8mm-film och tidsresor

I dag har jag till sist då äntligen skickat in en liten samling 8mm-filmer för digitalisering. Med tanke på den där smugglaren som blev fast med 3 682 filmer i bagaget är mitt lilla gäng av åtta filmer en droppe i havet, men till dem kan Lasse Braun-rullarna läggas och de är ju en sjuttio-åttio filmer sammanlagt... ja, jag antar att jag aldrig kommer att kunna göra en heltäckande studie av det totala utbudet och det var ju inte meningen heller. Det är, fortfarande, visningskontexterna som är huvudsaken. Däremot behöver jag ha sett en del av det material som fanns tillgängligt på 8mm för att ha någon som helst koll.

Sedan tillkommer ju en del intressanta frågor. Ibland annonseras om 16-mm, ljudfilm och biograffilm, men jag antar att en massa av filmvisningarna var stumma. Hade man då en grammofonspelare eller kassettbandspelare så att filmvisningarna ackompanjerades av musik, eller satt man i tystnad och tittade? Eller snarare, satt man INTE i tystnad och tittade utan kommenterade medan man såg? Eller var filmvisningarna, på klubbarna, såpass mycket av pausunderhållning att man kanske satt och pratade med varandra, eventuella värdinnor, etc och inte brydde sig så mycket om den stackars film som rullade eftersom höjdpunkterna snarare var stripp- och liveshower? Många frågor. Somliga av dem kommer jag nog aldrig att få svar på. Just nu känner jag starkt att jag önskar att jag kunnat bli osynlig och resa tillbaka i tiden och glida in en afton i typ februari 1972 på Venus eller Picant... eller allra helst kanske Elsie och Hasse. Och Picant hade inte öppnat i februari 72.