sexbutiksturism

I somras ägnade jag mig något litet åt sexbutiksundersökningar. Jag säger litet, för det var inget planerat eller genomtänkt utan det bara föll sig. Det har aktualiserats eftersom jag kommer att prata lite om sexbutiker i morgon i anslutning till föreläsningen om Willy Pedersens Nye seksualiteter.

Jag har ju varit och besökt de existerande butikerna i Malmö. Grottan är egentligen mest spännande eftersom den är äldst, även om den har flyttat. Jag tittade också in i "världens äldsta pornobutik" i Köpenhamn innan den stängde för gott. Sedan i somras, på NECS-konferensen i Istanbul, kom jag att hålla ett paper om sexbutiker på en panel om "gendered space". Efter panelen kom en kvinna i publiken fram till mig och berättade om turkiska sexbutiker och hur svårtillgängliga för kvinnor de är. Nyfiken som jag är, och eftersom det låg en turkisk sexbutik bara något hus nedanför mitt hotell, försökte jag mig på ett besök i den. Precis som kvinnan i publiken hade berättat, låg den på andra våningen, och dessutom var man tvungen att ringa på. Där, måste jag erkänna, svek modet mig.

Man bör kanske vara kaxigare än så om man är porrforskare, men den främmande kulturella kontexten och skräcken för att någon vars språk jag inte förstod skulle öppna... tja, det blev helt enkelt lite för mycket (trots att jag faktiskt hade sällskap med). I efterhand kan jag tycka att jag kunde bett någon av mina turkiska kolleger att hjälpa mig, men å andra sidan var de fullt upptagna med att ansvara för en konferens.

Den stora kontrasten kom bara någon vecka senare, i Innsbruck av alla ställen, där en Beate Uhse-butiks skyltar lyste mot mig på ett lagom mediokert shopping område à la Center Syd (notera McDonalds-skylten till höger i bilden). Här öppnades automatiska glasdörrar och välkomnade kunderna. Själva butiken låg, precis som i Istanbul, på andra våningen, men entrén och trappan upp innehöll glasmontrar med dildos och massageapparater och på väggen i trappan satt en stor Warhol-pastisch med porrmotiv. Själva butikslokalen var jättestor, med låga hyllor och konsumtionsvänlig display. Färgerna var sobert grått och blått och en dämpad chockrosa (om man nu kan tänka sig en sådan färg). Personalen, noterade jag, var kvinnlig.



Jag tänker för tillfället bespara er min analys. Den är också ganska tentativ än så länge. Att se världen via dess olika sexbutiker (eller de man inte ser) är också kanske ett sidoprojekt även om jag tycker att det är rätt fascinerande.

confessions of a porn scholar II

Har ägnat långhelgen åt att -- förutom studentuppsatsläsning och genomgång av antologisättning -- läsa Ebba Witt-Brattströms bok Å alla kära systrar!. Jag har alltid gillat Ebba Witt-Brattström, lite paradoxalt eftersom vi inte precis står på samma sida vad gäller flera frågor. Men hon satt som åhörare på en konferenspanel en gång där jag som dåvarande liten doktorandkart presenterade ett paper och ställde någon vänlig, initierad och icke-patroniserande fråga. Och jag gillar hur hon och Horace Engdahl är liksom intellektuella in their own right, utan att vara ett klassiskt "intellektuellt par" av vilka det finns så många i historien.

Men boken väcker kluvna känslor i mig. En del av mina generationskamrater har påtagliga minnen från den här tiden, mammorna satt i köket och diskuterade kvinnofrågan medan linsgrytan och råriset kokade på spisen. Man gick på folkfester och hade batikfärgade kläder och var med i sitt första demonstrationståg i sittvagnen. Vissa minns detta med ett slags romantiskt skimmer, men många ryser och fnyser när den tiden kommer på tal.

Jag har inga sådana minnen. Jag lärde känna kvinnorörelsen i efterhand, i ensamhet, på åttiotalet, när jag letade efter något slags identitet, något slags kunskap, perspektiv som låg utanför dem som vi lärde oss i skolan. En kunskap eller ett perspektiv som kunde hjälpa mig att make sense of the world. Nu, långt efteråt, känns det som att jag har gått igenom så många olika faser och känslor inför det där med feminismen och kvinnorörelsen att jag har som flera sedimenterade lager i mig, både positiva och negativa.

En känsla när jag läser är avundsjuka -- vad roligt de verkade ha, och vilken styrka de verkade finna hos varandra! Jag fascineras över hur min vattendelare med den svenska feminismen -- porrmotståndet -- tas för given. En annan känsla är aversion, och den aversionen har med något som nästan inte kan hjälpas att göra, som ligger i tidens och rörelsens natur, så att säga, och det är den där kopplingen till socialismen som i efterhand, åtminstone för mig, känns problematisk. Witt-Brattström sade i en intervju att hon har skrivit boken för att unga tjejer skall veta vad Grupp 8 och kvinnorörelsen åstadkom. Jag kan inte tycka annat än att självklart skall de ha "due credit", för saker som dagisutbyggnaden, föräldraförsäkringen, den fria aborten och, inte minst, motståndet som fällde sexualbrottsutredningen. Vad jag också tänker är att om vår kultur och vår kulturs diskurs påverkar vad vi talar om och hur vi talar om det, har kvinnorörelsen inneburit en extremt viktig motdiskurs.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att delar av den där extremt viktiga motdiskursen arbetade sig in i makten och blev, i alla fall under en period, en integrerad del av en maktdiskurs. Jag som har lite av motståndsromantiker i mig tänker mig också att den därmed korrumperades, men det är kanske bara irrationellt egentligen. Men jag minns hur jag med förvåning läste om alla partiledare som plötsligt var feminister (när var det, på nittiotalet någon gång?) och tänkte för mig själv att hallå, då kan man ju inte vara feminist, inte om alla som sitter vid makten är det... men de låtsas nog bara? Eller är det bra, tar de de här frågorna på allvar nu? Kan det verkligen vara så? Eller egentligen är det nog bara Alf Svensson som tar frågan på allvar eftersom han är den ende som inte kallar sig det?

Och naturligtvis vill samhällsförändrande rörelser ha makt och inflytande. Det är ju enda sättet man kan få genom de förändringar man vill. Men det blir en olöslig paradox med cirkelresonemang som inte går att komma ur.

Jag har inte läst ut boken. Men det tycks mig som att Ebba Witt-Brattsröm ändå känner att världen och den unga generationen behöver få veta den här historien eftersom vårt samhälle, i hennes ögon, lider av ett slags backlash. Silikonbröst och rakade kön, vägra vara offer och så vidare... Och man skall inte underskatta hennes maktposition -- hon är trots allt professor i litteraturvetenskap. Boken är utgiven på Norstedts förlag och har fått en hel del publicitet, recensioner i Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgsposten, Aftonbladet, den tidigare länkade intervjun i DN och en i Sydsvenskan bara för att nämna ett axplock. Även om inte alla recensioner är odelat positiva (Ann Heberlein skriver bra men kritiskt i DN, t ex), är det ändå så att när Ebba Witt-Brattström skriver så läser man (i alla fall på kultursidorna).

Och det är ju någonstans bra. Trots mina kluvna känslor och mina invändningar är jag glad för boken, den är välskriven, rolig och givande läsning. Och den visar att i alla fall några av de där rösterna som höjdes fortsätter att höras.

confessions of a porn scholar

Har haft sexologstudenterna i dag på kursen Sexualitet i ord och bild. Vi pratade om den pornografiska filmens historia och om porrdebatten, feminism och pornografi. Därav mina Dworkin-efterforskningar i går. Till studenterna försökte jag förmedla skillnaderna mellan den svenska och den amerikanska kvinnorörelsens porrmotstånd, men till syvende og sidst hamnar man ändå alltid i något slags diskussion om vem som har "rätt". Och där är det väldigt svårt att göra båda sidor rättvisa, eftersom varje sida har så mycket med sammanhang och historisk situation att göra. I den intellektuella kontext som formade mig när jag var i typ femton-sextonårsåldern var det självklart och fullständigt icke-ifrågasatt att pornografi var kvinnoförnedrande och på något sätt borde utrotas. Jag läste Ordets makt och feministiska texter (och Linda Lovelaces Skärseld) och var på det där moraliskt tvärsäkra sättet som man bara har i tonåren helt säker på att vad jag hade läst var sant, rätt och riktigt. Samtidigt fanns det något slags motsägelse i det som jag inte lyckades få ihop.

Det var först när jag blev äldre och kom i kontakt med amerikanska, feministiska film- och medieforskare som något hände, som helt plötsligt saker och ting föll på plats -- eller rättare sagt, inte föll på plats utan tvärtom, jag insåg att de behövde inte falla på plats. Carol Clovers inledning till Dirty Looks: Women, Pornography, Power var en ögonöppnare:

This volume stands on the anti-censorship side of the fence. Because the censorship position is commonly taken, by the media and the public, to be the feminist position, it has seemed all the more urgent for those of us on the other side to speak up. [---] Pornography may be a 'meaningful text', but that is not say that its meaning is transparent. Even in the case of a single, apparently simple image, 'real' or 'true' meanings are hard to come by. (p. 1-2)

En annan sådan var Linda Williams i Hardcore, där hon skriver bland annat: "Coming to terms with pornography does not mean liking, approving of, or being aroused by it -- though these reactions are not precluded either." (p. 5) Vad de här amerikanska fyrtiotalistfeministerna sade, var att det fanns en position som inte avfärdade pornografin men som inte heller nödvändigtvis omfamnade den, som inte avfärdade kvinnor som sade sig tända på porr med att de hade internaliserat ett patriarkalt förtryck och lärt sig att tända på underordning eller betraktade män som konsumerade pornografi som socialiserade att tända på makt och våld, men som tog både porren och våra reaktioner på den på allvar.

För mig var detta nytt. Men det var vid mitten av nittiotalet (böckerna är från 1993 och 1989) och vår samtida kontext förändras ju runt omkring oss hela tiden. Jag är inte säker på att de som är, säg tio-tjugo år yngre än jag, har motsvarande erfarenheter. De har ju vuxit upp någonstans i spänningsfältet mellan Alexa Wolfs Shocking Truth, Mia Engbergs Dirty Diaries och vad jag uppfattar som det lite naiva påhejandet av amatörporren. Och samtidigt har de haft Internet (där jag hade gamla dammiga sjuttiotalsböcker från Stadsbiblioteket och en och annan upphittad porrtidning).