Lätt fyrkantig i ögonen efter att ha suttit på Orkanen hela förmiddagen och tittat på bland annat Bordellet - en glaedespiges erindringer av Ole Ege från 1972 och den fantastiskt etnografiska filmen Sexuella paradis jorden runt (Welt-sex Report) från 1971. Har alltså betat av en del av det material jag beställde från Kungliga biblioteket. Bordellet -- svensk titel Bordellen -- gick på Rio hösten 1972 och Sexuella paradis jorden runt visades på Victoria hösten 1973.
Sexuella paradis jorden runt var som en provkarta över sexuella stereotyper -- ritualiserad men naturlig sexualitet i Polynesien, kinky sexleksaker och undergivna kvinnor i Japan, mödomsriter i Indien och primitivt dansanta afrikaner. Ovanpå detta en manlig berättarröst (då och då presenterad i bild bakom ett skrivbord) som pratade om västerländsk moralism och puritanism. Jag har fortfarande inte hämtat mig riktigt. Eller var det det sammantagna intrycket av båda filmerna -- så många fula påklistrade mustascher som i Bordellet (den utspelar sig i Köpenhamn på 1910-talet) har jag nog aldrig sett i en och samma film. Just nu känner jag mig faktiskt lite trött på mitt ämne.
1 dag sedan
Lågbrynt kultur som arbetsmiljöproblem? Man undrar ju om operahistorikerna har samma problem? =D
SvaraRaderaHm. Jag slet mitt hår emellanåt över de svenska sextiotalsfilmer jag tvingade mig att se när jag höll på med Mai Zetterling. Så pretentiösa, så tråkiga, och så gubbsjuka en del av dem var. Men då var det aldrig någon som frågade mig hur jag stod ut, en fråga jag ofta får nuförtiden.
SvaraRaderaAnnars förväntas ju ofta humanister att ägna sig åt sina respektive ämnen av entusiasm inför dem.
Jo, visst är det så. Även om man intresserad så innebär forskning alltid(?) en viss överdosering av forskningsobjektet.
SvaraRaderaOch kanske är man ibland inte bara intresserad av själva filmerna utan fenomen omkring dem. Typ, varför kanoniserades vissa av de där sextiotalsfilmerna? Eller vad betraktades som pornografi i början av sjuttiotalet?
SvaraRadera