they call her one-eye

I lite lätt panik försöker jag nu bli klar med Bergman/sexploitation-paperet. Har snabbtittat igenom (filmvetarnas motsvarighet till blädderläsning) Thriller för att friska upp mitt minne och minsann hittade jag inte en liten Bergman-referens till!

Thriller är en mycket märklig blandning av bra och dåligt -- jag kan inte för mitt liv tycka att den, som helhet, är en bra film, och vissa av specialeffekterna är så taffliga att man nästan gråter, och samtidigt innehåller den visuella ögonblick som är lite småfantastiska. Inledningsscenen när Lindbergs karaktär (kallad Frigga i vissa versioner, Madeleine i andra) som barn blir utsatt för ett övergrepp har något surrealistiskt poetiskt över sig med de brandgula lönnlöven och den brandgula klänningen som går igen i den klänning Lindberg har på sig när hon blir utsatt för det första övergreppet hos Heinz Hopfs slipprige sadisthallicktyp. Eller slutuppgörelsen på Alvaret på Öland, med Frigga/Madeleine i den svarta skinnkappan, lappen för ögat, det avsågade hagelgeväret, Heinz Hopf och hästen, alltihop i ett gyllengult kvällsljus.

En specialeffekt som (dessvärre kanske) inte är tafflig är när Hopfs karaktär skär ut Frigga/Madeleines öga. Enligt legenden om filmen är det ett uppsminkat lik som tack vare någon kontakt Vibenius hade på bårhuset fick agera stand-in. Hu. Likskändning kallas det. Brottsligt är det, antar jag, också.

Hittade en gammal recension ur NY Times. Man kan också läsa "user comments" på imdb, där den bland annat kallas en "art-house revenge pic" vilket är en intressant om än, skulle jag tippa, felaktig beskrivning. Kan inte föreställa mig att den gått på art-house biografer i USA.

Men Vibenius hade jobbat som inspelningsledare på Persona och som inspicient på Vargtimmen. Thriller ingår dessutom i en subgenre av rape-revenge filmer (som jag skrev lite om i anslutning till Salander) som egentligen inte kommer på allvar förrän senare på sjuttiotalet, och precis som en av användarna på imdb kommenterar inspirerade nog Frigga/Madeleines stumhet till Thanas stumhet i Abel Ferraras Ms. 45. För att inte tala om Tarantinos förtjusning i filmen...