fredag 15 maj 2009

forever young: mer twilight

Har nu också läst ut Twilight. Egentligen tycker jag nog att filmen är bättre än boken... fast boken har vissa kvaliteter som inte filmen har. Jag kastade mig över adlibris hemsida för att beställa tvåan, New Moon, så snart jag hade läst ut den första, så den är på väg!

Men i boken kommer Bellas självutplånande drag fram i mycket högre grad och i filmen framstår hon som modigare -- de repliker där hon säger att hon inte är rädd finns i boken också men där får man ju också veta att det är lite ljug. Men begäret är det samma, Edwards skönhet betonas om och om igen, vemodet och melankolin genomsyrar såväl hennes längtan som deras kärlekshistoria och de diskuterar lite utförligare (om än fortfarande i mycket kyska termer!) möjligheten att så att säga gå hela vägen. Eller snarare omöjligheten. Parallellen sex och vampyrism är ännu tydligare i boken, utan att den någon gång blir uttalad.

Men vad som slog mig, och vad som blev ännu mer uppenbart när jag läste teasern (dvs de första sidorna i nästa bok) till New Moon som fanns i slutet på den utgåva jag läste, är att ett annat tema än sex/vampyrism och young female desire är skräcken för åldrandet. Bella lider av tanken på att hon skall åldras och Edward skall fortsätta att vara densamma, lika ung och vacker, även om han säger att det inte gör honom något. Det är en skräck som jag vagt minns från min egen tonårstid, ett slags irrationell ångest över kroppens kommande förfall som kunde kännas fullständigt hopplös eftersom det inte fanns något att göra åt det. Och det är väl också där man kan säga att böckerna är världsfrånvända eller livsförnekande. Inte i förståelsen av den skräcken, för den finns, utan i att den enda lösningen på kroppens förestående förfall är att bli en levande död.

Vill man ansluta till freudianska idéer så hänger ju könsdriften (libido) ihop med dödsdriften (thanatos) så det finns väl något slags logik i det hela, men jag hör inte till dem som tror på psykoanalysen som en sanning. Och helt plötsligt kan jag också förstå en del av kritiken mot böckerna. Inte för att jag håller med om den, men jag kan förstå att vuxna människor reagerar på att tonårsflickor läser böcker som handlar om att självutplånande vända sig bort från livet och att det väcker något slags moralpanik. Jag skulle hellre vilja säga att Stephanie Meyer har en viss insikt i vissa av de tankar och känslor som uppfyller en i målgruppens ålder, och att det förklarar böckernas popularitet.

1 kommentar: