falling men

Jag tycker att förtexterna till Mad Men är något av det vackraste och mest haunting jag någonsin sett och inte minst hört. Men nu har jag sett den senaste Bondfilmen och också där är det fall, fall, fall -- både från tågtaket på bron långt, långt ner och i förtextsekvensen och även mot slutet av filmen (fast då genom is).

The Falling Man är ett fotografi från 9/11 -- ett foto av en man som har kastat sig ut ur det norra tornet av World Trade Center efter terrorattacken. Bilden är fruktansvärt obehaglig som samtidsdokument och samtidigt, i sin enkelhet, sätter den fokus på (den anonyma) individen i en katastrof som annars riskerar att drunkna i sina massiffror. Man kan föreställa sig den dödsångest eller det fruktansvärda inferno av eld som tvingade mannen att hoppa, men man kan inte tänka sig vad han tänker eller känner när han faller. På så vis är han så enormt ensam i sitt fall, trots att det var många andra som hoppade den dagen. Men han är ensam för att vi -- åskådarna -- inte kan känna med honom. Vi står utanför, oförmögna att hjälpa eller förstå. Bilden har kritiserats för att den är så osmaklig, ja, kanske till och med cynisk och exploaterande, och den valdes bort i bildpubliceringen efter attacken. Kanske bottnar kritiken i att bilden väcker känslor i oss som vi inte vill ha, påminner oss om den bottenlösa skräcken och ångesten som vi inte kan föreställa oss för att vi skulle inte kunna leva med den.

Gary Edgerton har skrivit om The Falling Man och Mad Mens förtexter. Han ber om ursäkt för att liknelsen kan vara smaklös, men menar att den stämmer överens på ett djupare plan. Om fotografiet valdes bort i olika sammanhang under rapporteringen från 9/11 för ett fokus på hjältarna -- de brandmän och övriga räddningsarbetare som i dag lider av lungrelaterade problem på grund av alla partiklar de andades in under arbetet -- är det för att den öppnar upp för en helt annan och betydligt obehagligare bild av 9/11. Likaså utmanar Mad Men bilden av den generationens framgångar.

Samtidigt, som en av kommentatorerna påpekar, är den fallande mannen inte ny på något vis i populärkulturens ikonografi. Om Mad Mens förtexter också påvisar ett inflytande från Alfred Hitchcocks samarbete med Saul Bass, är det inte helt långsökt att associera till filmen Vertigo och framför allt Saul Bass mardrömssekvens i vilken Scottie drömmer att han faller.

Och redan före 9/11 hade videokonstnären Andreas Hagström satt ihop en filmloop med klipp ur kända filmer där folk faller. Ni kan läsa om den här. Det finns säkert många fler exempel -- bland annat är det ett av de vanligaste sätten Disneyskurkar dör på, från Häxan i Snövit till Scar i Lejonkungen -- tillräckligt många för att säga att fallandet är något ikoniskt, något visuellt både fruktansvärt obehagligt och samtidigt slående. Som Max Liljefors skriver i den ovan länkade texten: "Att falla är i sig självt något dramatiskt, förknippat med arkaisk skräck." (s. 249)

Så när Bond faller gör han det i en filmisk tradition som efter 9/11 dessutom har laddats med nya betydelser. Fallet i den här filmen är ju också ett slags "fall from grace" -- ett fall som inleder filmens diskussion om det föråldrade MI6, den gamla M och den gamle Bond, om tradition och förnyelse och en förändrad värld.