confessions of a porn scholar II

Har ägnat långhelgen åt att -- förutom studentuppsatsläsning och genomgång av antologisättning -- läsa Ebba Witt-Brattströms bok Å alla kära systrar!. Jag har alltid gillat Ebba Witt-Brattström, lite paradoxalt eftersom vi inte precis står på samma sida vad gäller flera frågor. Men hon satt som åhörare på en konferenspanel en gång där jag som dåvarande liten doktorandkart presenterade ett paper och ställde någon vänlig, initierad och icke-patroniserande fråga. Och jag gillar hur hon och Horace Engdahl är liksom intellektuella in their own right, utan att vara ett klassiskt "intellektuellt par" av vilka det finns så många i historien.

Men boken väcker kluvna känslor i mig. En del av mina generationskamrater har påtagliga minnen från den här tiden, mammorna satt i köket och diskuterade kvinnofrågan medan linsgrytan och råriset kokade på spisen. Man gick på folkfester och hade batikfärgade kläder och var med i sitt första demonstrationståg i sittvagnen. Vissa minns detta med ett slags romantiskt skimmer, men många ryser och fnyser när den tiden kommer på tal.

Jag har inga sådana minnen. Jag lärde känna kvinnorörelsen i efterhand, i ensamhet, på åttiotalet, när jag letade efter något slags identitet, något slags kunskap, perspektiv som låg utanför dem som vi lärde oss i skolan. En kunskap eller ett perspektiv som kunde hjälpa mig att make sense of the world. Nu, långt efteråt, känns det som att jag har gått igenom så många olika faser och känslor inför det där med feminismen och kvinnorörelsen att jag har som flera sedimenterade lager i mig, både positiva och negativa.

En känsla när jag läser är avundsjuka -- vad roligt de verkade ha, och vilken styrka de verkade finna hos varandra! Jag fascineras över hur min vattendelare med den svenska feminismen -- porrmotståndet -- tas för given. En annan känsla är aversion, och den aversionen har med något som nästan inte kan hjälpas att göra, som ligger i tidens och rörelsens natur, så att säga, och det är den där kopplingen till socialismen som i efterhand, åtminstone för mig, känns problematisk. Witt-Brattström sade i en intervju att hon har skrivit boken för att unga tjejer skall veta vad Grupp 8 och kvinnorörelsen åstadkom. Jag kan inte tycka annat än att självklart skall de ha "due credit", för saker som dagisutbyggnaden, föräldraförsäkringen, den fria aborten och, inte minst, motståndet som fällde sexualbrottsutredningen. Vad jag också tänker är att om vår kultur och vår kulturs diskurs påverkar vad vi talar om och hur vi talar om det, har kvinnorörelsen inneburit en extremt viktig motdiskurs.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att delar av den där extremt viktiga motdiskursen arbetade sig in i makten och blev, i alla fall under en period, en integrerad del av en maktdiskurs. Jag som har lite av motståndsromantiker i mig tänker mig också att den därmed korrumperades, men det är kanske bara irrationellt egentligen. Men jag minns hur jag med förvåning läste om alla partiledare som plötsligt var feminister (när var det, på nittiotalet någon gång?) och tänkte för mig själv att hallå, då kan man ju inte vara feminist, inte om alla som sitter vid makten är det... men de låtsas nog bara? Eller är det bra, tar de de här frågorna på allvar nu? Kan det verkligen vara så? Eller egentligen är det nog bara Alf Svensson som tar frågan på allvar eftersom han är den ende som inte kallar sig det?

Och naturligtvis vill samhällsförändrande rörelser ha makt och inflytande. Det är ju enda sättet man kan få genom de förändringar man vill. Men det blir en olöslig paradox med cirkelresonemang som inte går att komma ur.

Jag har inte läst ut boken. Men det tycks mig som att Ebba Witt-Brattsröm ändå känner att världen och den unga generationen behöver få veta den här historien eftersom vårt samhälle, i hennes ögon, lider av ett slags backlash. Silikonbröst och rakade kön, vägra vara offer och så vidare... Och man skall inte underskatta hennes maktposition -- hon är trots allt professor i litteraturvetenskap. Boken är utgiven på Norstedts förlag och har fått en hel del publicitet, recensioner i Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Aftonbladet, den tidigare länkade intervjun i DN och en i Sydsvenskan bara för att nämna ett axplock. Även om inte alla recensioner är odelat positiva (Ann Heberlein skriver bra men kritiskt i DN, t ex), är det ändå så att när Ebba Witt-Brattström skriver så läser man (i alla fall på kultursidorna).

Och det är ju någonstans bra. Trots mina kluvna känslor och mina invändningar är jag glad för boken, den är välskriven, rolig och givande läsning. Och den visar att i alla fall några av de där rösterna som höjdes fortsätter att höras.