les prospérités de la vertu

Det går långsamt, det här avverkandet av svensk sjuttiotalsporr. Egentligen mest för att jag inte är sådär systematisk av mig. Långfilmerna, de svenskproducerade som gick upp på biograf, är oftast inte omöjliga att komma över och det skall Klubb Super 8 ha en eloge för. Justine och Juliette som jag precis har sett, är utgiven av Klubb Super 8. I den mån de här filmerna recenserades fick de genomgående nedsablande kritik, enligt svenskfilmdatabas skrev Hans Schiller i Svenska Dagbladet: "Som pornografi är Justine och Juliette ungefär lika spännande som Barnen från Frostmofjället."

Jag har en liten (elak) teori om varför filmkritikerna var så rörande eniga om dessa filmers uselhet och kanske framför allt deras låga pornografiska kvalitet. Teorin dyker upp lite i förbifarten i min avhandling: genom att såga dessa filmer inte för att de var "snusk" utan för att de, rent estetiskt och sexuellt, var usla, kunde filmkritikerna låta påskina att de var världsvana, erfarna och INTE moralister.

För även om jag inte hör till den typen av åskådare som säger att "det är så dåligt att det blir bra" eller de här filmernas kultpublik, för en sådan finns (se exempelvis Daniel Dellamortes Svensk sensationsfilm: en ocensurerad guide till den fördolda svenska filmhistorien), måste jag - med risk för att mina läsare tappar allt förtroende för mig - erkänna att jag tycker inte att Justine och Juliette är så dålig. Kanske för att jag har låg humor (för det har jag, riktigt låg). Den är ganska påkostad och snygg, storyn är ju naturligtvis lite konstruerad och skruvad, men framför allt är den buskis. Jag skrattade högt. Flera gånger. Länge. Framför allt i början.

Man kan notera vissa saker: de kvinnliga huvudkaraktärerna visas inte i explicita samlagsscener. Det finns massor med vad jag skulle kalla hårdpornografiskt material (närbilder på könsorgan under sexakter, cum shots osv) men inte som inkluderar Marie Forså och Anne Bie Warburg. Däremot visas Harry Reems upp explicit. Man har inte bara "löst baserat" filmen på Marquis de Sades böcker (bok?) om de två systrarna, utan man har ganska grovt vänt upp och ner på den de Sadeska moralen genom att låta den dygdiga systern vinna på slutet. Poängen i de Sades verk, om jag inte missminner mig, är att det går bra för odygden men dåligt för dygden. Man kan också vrida sig lite i genans över att Börje Ahlstedt har dubbat Harry Reems... och jag förstår det inte heller riktigt för Reems spelar ju en amerikan och genom dubbningen blir han en amerikan som pratar svenska helt utan brytning. Nåja, en petitess i sammanhanget.

På ett förslag av en kollega skall jag så småningom, när jag sett mer, göra en liten "tio-i-topp"-lista här på bloggen.