bergman/porn

Vår SCMS-panel hette "Dialogues in sex: three case studies of intertextual references during and after the 'sexual revolution'". Vi var tre presentatörer och en respondent. Elisabet Björklund pratade om den sexfilm Travis Bickle tar med sig Betsy på i Taxi Driver, Ingrid Ryberg pratade om inflytandet från sjuttiotalsfeminismen på dagens queer och feministiska pornografi och jag pratade alltså då om Bergmans inflytande på svensk sexploitation och tidig pornografi. Mitt argument var tudelat: å ena sidan ville jag (i och för sig föga originellt) påpeka att de kvinnor som var med i Bergmans filmer och den relativt explicita sexualitet som skildrades i dem, bidrog till Bergmans berömmelse. Å den andra hävdade jag, i kraft av de ganska uppenbara Bergman-referenser som finns i de fyra exempelfilmer jag tog upp, att de här sexploitation- och porregissörerna inte på något enkelt sätt kan sägas bara försöka profitera på sexskildringar, utan att de hade ytterligare ambitioner. Eftersom jag tänker försöka bygga ut mitt paper tillsammans med en Bergmanforskare till en artikel, kommer jag bara att ge ett smakprov här på bloggen.

Smakprovet är hämtat ur Joe Sarnos film Jag - en oskuld eller Inga från 1968. Inga är alltså Sarnos första svenska film, efter mer än 25 filmer i USA. Den är en sexploitationfilm men kan lätt betraktas som en stilistisk hyllning till Bergman. För det första, inleds den med Marie Liljedahl (som spelar Inga) i ett flickrum, där hon går längs med en hylla med mekaniska leksaker. Hon vrider upp några av dem och tittar på hur de rör sig. Den typen av leksaker är inte helt ovanliga i Bergmans filmer heller, det allra mest uppenbara exemplet är från förtexterna till En lektion i kärlek.



För det andra, placerar Sarno med förkärlek sina skådespelare bredvid varandra i dialogscener, så att båda har ansiktet mot kameran i stället för mot varandra. Det är lite teatraliskt, eftersom teaterskådespelare får lära sig att aldrig ha ryggen mot publiken och helst alltid vända sig direkt mot publiken.
På motsvarande vis ställer gärna Bergman upp sina skådespelare, exempelvis i Tystnaden och Nattvardsgästerna.


Och slutligen finns precis som i Tystnaden en onaniscen, här med Marie Liljedahl.


Även om den inte är lika ensligt och desperat gestaltad som den med Ingrid Thulin i Tystnaden, utan tvärtom, ganska entusiastiskt med jazzig gitarrmusik på spåret, finns en parallell i sättet att fånga ett upp och nervänt ansikte i närbild.


Vår respondent, Eric Schaefer från Emerson College i Boston, som dels har skrivit om amerikansk exploitationfilm 1919-1959 och dels forskar om sexploitation i USA från sextiotalet och framåt, påpekade att de här Bergmanreferenserna inte var något som publiken såg fram emot. Tvärtom var Sarno känd för att vara en lite tråkig sexploitationregissör, just på grund av hans förkärlek för de här teatrala tagningarna och diverse longörer som var ett resultat av hans Bergmansträvan...