bigelow

Jag tar av mig hatten för Kathryn Bigelow som första kvinnliga oscarsvinnare för bästa regi! Det är kanske emellertid typiskt att det är just Bigelow som blir den första eftersom hon har beskrivits som en kvinnlig regissör med "muskler" -- dvs en riktig actionregissör -- och som en "gender bender" likaväl som en "genre bender". Jag har ännu inte sett The Hurt Locker, men jag har ju följt Bigelows karriär genom filmer som Near Dark (vampyrfilm), Blue Steel (polisfilm med Jamie Lee Curtis), Point Break och, min favorit kanske, Strange Days från 1995 med Ralph Fiennes och Angela Bassett i huvudrollerna. Strange Days handlar om de sista skälvande dagarna före millennieskiftet, vilket gör att den i någon mån har daterats lite, och bygger på de händelser som ledde fram till Rodney King-kravallerna 1992. Jag hade turen att kunna se om den, några år efter dess premiär, på American Cinematheque i LA med en Q&A med Bigelow efteråt och oh boy, vad hon imponerade på mig! Eberts recension finns här och den fångar, tycker jag, filmen väldigt väl.

Bigelow har aldrig varit typen som spottat ur sig filmer, det går ofta flera år mellan dem. Exempelvis dröjde det fem år innan den mer "arty" The Weight of Water kom efter Strange Days, och efter nästa film, K19: The Widowmaker, tog det ytterligare sex år innan The Hurt Locker. Jag vet inte om det har att göra med att hon har haft svårt att finna finansiering eller vad det kan vara, men såvitt jag har förstått det var Point Break en stor hit medan Strange Days inte gick så bra. The Weight of Water är helt enkelt inte box office-material (låg kommersiell potential) och K19: The Widowmaker är faktiskt något av det mest disgusting jag någonsin sett (när jag nämnt den tidigare på bloggen har jag beskrivit den som "haveri ombord på sovjetisk atomubåt, inga skyddskläder, bara kommunistiskt elände, radioaktiva utslag och spyor"), vilket inte heller brukar borga för någon ekonomisk succé. Däremot är den grymt skickligt gjord, som Bigelows filmer brukar vara.

Detta bidrar till glädjen över Bigelows Oscar för bästa regi. Därför att även om det naturligtvis har diskuterats i de termerna, är inte detta på något sätt ett uppenbart fall av kvotering eller särbehandling. Även om det självklart finns politik i oscarsutdelningarna, kan jag utan att ha sett The Hurt Locker, på basis av vad jag har sett henne göra tidigare, säga att det mycket sannolikt är en välförtjänt Oscar. (Fast här skall en liten brasklapp göras: jag skulle så gärna vilja skriva "on merits only" men jag vet ju att det är sällan det fungerar så. "Välförtjänt" är bättre, för det säger inte något om de andra tävlande och det utesluter inte den politik som försiggår bakom kulisserna, som jag i detta fall inte vet något om.)