att trycka på "send"

Jag älskar känslan av att bli klar. Ibland undrar jag om det är den som är drivkraften? Det skulle ju vara lite tragiskt för majoriteten av tiden är man ju inte klar. Men att ha en genomarbetad, genomläst, färdig text, bifoga den till ett mail och sedan trycka på "send" är en jätteskön känsla.

Fast det är ju inte riktigt sant. Ibland skickar man i väg texter man inte är nöjd med och har ångest i flera dagar, ibland veckor, innan ångesten lägger sig eller man får tillbaka någon positiv respons som får en att tänka att det kanske inte var så illa i alla fall.

Och ibland är det ju själva processen man mår bra av -- att hitta ett spår som man följer, som en hund med nosen mot marken och svansen i vädret, att komma fram till en bärande tes i ett resonemang som man känner är välgrundat både empiriskt och teoretiskt och som tänder en ny lampa över det man håller på med så att man helt plötsligt ser vad det är man faktiskt håller på med, att koncentrerat försjunka i en text man håller på att skriva (det var det bästa med att skriva avhandling, koncentrationen) så att tiden går utan att man märker det. Eller när man ramlar över saker efter flera timmar, kanske dagar, böjd över böcker eller mikrofilmer eller papper, och så hittar man något riktigt användbart, ett fynd!

Oavsett vad: filmcensurartikeln är klar och inskickad. Och det känns mycket skönt. Nu skall jag läsa klart det där avhandlingskapitlet om sexualupplysningsfilm.