other joys of academic life

Admin, admin -- jobbar intensivt just nu med utbildningsplanen för mastern i sexologi som vi håller på att revidera. Vi funderar på att ha tre-terminsantagning eller vad man skall kalla det, dvs antagning var tredje termin. Programmet löper alltså över tre år, två år på halvfart och ett på helfart och tar vi in varje år kommer vi att ha tre kullar parallellt vilket både skulle kräva en ökad lärarkår samt en himla massa planering vid schemaläggning. Att hålla på att alternera mellan varje och vartannat år blir också problematiskt. Just nu känner jag mig som en vandrande matris där jag nästan tredimensionellt ser framför mig hur kurserna lägger sig i parallella fåror. Det bor uppenbarligen en liten byråkrat i mig för jag tycker att det är ganska kul.

Utöver detta har jag lagt boken och de sexuella rummen åt sidan ett tag för att arbeta med mitt kapitel till den antologi jag och kollegerna här arbetar med. Alltså inte Twilight-boken (som också kniper en del av min tid) utan en annan antologi som gudskelov inte jag är redaktör för.

Efter ett blogginlägg av Kristin Thompson på Bordwell&Thompsons blogg (i sin tur inspirerat av ett inlägg på en annan blogg), frågar Jonas Holmberg på FLM hur man som filmvetare/filmkritiker besvarar frågan om favoritfilm i olika sociala sammanhang. Jag har med intresse och lite lätt bävan följt kommentarerna -- det ÄR svårt men det är också lite för lätt att anta en attityd av nedlåtenhet eller, för den delen självförhärligande när man pratar om det. (Även om jag gillar Jonas bekännelse om fåfängan som slår in -- lite av "visa mig din bokhylla och jag skall säga dig vem du är"-känslan...) Men hur tror filmvetare/filmkritiker att barnmorskor, grundskolelärare eller tandläkare egentligen har det? Tänk att bli översköljd av förlossningsberättelser, självbiografiska anekdoter om dåliga -- eller ännu värre, orättvisa! -- lärare eller klagolåtar över hur dyrt det är att gå till tandläkaren det är nuförtiden varenda gång man berättar om sitt jobb i privata, sociala sammanhang. Huga. Då berättar jag långt mycket hellre om filmer jag tycker om. Och jag har ett standardsvar: "Jag brukar vara svag för Clint Eastwoods filmer," säger jag. Det har massor med fördelar:

1.) Det är sant.
2.) I princip alla vet vem han är.
3.) Det är oftast inte vad folk förväntar sig att jag skall säga.
4.) Det är ingen conversation stopper, för folk undrar alltid varför. Och det är ganska lätt att förklara. Än så länge brukar det dessutom finnas någon film som är relativt aktuell som han har gjort (låt vara att jag inte har gillat de två senaste så mycket).

Men nu när jag har outat mig själv som Eastwood-fan får jag väl hitta på något nytt, antar jag.