svart och vit och blå

Just nu håller jag på att läsa en bok som heter Black and White and Blue: Adult Cinema from the Victorian Age to the VCR av Dave Thompson. Den är vad man skulle kunna kalla populärvetenskapligt hållen och därmed ganska lättläst och medryckande, om än kanske inte hundraprocentigt vederhäftig. Exempelvis har han inte den allra tidigaste filmhistorien helt klart för sig (blandar ihop årtal och kinetoscope och nickelodeons), även om jag uppfattar att de faktauppgifter som framkommer om just stagfilmen har sannolikhetens prägel. Dessutom, eftersom författaren väljer att komma med vitsar, anspelningar och ett slags "ta den mänskliga (eller i alla fall manliga) sexualiteten för given"-attityd känner jag ibland en lätt skepsis inför hans omdöme. Det vill säga, ibland tänker jag att det skulle kunna finnas andra möjliga tolkningar av ett visst scenario än den han med viss tvärsäkerhet fastslår.

Bortsett från det är det jätteintressant läsning: än så länge befinner jag mig på cirka trettiotalet (fokus är USA, även om den europeiska kontinenten och Sydamerika också ingår) och minsann har han lyckats snoka upp en kvinnlig stagskådespelare, som var med i ett flertal filmer från första halvan av trettiotalet. Hennes berättelse är fascinerande, hur hon var med i först dansfilmer -- påklädda men utmanande danser som filmades -- och sedan blev tillfrågad om hon skulle kunna tänka sig att göra mer, hur hon först kände sig tveksam men sedan bestämde sig för att försöka i alla fall, och hur hon slutade när hon gifte sig. Hur hon och regissören/kameramannen/producenten arbetade på ställningar och vinklar för att så mycket som möjligt skulle synas.

Det står om den här och här.