säger så. Men i kväll skall jag koppla av genom att äntligen se Breaking Dawn part I! Stort uppslaget i Sydsvenskan i helgen var vampyrernas ihållande grepp om publiken. Bland annat uttalar sig jag själv och två av de medverkande i antologin, Karin Nykvist och Pierre Wiktorin.

five years eller the pursuit of happyness del 10 009

Missade ett för mig viktigt bemärkelsedatum i fredags. Det var fem år sedan jag disputerade. När det slog mig kände jag mig nästan lite vimmelkantig. Fem år! Det är både jättekort och jättelångt. Man kan nog sammanfatta de här fem åren med att det först var två rätt jobbiga år då jag i och för sig hela tiden kunde försörja mig men å andra sidan jobbade jättemycket och var ständigt orolig inför framtiden (visstidsförordnanden, lösa timmar), och sedan två år av tillfällig respit (postdoken) och slutligen ett år av stabilisering (fast jobb, docentur).

Nu är det nya saker på gång: jag skall vara tjänstledig från lektoratet i Malmö från och med januari därför att jag har fått en forskarassistenttjänst vid filmvetenskapliga institutionen i Stockholm. Det var en av anledningarna till att jag var så nervös inför seminariet i torsdags -- i någon mening handlade det ju om att komma dit och göra ett första intryck på nya kolleger. Men det kändes faktiskt väldigt bra, så det skall nog funka. Och jag får gott om tid på mig att skriva klart min bok, vilket också känns bra, för det är så himla roligt just nu.

Men det känns märkligt att stå på tröskeln till något nytt när man precis har blivit hemmastadd i ett sammanhang. Det känns också märkligt att lämna det sammanhanget (om än bara för en period) när man trivs så bra i det. För mina sexualitetsforskande kolleger bildar tillsammans en alldeles unikt kreativ och intellektuellt spänstig forskarmiljö. Glada, nyfikna, smarta människor med breda intresseområden och spännande forskning. Högt i tak och stimulerande och samtidigt inte på något sätt kravlöst.

Om fem år befinner jag mig sannolikt i Malmö. Fem år från nu är inte lika osäkert som fem år från då. Men jag kommer ju att ha förändrats och miljön kommer att ha förändrats. Det finns inget förutsägbart.

stockholm

På väg hem efter ett kort men ganska intensivt besök i Stockholm. I går presenterade jag mitt projekt/boken på filmvetenskapliga seminariet -- det gick lite knackigt för det är svårt att sammanfatta en hel bok som än så länge delvis bara finns i fantasin, men jag fick jättebra respons och synpunkter som jag definitivt kommer att ha nytta av. Efter att ha känt mig lite nedslagen vad gäller mina möjligheter att lyckas sammanställa och bli klar blev jag nypeppad och sugen på att verkligen kämpa på med det. Min oro att det kapitel jag skickat ut handlade alldeles för lite om film kom också på skam. En av de bästa sakerna inom den akademiska världen är egentligen seminariet, när det fungerar som det skall (vilket är svårare än man skulle tro). Att presentera resultat och tankar och utbyta idéer och argument kan vara väldigt kreativt.

På en helt annan not: jag har för första gången på väldigt, väldigt länge skrivit en kultursidesartikel. Om Twilight. I Smålandsposten.

the postponement

I morgon skall jag prata om pornografi och lust på RFSUs studiecirkel sex och samlevnad. På torsdag skall jag till Stockholm och presentera mitt projekt samt det senaste kapitlet på filmvetenskapliga seminariet. Jag är inte farligt stressad över någondera (lite nervös) men det samt allt annat håller mig liksom busy... Eftersom jag inte hinner skriva något mer utförligt just nu, kan ni läsa vad Michael Tapper skriver om finfilmfans och fulfilmfans i Sydsvenskan.

Och så kan man fundera över det faktum att vad det krävde mig en hel essä att säga (ja, och så några saker till), lyckas DN klämma in i en rubrik. Jag tror att jag kallar det "the postponement of sexual gratification" eller något ditåt. Och ja, det är kanske så självklart att man inte behöver analysera ihjäl sig på det. Hm.

vissa dagar...

... är mer krisiga än andra. I dag har jag både stressat och vimsat för mycket. Kursplaner, Twilight-frågor, kallelser till ämnesgruppen, projektskisser, ett försök att skriva något slags avslutning på det där kapitlet som just nu såsar ut i ett obestämbart ingenting (men det får helt enkelt ligga till sig i några dagar...). Jag tror att jag behöver lite time-out. Kan inte tänka just nu. Försökte räkna böckerna jag fått av förlaget och det blev fel tre gånger.

att vänta på en bok...

Man inbillar sig, när man är ung och ny på allt man gör, att med tiden, erfarenheten och rutinen skall man bli lugnare och mer världsvan, ja, kanske till och med lite blasé. Och till viss del är det ju så -- den första undervisningen jag hade började jag förbereda flera veckor i förväg, varje föreläsning tog flera dagar i anspråk. Så är det inte längre och bra är väl det.

Men att kliva in på en ny kurs man skall ha, till en ny grupp studenter man aldrig träffat, är fortfarande extremt laddat. Man är nervös, förväntansfull, fokuserad och spänd. Man vet att de här första två eller tre timmarna i mycket kommer att forma upplevelsen av resten av kursen, både för en själv och för studenterna. Man känner dem inte heller, vet inte hur mycket de kan, hur bra inkörda på varandra de är, eller om det kommer att "klicka", om man kommer att känna att man får dem med sig.

Att hålla presentationer och föredrag i olika sammanhang är också laddat fortfarande. Konferenser, studiecirklar, temadagar -- det spelar ingen större roll, man skall presentera resultat och analyser eller sin forskning på ett lättillgängligt och pedagogiskt sätt och publiken kan vara sympatisk, kritisk, naiv, extremt kunnig och alltihop på samma gång.

Den här spänningen är ju rolig, för det mesta. Den kan vara ångestladdad, men det finns också en glädje i det. Det är kul att träffa nya studenter, kul att hålla föredrag, kul att få respons på saker från akademiska kolleger. Inte minst är spänningen också kanske nödvändig, både för att man inte skall slarva men också för att man blir lite taggad och därmed gör bättre i från sig.

Och att vänta på en bok... jag undrar om man någonsin vänjer sig eller om man ens vill vänja sig. Hur kan en ny bok kännas som business as usual? I dag kommer Twilightboken från tryckeriet. Är det sagt. Jag har väntat på böcker förr -- min avhandling och Swedish Film -- men det är samma pirrande förväntan, samma äggsjuka vankande i korridoren, samma svårighet att koncentrera sig på något annat, samma spattighet så fort telefonen ringer, samma oro i kroppen.

Jag var förstås ännu spattigare när jag väntade på avhandlingen. Det här är lite falsk historieskrivning, för så spattig är man nog aldrig som när man väntar på sin avhandling... och nu vet man ju också att spattigheten hör till. Man kan känslan, så att säga. Så någon form av lugnare har man ju blivit i alla fall.

sssm och vampyrer

Det blev ett hektiskt veckoslut, med Scandinavian Society for Sexual Medicine-presentation i fredags i Stockholm och samtal om vampyrer på Kulturnatten i Lund på lördagkvällen. Det var helintressant att få vara med i fredags -- ytterligare två längre sexologiska utbildningar presenterades, en i Danmark och en i Norge, samt också en kurs på Karolinska Institutet. Två läkemedelsrepresentanter pratade kort om sina utbildningar (ett för mig nytt och intressant inslag) och sedan fick två forskare lägga fram sina ännu tentativa resultat. På kvällen var det middag som jag fick lämna vid kaffet eftersom jag skulle hinna med flyget hem. Jag får medge att jag var ganska nervös inför hela upplägget -- jag menar, jag och en massa läkare... -- men det gick bra och folk var trevliga och lätta att ha att göra med. De ställde en del besvärliga frågor under min presentation, men det var bra och rimliga besvärliga frågor.

Och nu på förmiddagen har vi precis skickat in index till Twilight-boken! En sista koll och sedan går den i tryck -- helt enormt.

mer funderingar kring snuskfilter

Jag har gått och grämt mig lite över att jag kallade det en "icke-fråga". Det var ett försök till ett retoriskt grepp där jag skulle utgå från det lite triviala eller bagatellartade för att sedan i texten visa att det inte var så sabla trivialt som det vid en första anblick kan tyckas. För jag tycker att en tydlig tendens i samhället är att vi skyggar för det obehagliga -- vi kan inte ta debatten med sverigedemokraterna, vi vågar inte diskutera barnporrlagstiftningen, nätet är fullt av våldsporr (vad nu det är) som man helst inte ens bör titta på, och så vidare... Det finns en stark beröringsskräck där det är som att man tror att man blir "smittad" av ett ämne eller en åsikt eller ett fenomen om man ens funderar över det.

Och det kan väl vara lämpligt om man sitter vid en elegant middag med människor man knappt känner där alla konversationsämnen bör vara icke-kontroversiella och ofarliga. Det kan också vara lämpligt om man befinner sig i en tågkupé med främmande människor. Man måste ju visa hänsyn och respekt för människor omkring sig. Men UB är ingen tågkupé eller ett middagsbord. UB är en forskningsmiljö. Och även om man självklart skall visa respekt och hänsyn för människor omkring sig även där finns det andra saker som också är viktiga. Som att inte begränsa forskningen, till exempel.

Det andra jag har grämt mig över är att när jag skrev det där om nyfikna banktjänstemän eller mellanstadielärare så kunde det uppfattas som lite nedlåtande. Det var inte meningen. Nyfikenheten är en av de viktigaste egenskaper vi har och en jätteviktig drivkraft. Utan nyfikenhet kan vi inte lära oss något. Utan nyfikenhet dör forskningen. Utan nyfikenhet stannar världen och den personliga utvecklingen. Nyfikenheten kan vara problematisk -- curiosity killed the cat -- och sadistisk, men om människor slutar undra "vad händer om man gör så här?" eller "varför är det så här?" eller ens bara "vad är detta?" så har vi ett stort problem.

Det tredje uppmärksammade en kommentator här på bloggen (kolla kommentarsfältet) mig på. Eftersom jag är lite trög var jag tvungen att få lite mer ledtrådar innan polletten ramlade ner, men självklart kan man koppla detta till det hemliga rum där de oanständiga föremålen från Pompeji ställdes ut. Walter Kendrick skriver om det i The Secret Museum, där han beskriver hur man hade svårt att förhålla sig till att å ena sidan behövde man bevara det som grävdes fram för just forskning och spridande av kunskap. Å den andra kunde man inte -- tyckte man -- offentliggöra allt, eftersom då skulle kvinnor, barn och annat löst folk få ta del av "snusket" som det fanns en hel del av. Man löste det genom att placera allt som man inte tyckte var passande för allmänheten att ta del av i ett hemligt rum, som den bildade manliga eliten fick tillträde till. De som alltså hade den nödvändiga bildningen och distanserade förhållningssättet till pornografiskt material. Kommentatorn såg direkt att här finns en jättetydlig koppling -- om man har ett vetenskapligt syfte (dvs man är forskare som skall forska om pornografi och har det rätta, intresselösa, förhållningssättet) så får man tillträde till materialet (att porrsurfa). Det är inte ett särskilt, fysiskt rum, men ett symboliskt sådant.

Det är en ständig frågeställning i förhållande till pornografi och censur. Någon är mer lämpad än någon annan att ta del av ett visst material. Det är till och med så att man uppfattar att vissa har en förmåga att avgöra vad andra inte klarar av. Människosynen i det är horribel: elitistisk, överlägsen, nedlåtande och, faktiskt, i förlängningen, en begränsning av det demokratiska samhället.

Icke-fråga? Knappast.

några funderingar kring snuskfilter

På ett sätt är detta en icke-fråga. Det kan jag förstå att folk tycker att det är störigt om någon sitter bredvid en och porrsurfar på biblioteket. Och det finns en policy på Lunds universitet som säger att man inte får porrsurfa på universitetets datorer. Det är naturligtvis moralism, men det är också ett sätt att försöka skydda datorerna från virus och annat. Och använder man en dator som inte är ens egen eller ett nätverk som inte är ens eget får man ju respektera att användandet är villkorat. Kan jag tycka.

Men. Några stora och ganska tungt vägande men. För det första är jag skeptiskt till sådana där filter. De är oftast ganska klumpiga. Jag har studenter på mastern i sexologi som jobbar på ungdomsmottagningar och som berättat att de kan inte på jobbet gå in och söka till exempel kondominformation för att regionen har satt filter på datorerna och kondom=snusk=fastnar i filtret. Den här bloggen skulle nog mycket väl kunna stoppas av ett sådant filter, lite beroende på hur det var konstruerat, trots att den torde vara något av det mest rumsrena som kallats något med porr någonsin.

Sedan kan man fråga sig vad det är man är rädd för? Att besökare ägnar sig åt "annat också uppenbarligen" än forskning? Jo men det gör nog rätt många därinne, emellanåt -- kollar facebook och chattar med kompisar och läser bloggar och kollar upp senaste skvallret eller nästa helgs rockkoncerter. Eller är det att UB skall få dåligt rykte, typ "där vill jag inte sitta och plugga för där sitter en massa snuskgubbar och porrsurfar"? Eller att det skall bli en invasion av pornografer som ockuperar datorerna?

Självklart skall man respektera de regler som finns på ett bibliotek eller på ett universitet (glöm inte att det i grunden är Lunds universitets datorpolicy som gäller). Men det betyder inte att reglerna inte kan diskuteras. Och jag tycker att ett porrförbud är problematiskt för att universitet är förknippade med den fria tankens rörlighet (eller borde i alla fall vara det) -- och om datorn i vår tid i hög grad har blivit en förlängning av våra tankar är det att begränsa tanken att begränsa datorn. Ett slags moralpanik eller egentligen en beröringsskräck vad gäller just porr är dessutom begränsande redan i sig och föder fördomar, myter och okunskap.

Slutligen, det där lösenordet, som man kan få om man "behöver besöka porrsidor i vetenskapligt syfte", låter mycket som ett slags brasklapp eller snarare en läpparnas erkännande av forskningens frihet. För varför skall just porr vara undantaget som man behöver ett lösenord för? Varför inte för att gå in på rasistiska hemsidor eller för att söka på bombrecept eller för att läsa på den där självmordssajten med tips och råd om hur man skall ta livet av sig? Och hur visar man att man forskar om det, hur motiverar man det där vetenskapliga syftet? Måste man ha fått forskningspengar eller räcker det med att säga att man gör en liten studie för en artikel? Behöver man bifoga sitt CV så att det framgår tydligt att man faktiskt är forskare och inte bara en nyfiken i en strut banktjänsteman eller mellanstadielärare? Vad är egentligen ett vetenskapligt syfte?

Bara genom att kräva ett lösenord så misstänkliggör man porr som forskningsämne. Och vem är det egentligen som skall godkänna ansökan?

Det är inte att jag inte förstår att folk kan tycka det är obehagligt att främlingen bredvid en sitter och kollar på porr. Jag har full förståelse för det, tro det eller ej. Men jag tycker ändå att ett snuskfilter och ett porrförbud är ett större problem än en eventuell snuskgubbe (eller snuskgumma för den delen) på stolen bredvid.

scms 2012

Så. Har skickat in mitt proposal till SCMS-konferensen nästa år i Boston. Nu är det bara att hålla tummarna.

tidigarelagd programstart för mastern i sexologi

Även om jag nämnt det tidigare här på bloggen vill jag påpeka det än en gång och klart och tydligt denna gång. Nästa programstart för mastern i sexologi är vårterminen 2012, inte höstterminen samma år som var planerat. På grund av ett ganska massivt söktryck har vi tidigarelagt programstarten.

Det betyder att man söker i höst redan, från och med den 15 september skall man kunna söka på studera.nu. Just nu kan man inte hitta programmet där, men det skall komma inom kort. Den nya, uppfräschade utbildningsplanen finns här.

Tanken är att om söktrycket håller i sig skall vi ha antagning och programstart var tredje termin.