universiteten och problemen

Ouch. Mats Alvesson och Bo Rothstein har skrivit en debattartikel om svenska universitets uselhet. De pekar på tre problem -- ledarskapet, inaveln och befordringsprofessurerna. Ledarskapet är dåligt för att det inte är tillräckligt framstående forskare som blir rektorer. Inaveln, eller generellt den trögrörlighet som råder, är dåligt för forskningen stagnerar av att de egna premieras. Och befordringsprofessurerna är dåliga därför att det har blivit inflation i befordringarna. Ouch, ja.

Det hemska är att på det stora hela har de rätt. Alla de problem de pekar på har jag själv gått och funderat på. Befordringsprofessurerna egentligen inte alls på det sätt som Alvesson & Rothstein verkar göra, men att det finns flera problem i hur reformen har använts är ganska uppenbart för den som har befunnit sig i akademin ett tag. Exempelvis, om man tänker sig att en högre titel skall åtföljas av vissa privilegier (högre lön, bättre villkor) så blir det så småningom ganska dyrt för institutioner som en gång anställde ett gäng relativt nydisputerade i rask succession. Och tar man bort privilegierna helt är det ju bara titeln och äran som driver personer att sträva mot att bli befordrade och det räcker kanske inte.

Ledarskapet kan jag inte uttala mig så mycket om för jag har inte sett det på nära håll i praktiken, bara upplevt verkningarna av det på avstånd. Men rent principiellt tycker jag att den som skall leda ett universitet bör vara en framstående forskare och lärare. (Jag tycker också att separationen mellan forskare och lektorer/lärare på svenska universitet är jätteproblematisk. Självklart skall man göra både och, och helst samtidigt.)

Och vad gäller inaveln eller, lite snällare sagt, trögrörligheten: Den ÄR ett problem. Här, där jag befinner mig nu flyttar folk på sig jämnt. Man ordnar "spousal hire" och har en social struktur som snabbt inkluderar nyanlända. USA är stort och här finns många universitet och colleges, så det är inte riktigt jämförbart med hur det är hemmavid. Men även om man försöker stimulera rörlighet (den där postdoken jag hade var exempelvis villkorad så att jag var tvungen att byta universitet), så dels drar sig folk för att flytta på sig -- man har gift sig och skaffat barn och vill inte rycka upp barnen och ens respektive får inte jobb på annan ort och så vidare, och dels drar sig institutioner för att anställa personer de inte "känner". Jag kan förstå det. På båda hållen. En person man har känt sedan kanske till och med studenttiden vet man ju hur den har utvecklats, att den funkar socialt och att den är att lita på, och det är inte lätt att flytta i Sverige. Trots det tycker jag ändå inte att det är en bra väg att gå. Jag är naturligtvis inte helt objektiv vad gäller detta, för jag har ju själv hoppat runt på olika anställningar (men utan att flytta, förstås -- jag är också bekväm av mig). Dels har jag gjort det helt enkelt för att jag ville ha jobb, men jag har faktiskt också haft något slags tanke om att det är bra. Inte minst är det utmanande och utvecklande för en själv.

Sedan är det ju alltid lätt att ha synpunkter när man inte själv befinner sig i en position där man skall göra förändringarna. Lätt att vara expert när man står bredvid, liksom. Samtidigt: hur den högre utbildningen och forskningen är organiserad och utförs påverkar hela samhället. Alla vi som arbetar inom universitetsvärlden har ett ansvar att försöka göra det så bra som möjligt.