salander del II: ideologi

Den svenska titeln på den första boken i Millennium-trilogin, Män som hatar kvinnor, byttes ut i den engelska översättningen, till The Girl with the Dragon Tattoo. Eftersom tvåan heter The Girl Who Played with Fire och trean The Girl Who Kicked the Hornet's Nest, följer de tre böckerna på engelska en enhetlighet som också finns i de svenska titlarna men inte i lika hög grad (alla titlarna konstruerade med ett "som"). I de engelska titlarna läggs fokus på Lisbeth Salander, det är henne vi följer genom trilogin, medan de svenska titlarna i stället fokuserar först på de män som hatar kvinnor som är ett grundtema genom trilogin, därefter på Lisbeth och hennes biografi och slutligen på det konspirationsteoretiska, kritiken mot ett substatligt organ som är villigt att gå över kvinnolik och flickliv för att skydda en våldsman och galning.

Stieg Larsson tar onekligen sida. Mot en misogyn och våldsam manlighet, för den lilla människan som fastnar i välfärdsstatens obönhörligt malande apparatur. Att varje del i Män som hatar kvinnor inleds med statistik ur Eva Lundgrens Slagen dam - mäns våld mot kvinnor i det jämställda Sverige från 2001, är talande. När Pär Ström går till attack mot Lisbeth Salander som ett slags feministiskt missfoster, har han till viss del rätt. Hela trilogin passar som handen i handsken i en viss typ av feministisk ideologi som var dominerande i Sverige kring millennieskiftet: vi har mäns våld mot kvinnor, vi har Hotet från Öst genom traffickingorganisationen med de två estniska bröderna som mellanchefer och den sovjetiska Zala som överboss, vi har Lisbeth Salander som ett slags feministisk superman. Som populärkulturella produkter är böckerna sprungna ur ett ideologiskt system, liksom Hollywoodfilmer enligt den marxistiska kritiken är produkter av ett kapitalistiskt system.

Samtidigt hade inte böckerna vunnit den popularitet som de har gjort om det hade varit så enkelt att de bara var produkter av ett ideologiskt system. Det är inte så att alla som läst Stieg Larsson håller med eller köper den analysen av samhällets strukturer. Sannolikt hade inte böckerna sålt så bra och dessutom sålt bra utanför Sverige om de hade varit så enkelspåriga att endast de som håller med om den ideologiska analysen i dem kan acceptera dem. Som så många populärkulturella alster innehåller de en ideologisk mångtydighet eller kanske snarare egentligen flera olika tilltal. Inte nog med att det är en spännande, driven och välskriven berättelse, som får oss att vända blad och läsa vidare -- det måste finnas tilltal på olika nivåer och i olika tonlägen för att vi skall kunna ta till oss berättelsen och acceptera den.

Exempelvis, som Vanity Fairs skribent påpekade (ej på nätet), gör den feministiska analysen av maktstrukturen i samhället att författaren kan lägga in sensationalistiska våldtäkts-, våld- och sexscener som ändå följer ett slags moralisk mall: våldet och våldtäkterna är där för att visa på mäns våld mot kvinnor, sexet är där för att demonstrera det "goda" sexet (nämligen ett icke-heteronormativt, icke-monogamt, icke-borgerligt sex). Att Blomkvist ligger med äldre kvinnor, att Salander är bisexuell och att Erika Berger lever i ett icke-monogamt äktenskap är exempel på det "goda" sexet i den här tappningen.

I förra Salander-inlägget jämförde jag henne med rape-revengehjältinnor ur filmhistorien. Men genom sitt avståndstagande och sin misstänksamhet mot myndigheter och sitt sätt att själv ta lagen i egna händer, påminner hon också om Harry Callahan i Dirty Harry. Den första Dirty Harry-filmen kallades fascistisk och högerextrem av den legendariska filmkritikern Pauline Kael. Ur ett sådant perspektiv anknyter Lisbeth Salander och Millennium-trilogin snarare till en hårdför, amerikansk utanför-lagen-extremism, där lagen ses som allför mesliberal (eller i Salanders fall, alltför patriarkal, "faderns lag") för att någonsin kunna ställa något tillrätta och statliga myndigheter betraktas med misstänksamhet. Salanders syn på män som hatar kvinnor ligger inte långt i från "Well, do you, punk?", snarare än "you have the right to remain silent". (Det sägs att den första Dirty Harry-filmen koncipierades som en reaktion mot införandet av "the Miranda rule" som säger att man som polis alltid måste säga de där orden när man griper någon och som infördes någon gång i slutet av sextiotalet.) Salanders och Harry Callahans släktskap kan faktiskt också filmhistoriskt bekräftas av att Harry låter en rape-revenge seriemördare (spelad av Sondra Locke) gå i slutet av Sudden Impact. Sudden Impact censurerades under många år i Sverige innan den till slut släpptes typ femton minuter kortare än i sin originalform. Ur ett misstänksamt eller samhällskritiskt perspektiv kan man alltså säga att den inte passade ideologiskt in i det svenska samhällsklimatet på åttiotalet.

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Ideologiska analyser av populärkulturella fenomen är alltid svåra och motsägelsefulla. Typ. Jag gillar Salander. Jag gillar också Harry Callahan. Det betyder inte att jag tycker att det är rätt att ställa sig utanför lagen. Och ännu mer än jag gillar både Salander och Callahan gillar jag Clintans senare, mer ifrågasättande filmer, som Unforgiven och Gran Torino.