lördag 12 december 2009

salander del I: fiktion

Jag har under en längre tid försökt formulera ett blogginlägg om Lisbeth Salander. Det började redan med Nina Björk, Rigmor Robèrt och Pär Ström. Redan då tyckte jag hela diskussionen var märklig, men den blåste över ganska snabbt. Nu har den återvänt. I anslutning till Tiger och Elin Woods medieuppblåsta mellanhavanden, som ju också har lockat fram diskussioner om mononormativitet som jag inte tänker lägga mig i. Vad jag däremot har funderat över länge är tendensen att diskutera Salander som om hon fanns på riktigt.

Jag förstår att man använder sig av populärkulturella referenser för att tydliggöra, dra paralleller, skapa symboler för och berättelser om händelser och händelseförlopp. Det görs hela tiden och är ett ganska självklart och enkelt sätt att åstadkomma poänger.

Jag förstår också att även fiktiva personer har ett slags klangbotten i verkligheten, att vi som publik eller läsare behöver kunna känna igen oss i dem och relatera till situationer som de hamnar i. En viss realism i karaktärsteckningen är också viktig, annars skulle vi inte låta oss vaggas in i the suspension of disbelief och acceptera fiktiva karaktärer, leva oss in i deras öden, engagera oss i deras problem och känna med dem -- eller mot dem -- under berättelsens gång.

Men jag förstår inte varför man pratar om Lisbeth Salander som en verklig figur, som en riktig människa. Jag förstår det inte. Som om Salander skulle göra det OK att slåss med golfklubbor?

För faktum kvarstår: man har ingen rätt att ta till våld mot andra människor. Det är förbjudet i lagen. Inte heller svagare människor har rätt att ta till våld mot starkare människor, bara för att de är svagare och de andra starkare. Små människor har inte rätt att slå stora människor, bara för att de är små etc. Det finns ett litet lagutrymme för nödvärn, att man har rätt att försvara sig med ett rimligt mått av våld, men det är marginellt och gäller verkligen rimligt mått av våld. Jag tror också att den fysiskt svagare parten i ett misshandelsförhållande (oavsett kön), i ett mobbningssammanhang eller liknande skulle kunna få viss moralisk sympati om än inte juridiskt frikännande (är inte jurist så det där kan säkert diskuteras).

Lisbeth Salander är inte unik, inte ny, inte särskild egentligen på något sätt. Hon är en rape-revengekaraktär vars rötter går åtminstone tillbaka till sjuttiotalet -- filmer som Thriller - en grym film med Christina Lindberg, I Spit on Your Grave, Ms. 45, och Death Weekend, fortsätter in på nittiotalet i lite mesigare tappning med Thelma and Louise och har sin senaste föregångare i Uma Thurmans Beatrix Kiddo/The Bride i Kill Bill-filmerna (som ju faktiskt också blir levande begravd). Att hon kan vara så liten och tanig och ändå urstark, är ett exempel på hennes "overkliga" karaktär. Hennes suveräna talang att helt plötsligt klä ut sig och passera som något slags överklasskvinna i Schweiz eller vad det är, när hon lurar till sig Wennerströms miljoner, är också exempel på det "overkliga" hos henne.

Lisbeth Salander är alltså en fiktiv typ, vars resonansbotten för läsaren och sedermera åskådaren ligger i att vi tycker om att se "the underdog" hämnas, segra, triumfera. Det bär med sig olika betydelser om det är en man eller kvinna som utgör den fiktiva typen, men anledningen till att vi gillar att se "the underdog" är könlös -- det är nämligen så att vi brukar heja på the underdog. Både män och kvinnor. Däremot är kvinnor, enligt stereotypa föreställningar, mer underdogs än män i fysiskt våldsamma situationer av den enkla anledningen att många kvinnor är fysiskt svagare än många män. (Detta har jag norpat rakt av ur Carol Clovers Men, Women, and Chainsaws: Gender in the Modern Horror Film från 1992.) Självklart är det en annan sak med manliga hämnare än med kvinnliga -- vi kan inte koppla loss hela vårt kulturella bagage och våra föreställningar om kön bara för att vi tittar på film eller läser en bok. Det är lite underbart när Eowyn besegrar häxmästaren från Angmar i Sagan om konungens återkomst (även om jag tycker att ögonblicket är lite bortschabblat i filmen) just för att hon är kvinna, för att ingen trodde på henne, för att hon var tvungen att förklä sig för att få rida med i striden, för att häxmästaren trodde att han var odödlig för att ingen man kunde döda honom och att han aldrig i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att en kvinna skulle möta honom i strid.

Låt den rätte komma in
har också ett underdog-tema. Här har vi den mobbade pojken som räddas av sin androgyna vampyrvän. Vampyren är både tjej och kille eller snarare varken tjej eller kille, men lika mycket fiktiv karaktär som Lisbeth Salander. Jag har hittills inte sett någon klaga på att det framställs som OK att låta ens vampyrkompis slita sönder ens mobbare.

Uppdatering: Hittade en artikel i DN om hämnartemat. Tar upp liknande saker som det här inlägget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar