det ena och det andra

Apropå förra inlägget: hittade en Magdalena Ribbing-fråga om nigande -- vuxna kvinnor niger inte. Helt fel signaler. Nu är det väl skillnad på vardagsnigande och ceremoniella nigningar men mellan Magdalena Ribbing och Karin Dahlgren skulle jag inte våga satsa på vem som har rätt... Med Anita Björk var det dock tveklöst elvaåringen i mig som neg.

I går skrev jag tre sidor och var helt lycklig. Boken är på G igen! Och nu börjar jag ana ett slut någonstans. Långt därframme någonstans, men ändå.

Läser Puma Swede: Mitt liv som porrstjärna. Den skildrar -- förutom Puma Swedes liv, då förstås -- en porrindustri i förändring. Puma Swede är en modern porrentreprenör, med twitterkonto och webcamshower, och, understryker hon i boken, hon äger sig själv och sitt eget varumärke. Sedan jag snöade in på bokskrivandet har jag knappt ägnat den moderna porrbranschen en tanke så det är intressant att läsa.

anita björk

I vuxen ålder har jag nigit två gånger. Niga är ju något som små flickor gör -- eller gjorde i alla fall, jag vet faktiskt inte hur de gör nuförtiden. Det är nog inte à la mode riktigt längre. Oavsett vad är det inget vuxna kvinnor gör nuförtiden (väl?!!). Annat än i undantagsfall. Och mina undantag var 2007 och 2006.

När jag neg 2007 var det med anledning av att jag promoverades. Vi fick välja om vi ville buga eller niga, men som den formidabla övermarskalken Karin Dahlgren (som gick bort senare samma år) sade: Det finns inget så elegant som att niga i långklänning. Så jag stod faktiskt hemma framför spegeln och övade (jag är så klumpig att jag hade dråsat ner för Domkyrkotrappan annars).

När jag neg 2006 var det för att jag hörde Anita Björks röst i min telefonsvarare.

Om 2007 års nigning var planerad och repeterad, var 2006 års nigning fullständigt spontan, ett reflexmässigt knixande som ingen såg. Jag hade skrivit ett brev till Anita Björk eftersom hon gick på Dramatens elevskola samtidigt med Mai Zetterling och även, senare, medverkat i hennes filmer. På grund av mitt arbete med avhandlingen ville jag helt enkelt prata lite med henne. Hon ringde upp och talade in ett meddelande på telefonsvararen. Och när jag hörde den där karaktäristiska rösten i telefon -- Anita Björk lät ju helt enkelt kunglig, med en så fullkomligt obesvärad och självklar auktoritet -- ja, det fanns liksom inget annat att göra.

Anita Björk är kanske lite i skymundan av de där Bergman-skådespelerskorna som tar plats i den svenska filmhistorien. Men för mig -- och framför allt efter att ha faktiskt pratat med henne (inte bara nigit för hennes röst på telefonsvararen) -- är hon en av de största.

Och nu är hon borta. Se henne här som Selma Lagerlöf i Bildmakarna. Eller läs om henne (och hennes röst) här.

trögt men framåt

Har gått i gång. Det går trögt men kanske lite framåt i alla fall. Har nog ändå skrivit ca en sida i dag, men jag har också strukit en del och vissa saker måste jag vänta på böcker jag beställt för att kunna skriva klart. Försöker formulera ett teoretiskt ramverk som får strukturen att hänga ihop -- jag har egentligen länge vetat hur det hänger ihop men inte lyckats få det på pränt. Kapitel fyra bestod i morse av en massa urklipp från de andra kapitlen och diverse paper/artiklar jag skrivit (kanske en fem-sex sidor sammanlagt) men nu har jag formulerat en rimlig inledning på det och satt upp en disposition. Hm. Eller i alla fall en lista på sådant som skall med. Kapitel tre är fortfarande mitt sorgebarn efter slakten jag gjorde i våras då jag klippte bort en tredjedel som sedan blev Lasse Braun-artikeln. Och kapitel ett har jag inte vågat titta på ännu.

all set up and ready to go

Har städat skrivbordet. Inte så dumt. Hittade bland annat en bok som jag letade efter som en galning häromdagen för att kunna peta in en referens. Skönt att kunna göra det nu.

Så nu sitter jag här med ett rent skrivbord och samlar mig för att plocka fram min utskrift av Boken så här långt. En hög med artiklar som skall tas upp i olika avsnitt ligger redan bredvid mig. Jag är liksom all set up and ready to go. Och jag vet att jag måste påbörja arbetet nu för att komma loss lite innan fokus måste förflyttas till nästa artikel eller kapitelprojekt.

Och jag drar mig. Ajajaj, vad jag drar mig.

brittsommar

Riktig brittsommar i södra Sverige nu. I Stockholm är det "mulet och tidvis regn" enligt SMHI. Höstfärgerna sprakar mot den lätt soldisiga himlen och det känns som om vi har fått en liten, liten frist inför november och vintern.

Sylvia Kristel, Frankrikes största kvinnliga box office stjärna efter sin roll i Emanuelle (1974), har gått bort. Hon blev bara sextio år. Emanuelle var en mjukpornografisk film som satsade på exotiska, eleganta miljöer och fick jag vet inte hur många uppföljare och efterföljare som anspelade på namnet, som till exempel Emanuelle nera, en spansk-italiensk variant från 1975.

Emanuelle får sägas vara en produkt av sin tid -- ett sätt att slå mynt av pornografin genom att göra den mindre grov, mindre "gynekologisk" som Roger Ebert skrev i sin recension, och därmed öka publikunderlaget eftersom den på så vis blir mer socialt acceptabel. Och det får nog, i fallet Emanuelle, sägas ha lyckats.

last lecture show

Sista föreläsningen på Swedish Film and Television Culture för den här terminen. OK, det är en viss lättnad när man avslutat en kurs, men det är också en tomhet. Tre studenter frågade om jag ville låta mig fotograferas med dem när föreläsningen var slut. Har aldrig hänt förr. Dagens pass handlade om Låt den rätte komma in och så var det tentautdelning och kursvärdering.

I går var jag i Örebro över dagen och presenterade mitt projekt på deras seminarium (film och MKV). Eftersom jag en gång i tiden faktiskt undervisat i Örebro (våren 2003), var det en märklig upplevelse att återvända. Jag hade inga direkta minnesbilder men så fort jag klev av bussen på campus kände jag igen mig. Det var ett väldigt trevligt besök -- jag blev extremt väl omhändertagen och seminariedeltagarna var responsiva och kom med bra kommentarer. Rullade in på Stockholms central lagom till att det fjärde svenska målet petades in i Berlin (jag är inget fotbollsfan alls, men till och med jag tyckte att det var ganska imponerande).

fullt upp

Just nu är det fulla muggar som gäller. Jag kämpar med att försöka avsluta min text om Millenniumserien som egentligen inte behöver vara färdig riktigt ännu men som jag känner att jag måste få undan för att i stället odelat kunna ägna mig åt annat. Den är på god väg men det känns inte som om jag får till det riktigt. Sedan är det en annan nästan-klar artikel som har legat alldeles för länge och väntat på färdigställande, ett kapitel till en antologi jag skall vara med i, en annan text om Millennium baserad på det paper jag höll i Lissabon, samt Boken. Jag blir helt svettig bara jag tänker på det så jag försöker låta bli att tänka på det och bara jobba på. Det är ju trots allt bara mitten av oktober ännu. Knappt.

Men det är lustigt. När jag tänkte att jag skulle skriva Boken bestämde jag mig för att undanhålla alla andra projekt i den mån det var möjligt. Sedan, när det trots allt visade sig vara en mer utdragen och svår historia att skriva klart Boken än vad jag hade trott, insåg jag att jag inte kan dra mig undan alltid. Blev lite svettig av tanken på att jag inte producerade, för det måste man ju. Det är ett imperativ. Och ännu mer så framöver eftersom forskningsmedel och annat kommer att utdelas utefter publikationer och citeringar. Har inte förstått riktigt hur det hela kommer att gå till rent formellt och i grunden har ju ingenting förändrats ändå. Det är fortfarande publish or perish som gäller.

Jag klagar inte. Det vore mig fjärran att klaga på ett jobb som är så kul. Och jag tycker att det är fullständigt självklart att man som forskare skall publicera sina resultat -- det är ju det som är universitetens jobb, att producera studenter och att producera forskning. Jag bara känner, just nu, att antingen bekymrar man sig för att man inte får något gjort eller så bekymrar man sig för att man har för mycket att göra.