in i och ut ur giftskåpet

Morgonens twitterstorm hade hunnit få ett slut när jag klev av tåget -- nyheten om att Tintinalbum skulle rensas ut från hyllorna på Kulturhusets biblioteket Tiotretton gick som en skräll genom såväl facebook som twitter. Man behövde inte vara Tintinfan för att reagera. Bara uttalandet i artikeln om att Pippi och Emil var barnboksfigurer som låg "hästlängder före Tintin" var direkt problematiskt utifrån de diskussioner som förts om Kurrekurreduttön och Pippis pappa som negerkung.

Sedan drogs beslutet tillbaka och kvar fanns bara spekulationerna om huruvida alltihop var ett utspel för att få utrymme i media. Lite snopet kanske men i grunden skönt. Vi lever ännu inte återigen i bokbålens tid. Fast det var ju inte riktigt bokbål det var frågan om. Snarare det som ibland kallas "litteraturens giftskåp". Och det är inte så trevligt det heller.

För även om också  jag tyckte att Lilla hjärtat i Stina Wirséns Liten skär och alla de små brokiga var anmärkningsvärd i sin avspegling av en rasistisk stereotyp, blev jag lite lätt obehaglig till mods när Kino i Lund valde att inte visa filmen. För jag uppfattade det anmärkningsvärda med Lilla hjärtat snarare ha att göra med den enorma aningslöshet som finns i den nationella kulturen vad gäller rasistiska stereotyper -- att gå igenom hela produktionsprocessen utan att någon säger hej, hallå, söt figur men är hon inte lite... typ, rasistiskt tecknad? Var det verkligen ingen, någonstans, som reagerade? För självklart kan man göra blinda misstag -- de avslöjar hur djupt rotade den här typen av bilder är -- men reaktionerna på Lilla hjärtat verkar ha kommit som en kalldusch, trots att Wirsén inte rimligen har suttit alldeles ensam på sin kammare och gjort hela filmen. Till skillnad från Makode Linde som framstod som fullt medveten om att han spelade på en rasistisk stereotyp med sin blackfacetårta verkar Wirsén helt tagen på sängen. Debatten som uppstod -- hur aggressiv den än har varit -- uppfattar jag som jätteviktig. Ingen som har sett detta, till exempel, eller detta, eller detta, kan undgå att veta att det har funnits och finns en djupgående rasism i det svenska samhället. Det är lätt att tro att eftersom den svenska rasismen inte har samma historia som den amerikanska (och kanske har det att göra med att den amerikanska teoribildningen kring rasism är så dominerande?) så är vi liksom fria från det där -- den svenska rasismen skulle bara vara storögd naivitet, oskyldig exotism, eller, möjligen, rädsla för det främmande. Inget kunde dock vara mer fel. Läs exempelvis Tommy Gustafssons En fiende till civilisationen, Ylva Habels "Den autentiska Joséphine Baker?" eller Tobias Hübinettes och Carina Tigervalls "'Japanese, Japanese, Japanese...' Representations of East Asians in Contemporary Swedish Culture" (har inte läst den sista men hört författarna presentera ett paper på samma tema).

Men att gå från att erkänna att det visst finns rasism, att upplysa om hur rasism fungerar, att peka ut och kritisera rasistiska stereotyper, att ställa upphovspersoner bakom medvetna eller omedvetna uttryck för detta mot väggen, till att sätta böcker och seriealbum i giftskåp, att ställa in filmvisningar och riva affischer -- jag kan bara inte köpa att det skulle vara rätt väg att gå. Kalla mig mesliberal humanist, men jag tror inte på att två fel gör ett rätt.

Tintinfrågan visar på hur svårt det är. Det album som det brukar hänvisas till, Tintin i Kongo, har en efterhistoria som säger att Hergé så småningom blev mycket medveten och i senare album tvärtom var noga med att göra ordentlig research. Skall man då sortera ut all Tintin ur ett bibliotek för att de tidiga albumen uttryckte fördomsfulla stereotyper? Skall vi sätta Pippi på Kurrekurreduttön i giftskåpet men tillåta de andra Pippiböckerna? Hur gör vi med Sagan om ringen, Narniaböckerna, Ture Sventon, Fem-böckerna (där så gott som alla skurkar har utländsk brytning och är "svartmuskiga")? När jag var barn kunde man inte låna Kitty-böckerna och Fem-böckerna på biblioteken för de var "dålig litteratur". Har ingen aning om hur det ser ut nu, och självklart förstår jag att bibliotek måste gallra och sovra (det är en del av jobbet), men det illustrerar hur det alltid är ett ideal som styr sovrandet.

Hela Tintinfrågan demonstrerar tydligt att giftskåpet är en så kallad slippery slope där gränsdragningarna till sist är ytterst vanskliga. Men det är faktiskt inte bara en slippery slope utan också en principfråga. För vem bestämmer till sist vad som skall låsas in och vad som skall ställas fram på hyllorna? I USA sattes Harry Potter i giftskåp av (vissa delar av) den kristna högern. Snusket har i långa tider låsts in och gömts undan. Och någon har alltid rätten att vara den som avgör vad som skall gömmas och vad som skall tillåtas att visas. Vem det är och på vilka grunder sorteringen sker kan däremot variera.

Jeff Werner skriver bra i GP. Jag håller med. Gör människor klokare. Men jag vill tillägga: hindra dem inte från att läsa eller titta.

Uppdatering: Justerade rubriken på inlägget något så det inte blev så klumpigt.