ett förtydligande

Inser att ironin i sista meningen av förra inlägget kanske inte var uppenbar för de flesta läsare: I många år på typ åttio- och tidiga nittiotalet cirkulerade bland motståndare till filmcensuren en skämtteckning med de stackare som satt och granskade filmer för Statens biografbyrås räkning. Teckningen syftade på dubbelmoralen att eftersom filmerna de såg var potentiellt förråande och skadligt upphetsande, så måste ju censorerna bli skadade av dem. Ergo: på teckningen såg de ut som korsningar mellan heffaklumpen och Frankensteins monster. Det ironiska i historien är alltså att helt plötsligt blev detta ett argument från censurförespråkarnas -- i detta fallet Ulvskogs -- sida. Min egen ståndpunkt vad gäller filmcensur har jag försökt beskriva här.