reglering genom lagstiftning

Har lämnat kapitel ett och givit mig in på kapitlet om sexuella rum. I inledningen skriver jag om olika lagar som reglerar pornografi och andra, främst kommersiella, sexuella uttryck. Det är helintressant, för även om många är överens om "pornofieringen" av vår tid, är det ändå så att så avreglerad som porren och sexindustrin var på sjuttiotalet har den aldrig varit, varken förr eller senare. Lagen om barnporr förstärktes först 1980 (alltså före den ytterligare förstärkning som ändringen i grundlagen på nittiotalet innebar), lagen om pornografiska föreställningar (syftandes på live-shower och inte på pornografisk film) kom 1982, skyltningsförbudet som kom redan 1971 började inte genomdrivas förrän med kvinnorörelsens påtryckningar under den senare delen av sjuttiotalet. Sedan ramlade jag över bastuklubbslagen -- som jag hade glömt bort, den ligger såpass sent att den inte riktigt hör till min undersökning men den är ändå relevant när man talar om sexuella rum -- som gällde mellan 1987 ända tills 2004. Vad gäller film blir privata visningar i hemmet reglerade i och med videovåldsdebatten i början av åttiotalet. Jag är osäker på huruvida lagen om olaga våldsskildring är mediespecifik och alltså gäller enbart video eller om den utsträcker sig till 8mm-film också. Eller om den egentligen utsträcker sig till 8mm-film men att man inte brydde sig om det så mycket. Måste kolla upp det.

Jag tror att jag skulle behöva prata med en jurist för att se alla implikationer av dessa lagar. De flesta av dem -- i likhet med sexköpslagen som kom 1999 -- riktar sig mot en kommersialisering av sexualiteten, där prostitution någonstans är den främsta måltavlan. Bastuklubbslagen handlade om smittskydd (HIV) men blev hårt kritiserad som en diskriminering och en indirekt bestraffning av homosexuella. Och videovåldet handlar ju främst om våld (även om sex+våld definitivt är en olaga våldsskildring) men igen finns rädslan för profitörer och exploatörer som utnyttjar vår lust till sensationalism. Barnporrlagstiftningen handlar i grunden om att skydda barn från sexuella övergrepp (även om jag då själv kan tycka att vissa av lagens konsekvenser på senare tid är problematiska).

Det finns säkert mer. Men det är intressant, hur sextiotalets sexualliberalism får konsekvenser och reaktioner på sjuttiotalet som leder till hårdare lagstiftning på åttiotalet.

legender

Trött men nöjd sitter jag på tåget på väg mot Skåne. Tillsammans med en kollega, en doktorand som skriver om sexualupplysningsfilm, har jag träffat och intervjuat inga mindre än Inge Ivarson och Maj-Briht Bergström-Walan. Det var väldigt givande men gav också mycket att fundera över. Vi pratade nog mest om Kärlekens språk, men en del om Mac Ahlberg-filmerna (med Ivarson). Har en massa inspelat material och klyddiga anteckningar att reda ut nu.

Snön slog till i Stockholm i dag -- vi kämpade oss fram i vindbyarna och snöslasket på väg mot tunnelbanor och tåg. Men det var det värt.

long john wodd

Dagens film: Upp med händerna! Ner med byxorna! eller Teenage Cowgirls från 1973, med John Holmes, eller, som han heter i rollistan till den här filmen, Long John Wodd. Den var barmhärtigt kort, endast 59 minuter. Flera av sexscenerna ackompanjerades av riktigt sentimental countrymusik vilket skapade intressanta kontraster.

Efter filmen låg i samma fil en samling korta scener, varav en bestod av teckningar av Tomi Ungerer, från, tror jag i alla fall, hans bok Fornicon.

bockarnas paradis

Har tuggat mig igenom en tysk mjukporrkomedimusikal med den fantastiska titeln Bockarnas paradis, på tyska Liebesgrüsse aus der Lederhose 4 - Lass knacken, Willy oder Die versaute Hochzeitsnacht (Gunter Otto, 1978). Fylleri, lederhosen, buskishumor, nakna (unga) kvinnor, ilskna (gamla) kvinnor, alper och stenbockar, en gay preussare samt en spaghettigalen italienare. Filmens höjdpunkt var en bordell förklädd till tåg. Det gjordes en hel serie med tyska lederhosen-filmer på sjuttiotalet, varav vissa (bland annat denna då) importerades och visades på svenska biografer. Har insett att mina avbrutna tyskastudier nog måste tas upp igen.

Bockarnas paradis var... hm, frejdig är nog bästa ordet. Det är bra att jag måste boka visningsrum på Orkanen för att se KB-filmerna, för jag måste beta av dem portionsvis.

Nu sitter jag och markerar indexord i manuset till Swedish Film. Vissa jobb känns väldigt, väldigt starkt som att det borde finnas enklare sätt att göra dem. Tur att jag är så pigg efter helgen.

ole ege och andra

Lätt fyrkantig i ögonen efter att ha suttit på Orkanen hela förmiddagen och tittat på bland annat Bordellet - en glaedespiges erindringer av Ole Ege från 1972 och den fantastiskt etnografiska filmen Sexuella paradis jorden runt (Welt-sex Report) från 1971. Har alltså betat av en del av det material jag beställde från Kungliga biblioteket. Bordellet -- svensk titel Bordellen -- gick på Rio hösten 1972 och Sexuella paradis jorden runt visades på Victoria hösten 1973.

Sexuella paradis jorden runt var som en provkarta över sexuella stereotyper -- ritualiserad men naturlig sexualitet i Polynesien, kinky sexleksaker och undergivna kvinnor i Japan, mödomsriter i Indien och primitivt dansanta afrikaner. Ovanpå detta en manlig berättarröst (då och då presenterad i bild bakom ett skrivbord) som pratade om västerländsk moralism och puritanism. Jag har fortfarande inte hämtat mig riktigt. Eller var det det sammantagna intrycket av båda filmerna -- så många fula påklistrade mustascher som i Bordellet (den utspelar sig i Köpenhamn på 1910-talet) har jag nog aldrig sett i en och samma film. Just nu känner jag mig faktiskt lite trött på mitt ämne.

confessions of a porn scholar II

Har ägnat långhelgen åt att -- förutom studentuppsatsläsning och genomgång av antologisättning -- läsa Ebba Witt-Brattströms bok Å alla kära systrar!. Jag har alltid gillat Ebba Witt-Brattström, lite paradoxalt eftersom vi inte precis står på samma sida vad gäller flera frågor. Men hon satt som åhörare på en konferenspanel en gång där jag som dåvarande liten doktorandkart presenterade ett paper och ställde någon vänlig, initierad och icke-patroniserande fråga. Och jag gillar hur hon och Horace Engdahl är liksom intellektuella in their own right, utan att vara ett klassiskt "intellektuellt par" av vilka det finns så många i historien.

Men boken väcker kluvna känslor i mig. En del av mina generationskamrater har påtagliga minnen från den här tiden, mammorna satt i köket och diskuterade kvinnofrågan medan linsgrytan och råriset kokade på spisen. Man gick på folkfester och hade batikfärgade kläder och var med i sitt första demonstrationståg i sittvagnen. Vissa minns detta med ett slags romantiskt skimmer, men många ryser och fnyser när den tiden kommer på tal.

Jag har inga sådana minnen. Jag lärde känna kvinnorörelsen i efterhand, i ensamhet, på åttiotalet, när jag letade efter något slags identitet, något slags kunskap, perspektiv som låg utanför dem som vi lärde oss i skolan. En kunskap eller ett perspektiv som kunde hjälpa mig att make sense of the world. Nu, långt efteråt, känns det som att jag har gått igenom så många olika faser och känslor inför det där med feminismen och kvinnorörelsen att jag har som flera sedimenterade lager i mig, både positiva och negativa.

En känsla när jag läser är avundsjuka -- vad roligt de verkade ha, och vilken styrka de verkade finna hos varandra! Jag fascineras över hur min vattendelare med den svenska feminismen -- porrmotståndet -- tas för given. En annan känsla är aversion, och den aversionen har med något som nästan inte kan hjälpas att göra, som ligger i tidens och rörelsens natur, så att säga, och det är den där kopplingen till socialismen som i efterhand, åtminstone för mig, känns problematisk. Witt-Brattström sade i en intervju att hon har skrivit boken för att unga tjejer skall veta vad Grupp 8 och kvinnorörelsen åstadkom. Jag kan inte tycka annat än att självklart skall de ha "due credit", för saker som dagisutbyggnaden, föräldraförsäkringen, den fria aborten och, inte minst, motståndet som fällde sexualbrottsutredningen. Vad jag också tänker är att om vår kultur och vår kulturs diskurs påverkar vad vi talar om och hur vi talar om det, har kvinnorörelsen inneburit en extremt viktig motdiskurs.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att delar av den där extremt viktiga motdiskursen arbetade sig in i makten och blev, i alla fall under en period, en integrerad del av en maktdiskurs. Jag som har lite av motståndsromantiker i mig tänker mig också att den därmed korrumperades, men det är kanske bara irrationellt egentligen. Men jag minns hur jag med förvåning läste om alla partiledare som plötsligt var feminister (när var det, på nittiotalet någon gång?) och tänkte för mig själv att hallå, då kan man ju inte vara feminist, inte om alla som sitter vid makten är det... men de låtsas nog bara? Eller är det bra, tar de de här frågorna på allvar nu? Kan det verkligen vara så? Eller egentligen är det nog bara Alf Svensson som tar frågan på allvar eftersom han är den ende som inte kallar sig det?

Och naturligtvis vill samhällsförändrande rörelser ha makt och inflytande. Det är ju enda sättet man kan få genom de förändringar man vill. Men det blir en olöslig paradox med cirkelresonemang som inte går att komma ur.

Jag har inte läst ut boken. Men det tycks mig som att Ebba Witt-Brattsröm ändå känner att världen och den unga generationen behöver få veta den här historien eftersom vårt samhälle, i hennes ögon, lider av ett slags backlash. Silikonbröst och rakade kön, vägra vara offer och så vidare... Och man skall inte underskatta hennes maktposition -- hon är trots allt professor i litteraturvetenskap. Boken är utgiven på Norstedts förlag och har fått en hel del publicitet, recensioner i Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Aftonbladet, den tidigare länkade intervjun i DN och en i Sydsvenskan bara för att nämna ett axplock. Även om inte alla recensioner är odelat positiva (Ann Heberlein skriver bra men kritiskt i DN, t ex), är det ändå så att när Ebba Witt-Brattström skriver så läser man (i alla fall på kultursidorna).

Och det är ju någonstans bra. Trots mina kluvna känslor och mina invändningar är jag glad för boken, den är välskriven, rolig och givande läsning. Och den visar att i alla fall några av de där rösterna som höjdes fortsätter att höras.

bordellmammas visor

I flera olika sammanhang har jag stött på hänvisningar till Johnny Bodes Bordellmammas visor, en samling snusklåtar som släpptes 1968, faktiskt i Malmö av Rondex. En av mina informanter pratade sig varm för den, till exempel, framför allt låten "Runka mig med vita handskar på"... Enligt svenska wikipedia släpptes den på CD 1995.

Nu hittade jag den på det som förut var Statens Ljud- och bildarkiv, numera en avdelning av Kungliga Biblioteket. Den slinker naturligtvis med i en beställning av bland annat också den danska filmen Bordellen (som visades på Rio i Malmö, hösten 1972), Sexuella paradis jorden runt (Victoria, hösten 1973), Bocken i Tyrolen (Grand, hösten 1975), och en titel som nämnts här på bloggen tidigare, nämligen Upp med händerna! Ner med byxorna! (Plaza, hösten 1974).

Bordellmamma kom visst ut med visor på tyska och julvisor också, kan man se i mediedatabasen, fast inte då med Johnny Bode. Självklart skall jag förresten låna boken Jakten på Johnny Bode också.

Det där deppet från för någon vecka sedan har släppt. Efter seminariet med historikerna känns det som om ångesten över 8mm-filmerna har släppt, som att jag har hittat en strategi som kan tänkas fungera.

linda lovelace

Som en mjukstart efter semestern har jag läst en amerikansk avhandling (ej publicerad utan utprintad från ett pdf-dokument på nätet) som jag fick ett tips på under NECS-konferensen av en keynote-talarna, Janet Staiger. Den heter "An Examination of Linda Lovelace and her Influence on Feminist Thought and the Pornographic Industry in America" och är skriven av Nancy Leigh Semin. Man skulle kunna beskriva den som en biografi över Linda Lovelace, stjärnan i Deep Throat, baserad på intervjuer, tidningsartiklar och de inte mindre än fyra självbiografier som Linda Lovelace själv skrev under sitt liv -- två under porrkarriären och två därefter. Den beskriver hennes lite märkliga levnadsbana som kanske en av de allra mest berömda porrstjärnorna under porrens tidiga guldår, därefter som en frontfigur för feminismens porrmotstånd och slutligen med nya anknytningar till branschen som vad man skulle kunna kalla för en nostalgistjärna. Hon dog oväntat i en bilolycka 2002, 53 år gammal.

Linda Lovelace är en fascinerande person. Porrbranschen kom ju så småningom att hata henne -- läser man t ex The Other Hollywood: The Uncensored Oral History of the Porn Film Industry så är det en ganska aggressiv attityd som framkommer när hon kommer på tal. Samtidigt så sökte hon ju sig försiktigtvis tillbaka till branschen på senare år, om det var av ekonomiska skäl eller av bekräftelsebehov eller vad. Jag läste Ordeal (hennes mest kända självbiografi) i svensk översättning som tonårsfeminist och det tog nog flera år innan jag lugnade mig... Den är en fruktansvärd skildring av hur hon, helt i sin pojkvän/hallicks våld, tvingades prostituera sig och vara med i filmer. Semin undviker "sant/falskt"-diskussioner, men analyserar självbiografins anknytningar till genrer som "captivity"-berättelsen (om flickor som rövats bort av indianer) och "rescue"-berättelsen.

Avhandlingen var intressant också för att det inte finns någon längre, akademisk text som behandlar Linda Lovelace och hennes liv. Mycket av det man kan ta reda på om henne är beroende av dels hennes egna böcker, dels "skvaller" och myter. Semin benar ut begreppen och tecknar ett liv som i hög grad präglades av en enda film.

malmö

Mitt projekt handlar om Malmö. För mig (som Lundabo) är Malmö som en gammal släkting man egentligen aldrig pratat med -- Malmö har alltid funnits där och det känns som om jag känner Malmö, eller, i alla fall, har ett hum om Malmö. Egentligen vet jag så gott som ingenting. Kranen, vet jag ju, Kockums. Kronprinsen. Flygbåtarna till Köpenhamn. Savoy. Rosengård. (När blev Rosengård ett begrepp? Så mycket prat det är om Rosengård i dagarna -- och som mina nya kolleger är inblandade i -- så vet jag faktiskt inte. På nittiotalet?) Jag tror i alla fall inte att Rosengård är helt relevant för mitt projekt. Men det kan ju visa sig att jag har fel.

Sexklubbar, vet jag ju också. Men när jag nu försöker pricka in sexklubbarna (de som fanns i början av 1971) på en karta, inser jag att jag vet ytterst lite om när kvarter revs, nya hus byggdes upp, hur gatsträckningarna gick förut. Försöker ordna fram gamla kartor. Har tittat på filmsnuttarna i Mitt hjärtas Malmö-serien. När jag har fått tag på kartorna från 70-talet skall jag gå på stadsvandring. Nöta in den kunskap jag inte har om Malmö i fötterna. Jag skall besöka varje fläck där det legat en sexklubb, med kamera i näven (får se om jag lägger ut bilderna här på bloggen). Det tycks i alla fall från min lilla pilotstudie som om de låg i kluster, ett gäng vid Möllevången, ett gäng på Sorgenfri, ett gäng vid Östra Förstadsgatan. Det måste också gå att ordna fram foton på numera rivna hus, kanske inte alla, men en del av dem. Jag har ju utlovat i min ansökan att det inte bara skall bli filmhistoria utan också i någon mån en historia om en stad. Lite streetwalking on a ruined map, fast inte så teoretiskt som Giuliana Bruno gör det utan som vanligt när det är jag, ganska konkret och empiriskt.

Inser när jag tänker efter att Rosengård visst då, indirekt, är relevant för mitt projekt. Samtidigt som Rosengård byggdes, rev man på flera ställen inne i stan för att bygga nytt. Samma process som pågick överallt runt om i landet -- miljonprogrammet är också förknippat med rivningar av gamla stadsdelar inne i städerna.

Mitt projekt: Visningen av pornografisk film i Malmö 1971-ca 1980

Vissa porrhistoriker har kallat sjuttiotalet ”porrens guldålder”, inte bara för att filmerna visades på biograf utan också för att de var relativt påkostade och berättade en historia, som motiverade de sexuella inslagen. Andra har sagt att sjuttiotalet - eller snarare från det sena sextiotalet till det tidiga åttiotalet - är en parantes i den pornografiska filmens historia. Mitt intresse för den här perioden handlar om att under en ganska kort period finns den pornografiska filmen ute i offentligheten. Innan sjuttiotalet (eller det sena sextiotalet) cirkulerade den främst i slutna sällskap och visades på bordeller. Efter videons genombrott kom den in i hemmen, i det privata rummet.

Sjuttiotalet är en fascinerande period, där sextiotalets dröm om ett slags sexuell utopi krockar med en verklighet som inte är fullt så vacker. När porren kommer ut i offentligheten hamnar den plötsligt i blickfånget - och det är inte alla som gillar vad de ser. Den framväxande kvinnorörelsen - vars förhållande till sextiotalets sexualliberalism var minst sagt kluvet - gick i häftig polemik med vad de uppfattade som porrens budskap.

Mitt forskningsprojekt handlar om den här tiden, med särskilt fokus på porrbiografer och sexklubbar i Malmö. Jag har en två-årig postdoktjänst på Malmö Högskola, Hälsa och samhälle. Mitt projekt har precis inletts och i den här bloggen tänker jag rapportera om min pågående forskning och annat som är relevant för mitt arbete.