helgupplevelser

Mad Men. Påbörjade säsong ett redan innan jul, avverkade sedan i rask takt säsong ett och två. Fascinerande att alienation, suburbia och den feminina mystiken kan vara så tilltalande. Med tagningar som bilder ur Life Magazine (och eftersom jag närstuderat ett års Life Magazine, dock inte från det tidiga sextiotalet utan 1953, vet jag hur nära det faktiskt ligger), är den fantastiskt snygg. Men jag tror att en del av det attraktiva med serien beror på att den tilltalar sensationalism och dubbelmoral hos åskådaren. Allt drickandet och rökandet, framför allt kanske att gravida röker och dricker och att folk sätter sig i bilen efter X antal drinkar, till exempel, ger utmärkta tillfällen att både förfasa sig och njuta. Sexismen och rasismen väcker samma dubbla reaktioner.

Die Hard, ettan och tvåan. Ettan står sig fortfarande som utomordentligt underhållande action. Jag har dessutom undervisat på den och diskuterat den som bland annat (utifrån kurslitteraturen) full av oidipala referenser. Att Oidipus -- förlåt, Willis/McClane -- går runt med bara fötter och skär dem blodiga på glassplitter under filmens gång, är enligt författarna symboliskt och sammanknyter de två karaktärerna (Oidipus=klumpfot). Tvåan är kanske inte helt lämplig för en flygfobiker som jag.

The Terminator. Den första alltså, som ju inte alls är lika hårt inpräntad i det populärkulturella medvetandet som T2 Judgement Day (som jag såg på Folkets bio i Skurup när det begav sig) men som också är bra. Det var något med de där actionfilmerna på åttiotalet, flera av dem var riktigt bra. Eller var det bara en ivrig grupp filmvetare som lyckades analysera dem på sätt så att de framstod som riktigt bra?

Nordwand. Tysk feelbad film om två tappra unga mäns försök att bestiga nordsidan av Eiger 1936. Om någon bergsklättrarnörd läser bloggen vet ni att det första lyckade försöket var 1938 och därmed har ni också storyn klart för er, vilket inte jag hade när jag började se filmen. Alla dör under fruktansvärda umbäranden, framför allt hjälten som är typ fem meter från räddningen när han dukar under av köld och utmattning. Den var nästan lika hemsk som K19: The Widowmaker (haveri ombord på sovjetisk atomubåt, inga skyddskläder, bara kommunistiskt elände, radioaktiva utslag och spyor). Det är inte så att filmerna är dåliga, de är bara plågsamma att genomlida.

Sherlock Holmes. Jag gillar INTE Guy Ritchie. Har aldrig förstått what all the fuss was about. Kanske för att jag såg Lock, Stock and Two Smoking Barrels utan undertexter och inte förstod ett ord. Men i Sherlock Holmes funkar hans stil och när jag väl vant mig vid att se Holmes -- och Watson -- i lite annorlunda tappning än jag var van vid, tyckte jag att den var ganska underhållande för att inte tala om snygg.

Upp. Och den var bara helt enkelt lite underbar. Jag är ganska lättrörd som filmtittare, gråter lätt, men den här var exceptionell. Amerikansk film när den är som bäst.

Maria Larssons eviga ögonblick. Namnet till trots har jag inte kommit mig för att se den tidigare, även om eller kanske på grund av att skämten i anslutning till titeln började hagla så snart det blev bekant att Jan Troell höll på med inspelningen. Som så många andra tyckte jag att den var jättefin -- kanske lite seg och klichémässig i början, men ur vad som skulle ha kunnat bli en ganska uppenbar film växte en gripande historia fram.

Förutom att jag snabbspolat mig igenom Lasse Braun-filmerna för att kolla att de var spelbara trots repor, har jag försökt hålla mig långt borta från pornografin.