erotisk litteratur

Intressant artikel i Svenska Dagbladet i dag om den nya vågen av erotisk litteratur. Mina två litteraturvetenskapliga kolleger Ann Steiner och Magnus Ullén citeras och artikeln fångar fenomenet ganska väl. Edenborgs påpekande att vi inte är så frigjorda som omvärlden tror stämmer ju också i allra högsta grad -- lustigt nog är porren (eller rättare sagt den pornografiska litteraturen, som ofta kallas erotik, men det gäller i någon mån den pornografiska filmen också) tillräckligt rumsren för att vi skall kunna erkänna att vi konsumerar den, men inte hur vi känner inför den. Det är fortfarande tabu att berätta vilken novell i samlingen som gjorde en upphetsad, eller ens att man kände upphetsning.

Påminner lite om när Dirty Diaries släpptes och väldigt få, om ens någon, recensenter kunde erkänna att någon eller några av kortfilmerna hade en uppetsande effekt. Dirty Diaries är också "rumsren" på motsvarande sätt som den erotiska/pornografiska litteraturen (estetiserat och elegant omslag, stöd från SFI och etiketterat som feministiskt), så vem som helst som är lite vågad eller vill visa upp sin frigjordhet kan ha den hemma i sin dvd-hylla -- men att erkänna att någon av kortfilmerna påverkade en sexuellt är att gå för långt.

Den erotiska/pornografiska litteraturen har också ett kvinnotilltal (inte nödvändigtvis feministiskt sådant, dock, vad nu det egentligen betyder). Det är paradoxalt, det där, med att å ena sidan anses den kvinnliga sexualiteten vara mer skambelagd, förtryckt och kontrollerad, å den andra gör kvinnotilltalet att porren raskt glider upp ett par pinnhål på den kulturella värdestegen (detta är inget nytt, redan Leif Silbersky och Carlösten Nordmark menade att kvinnlig porr=bättre porr och jag har skrivit om det i anslutning till Dirty Diaries och Anna Span i ett något snurrigt blogginlägg här.) En delförklaring kan ha med klass att göra men även om jag är inne och snurrar på det i det länkade blogginlägget känner jag att jag har inte tänkt tillnärmelsevis färdigt på det. Återkommer eventuellt.

Trots uppgraderingen i den kulturella hierarkin innebär det ändå inte att man börjar recensera ens erotisk litteratur med orden "Mest upphetsad blev jag ändå av NNs bidrag. Mötet vid Pressbyrån som utvecklar sig till blabla var något av det mest erotiskt laddade jag någonsin läst och efter en stund blev faktiskt undertecknad tvungen att avbryta läsandet för att... tja, ni förstår säkert." Typ. Tvärtom -- om upphetsning någon gång berörs är det avsaknad av upphetsning som påtalas. Man skulle avslöja alltför mycket om sig själv och utlämna sig personligen på ett sätt som står kulturskribenter mycket främmande. Ja, inte bara kulturskribenter för den delen. Jag skulle aldrig själv skriva så. Linda Williams är inne och rör lite försiktigtvis vid det i Screening Sex, och även om det bara är retrospektivt, tycker jag att det är modigt.