fredag 18 december 2009

förnuft och känsla

Läser tre böcker parallellt just nu: Berl Kutchinsky som jag snart är klar med, Fanny Ambjörnssons Vad är Queer? eftersom jag behöver damma av mina queerkunskaper inför en föreläsning i början av nästa termin samt, efter ett tips från Klara, Making Violence Sexy (förutom att jag på grund av min Salanderföljetong på bloggen håller på att läsa om Män som hatar kvinnor).

Making Violence Sexy är en porrmotståndbok från 1993. Klara tipsade om den i anslutning till att jag bloggade om Kutchinsky för, guess what?, Kutchinsky tas upp i inledningen: "Although Kutchinsky's analysis was scientifically flawed, it was exceedingly influential. Ever since then I had wanted for myself to see what Danish pornography looked like," skriver Diana E. H. Russell, bokens redaktör (s. 1). Hon refererar till en rad undersökningar som visade att Kutchinskys statistik, som visade att sexualbrotten minskade till följd av frisläppandet av porren, var felaktig och att "the illusory decline in sex crimes was actually due to a change in police recording practices, not the lifting of the restrictions on pornography" (s. 2).

Kutchinsky åsido -- jag skall kolla upp kritiken av hans statistik så småningom -- demonstrerar Making Violence Sexy så här långt ganska väl den retorik som framför allt kanske det amerikanska porrmotståndet vilar på, nämligen erfarenhet och personlig vittnesbörd. Ett av de allra första kapitlen återger berättelser från kvinnor som på olika sätt drabbats av pornografi -- de har varit gifta med män som tvingat dem göra saker ur porrtidningar, de har blivit våldtagna av män som tittat på porr och som refererar till porr under våldtäkten, eller de har blivit utsatta för sexuella trakasserier av män som inbegripit bland annat porrbilder på väggarna i arbetslokaler.

Det är otäcka och obehagliga berättelser, och tjänar säkert en funktion i att illustrera hur såväl äktenskaplig misshandel som sextrakasserier kan fungera. Men de är där, och de är formulerade på sådant sätt, att deras huvudsakliga uppgift är att väcka känslor, starka känslor. Jag känner hur alla mina akademiska reflexer och instinkter automatiskt stegrar sig inför detta subjektiva, erfarenhetsbaserade, känsloinriktade, medlidandeväckande tilltal, och samtidigt tänker jag att kanske ligger en liten del av den akademiska feminismens motstånd mot porrmotståndet just där: just att det är känsloinriktat och inte intellektuellt, att det är suggestivt och patosfyllt, snarare än sakligt, torrt och förment objektivt. Jag förstår varför Linda Williams i Hardcore valde det mer akademiska, logosinriktade tilltalet som en reaktion mot exempelvis Dworkins svavelpredikningar. I Screening Sex, skriven ca tjugo år senare, är Williams betydligt mer personlig.

Själv föredrar jag det sakliga tilltalet. Samtidigt vill jag inte sluta reflektera över att jag föredrar det och varför jag föredrar det. Man kan kritisera det sakliga tilltalet för att vara både fallocentriskt och logocentriskt. Om man vill, kan man också säga att det är framodlat i ett akademiskt, patriarkalt system och att min insocialisering i det tänkandet har att göra med en anpassning till de normer och maktstrukturer som råder inom universitets- och forskningsvärlden. Att framstå som saklig och objektiv handlar dessutom mycket om vilka sanningar som är rådande för tillfället, vilka vetenskapliga paradigm som gäller, kanske framför allt inom de delar av humaniora som traditionellt inte lutar sig mot statistik och bevis utan mot tolkning, kritik, analys och argument. Ju mer man vill gå emot rådande paradigm, desto torrare, sakligare och mer logosorienterad måste man vara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar