r i p

När jag på darriga ben reser mig från sjukbädden inser jag att det är flera kvinnor som gått bort under veckan och vars namn är värda att nämna här på bloggen.

Miriam Bratu Hansen refererade jag till här på bloggen för inte alls så länge sedan. Hon är ingen kändis utanför den akademiska världen, men många är de filmvetare som läst hennes texter om åskådarskap och stumfilm eller om "vernacular modernism". Läs mera om Hansen här.

Kultfilmslegenden Tura Satana har också lämnat oss. Se trailern för Faster Pussycat! Kill! Kill! här.

Hynek Pallas har redan plockat det bästa citatet från Maria Schneider: "Never take your clothes off for a middle-aged man who claims that it is art." Jag kan tillägga att Sista tangon i Paris låg högt på listan över ekonomiskt framgångsrika utländska filmer i Sverige när det begav sig. Och det var nog snarare Maria Schneiders förtjänst än Bernardo Bertoluccis.

Och så, closer to home, är också Lena Nyman borta. Dödsrunorna i svenska tidningar lyfter bland annat fram hennes insatser på Dramaten, tillsammans med Hasse och Tage på scen och i en rad filmer som Släpp fångarne loss - det är vår, Picassos äventyr och Sopor, men också hennes arbete på Dramaten och hennes roll i Ingmar Bergmans Höstsonaten. Jag har dessutom sett många kärleksfulla referenser till Vargsången och Lovis i Ronja Rövardotter på facebook och annorstädes. Utomlands är det främst Nyfiken-filmerna som kommer på tal. Jag vill gå längre tillbaka i tiden än så. Naturligtvis är Nyfiken-filmerna viktiga för den sexuella frisläpptheten på duk och inte minst för utlandets syn på den svenska synden (för att inte tala om att den första av dem var med och banade väg för en liberalisering av obscenitetslagstiftningen i USA), men det var i och med Nymans modiga porträtt av Steva i 491 (också av Vilgot Sjöman) som en av sextiotalets stora censurstrider i Sverige utkämpades. Anders Åberg har skrivit alldeles utmärkt om både Nyfiken-filmerna och 491 i sin avhandling Tabu: Filmaren Vilgot Sjöman.

När Nyfiken-filmerna kom hade luften gått ur den svenska filmcensurdebatten -- det mod Nyman visade upp här handlade om dels att gå så långt som möjligt i sexuell realism men ändå simulera samlag (vilket syns tydligt i Roger Eberts klagan över att Börje Ahlstedt "makes love detumescently") men också att visa upp en kropp som inte var "perfekt", och stå för den. Till min stora tillfredsställelse har nu Expressen lagt ut den text som Nyman skrev i respons på Artur Lundkvists och Nils Beyers synpunkter på hennes kropp. Synd att de inte kan lägga ut de respektive herrarnas texter också men de finns väl i Aftonbladets ägo, kan tänkas. (En snabb check i min avhandling ger vid handen att Nils Beyer skrev först i Arbetet, därefter uttalade sig Artur Lundkvist i SE, och slutligen fick båda två förklara sig i Aftonbladet innan Lena Nyman replikerade i Expressen.) Hela debaclet visar oavsett vad att all den liberalism och sexualliberalism och könsrollsdebatt som hade föregått Nyfiken-filmerna -- och som vid pass 1968 i stort hade avstannat (jfr Lena Lennerheds avhandling Frihet att njuta för mer information. Där står också en del om 491.) -- var den i allra högsta grad villkorad. Gärna mer nakna kvinnor på film, men rätt sorts nakna kvinnor. Sympatiska pojkar förtjänar välväxta flickor (och inte tvärtom!) -- oaktat att Börje Ahlstedts karaktär i Nyfiken-filmerna är allt annat än sympatisk eftersom han bedrar sin fru och bedrar Lena.