excitation and inhibition

I går gästades seminariet av Erick Janssen från the Kinsey Institute, som forskar om "sexual response" och "sexual arousal". Han och hans kollega, John Bancroft, undersöker vad de kallar en "dual control model" som påverkar vår sexuella responsivitet, "excitation" och "inhibition", dvs att vi styrs av såväl sådant som hetsar upp oss och väcker vår sexuella list som det som håller oss tillbaka. Ungefär. Modellen kan antyda varför vissa till exempel ägnar sig åt sexuella riskbeteenden medan andra inte gör det.

Det låter extremt basic och ganska fyrkantigt, men det är min återgivning som brister. Själva seminariet var jättespännande och satte alla mina humanistiska fördomar om kvantitativ och laborativ forskning ur spel. Vad som är både roligt och spännande med den här typen av tungviktsforskare är att de har den fulla ödmjukhet som kommer sig av att man verkligen fördjupat sig i något och undersökt det. Janssen pratade och pratade men hans huvudsakliga poäng var "vi vet inte", "människor är olika". Och detta säger jag inte som kritik, utan med beundrande respekt.

några möjligen intressanta länkar angående polanski

Jag har ännu inte sagt något om arresteringen av Polanski eftersom jag har varit upptagen med annat. (Otroligt trögt paper inför konferensen i Istanbul som nu äntligen börjar bli klart...) Lite kan det också ha att göra med att jag inte riktigt tycker att jag har något att säga. Däremot har jag läst lite vad andra har sagt och sådant som finns tillgängligt på nätet.

Jag kan tycka att mer än trettio år efter det att brottet ägde rum är ganska lång tid, däremot vet jag inte om det är för lång tid. Mårten Schultz skriver om preskriptionstid i fallet Polanski på sin juridikblogg. Också han är ambivalent.

Naturligtvis har jag sett filmen Polanski: Wanted and Desired från förra året som ju är rätt vinklad till Polanskis fördel, eller rättare sagt till nackdel för domaren i målet. Jag tvivlar inte på att filmen har sina poänger (den är ganska övertygande), men samtidigt betyder det ju inte att Polanski är oskyldig. Jag tycker att Roger Ebert beskriver det hela ganska bra i sin recension av filmen. Förhöret med flickan från way back then ligger ute på the smoking gun, för den som vill läsa.

Som vanligt fascineras jag av folks responser. Läser man kommentarerna på New York Times artikel om gripandet (i skrivande stund över 260), får man alltifrån "han är en stor konstnär" till extrem moralism.

Man kan också läsa vad filmregissören Luc Besson säger i en senare publicerad artikel i samma tidning. Eller vad Patrick Goldstein skriver i LA Times.

det livsfarliga videovåldet

Medan jag väntar på att min samförfattare till det där paperet till Istanbul skall tröttna och skicka över paperet till mig igen, jobbar jag med filmcensurartikeln. Vilket ganska osökt ledde mig till att söka upp den gamla Studio S-debatten om videovåld från 1980 på youtube. Hade bara tänkt damma av mitt minne men såg minsann igenom hela programmet. Eftersom det är ett av de mest sönderanalyserade och sågade TV-programmen i svensk TV-historia (skulle jag tippa) tycker jag numera nästan lite synd om de stackars vilsna människorna i den mörka studion som var så oroliga för sina barn. Samtidigt visar programmet ju också hur farlig rädsla och okunskap är -- ja, jo, yttrandefrihet i all ära, men det här, menade man, förtjänar ingen yttrandefrihet. "Det måste gå att införa en tillfällig lag som förbjuder detta", sade en mamma. Videovåldsdebatten är varken den första eller den sista moralpaniken eller mediepaniken i Sverige, men den illustrerar så påtagligt tydligt den där rädslan för det okända och främmande som smyger sig in över landets gränser och hotar det käraste vi har -- barnen -- i det tryggaste som borde finnas -- hemmen.

1984 totalförbjöds Motorsågsmassakern av Statens biografbyrå, ungefär samtidigt som Museum of Modern Art i New York köpte filmen till sina samlingar.

För mer information om videovåldsdebatten, se exempelvis Erik Höjdestrands avhandling Det vedervärdiga videovåldet från 1997 eller Ulf Dalqvists Större våld än nöden kräver? från 1998.

envishet lönar sig

Det går bättre nu. Som jag skrev i förra inlägget, bara man envisas så brukar det lösa sig. Jag jobbar med ett paper och en artikel, samtidigt som jag försöker lägga ner en del tid i källaren på UB för att läsa gamla Kvällsposten (något jag skulle gjort för länge sedan, känns det som). Så snart mina närmaste deadlines är klara skall jag avskärma mig från omvärlden i ett par veckors tid och bara sitta där nere (och bli sjösjuk av att läsa mikrofilm, för det blir man).

Artikeln handlar om filmcensur som ju är ytterst aktuellt i dessa dagar (om än förhoppningsvis snart helt inaktuellt!) På regeringskansliets hemsida ligger remissvaren för allmän beskådan (ännu så länge i alla fall) och de tillstyrker alla utredningens huvudförslag, dvs avskaffandet av filmcensuren för vuxna. Det finns lite olika synpunkter på detaljer i utredningen, men huvudfrågan tycks alltså folk vara rörande ense om. Lustigt nog verkar de flesta vara överens av den anledningen att det inte är lönt längre, inte för att det skulle vara tveksamt ur ett demokratiskt perspektiv eller ur ett vetenskapligt perspektiv eller bara problematiskt i största allmänhet, utan för att internet har öppnat upp för så många vägar för rörliga bilder att systematisk censur är omöjlig. Det är alltså resignation som leder till vuxencensurens avskaffande (om det nu blir så) och inte något annat...

Mitt paper (samförfattat) skall presenteras i Istanbul om en vecka på en konferens och handlar om svensk sjuttiotalsporr. Eller sexfilmer som jag har börjat kalla dem, för porr är kanske inte riktigt rätt ord även om de ofta beskrivs som det. Det går fortfarande trögt, men jag har ändå förhoppningen om att det löser sig med lite envishet. (Det måste det, annars kommer jag aldrig mer att kunna besöka Turkiet...)

Och i Kvällsposten från den 21 maj 1971 kunde man läsa om när Christina Lindberg -- som ett led i lanseringen av Exponerad -- hissades ner från en helikopter på filmfestivalen i Cannes och strippade inför fotografer som blev "vildare och vildare". Enligt artikeln fick en fotograf som försökte hjälpa henne en "smäll på fingrarna".

somewhere over the rainbow...

Pratade på regnbågsfestivalen i går. Det var kort (en halvtimme) och jag hade dessutom bråttom till tåget så det blev lite rumphugget för de som ville prata efteråt. Men det var trevligt, en bra stämning. Vilket alltid är ett litet orosmoment när man pratar om porr.

Nu har jag två framträdanden kvar under hösten. Dels skall jag prata på en av RFSUs studiecirklar och dels skall jag prata på Jönköpings filmstudio -- fast då om Mai Zetterling och inte om porr.

Annars går det trögt just nu. Man kan beskriva det som en svacka men också som vad någon svensk författare kallade "improduktivitetens förbannelse". Erfarenheten säger mig att man skall bara envisas, inte låta sig nedslås, följa rutinerna och så ger det sig så småningom. Men bloggen blir lite lidande.

några snabba

Conan O'Brien om Dirty Diaries. Måste absolut se till att den inkluderas i någon av presentationerna på min panel i LA nästa vår. (Om vi kommer med, håller tummarna allt vad jag orkar.)

Och via Isobel hittade jag lite nätjournalistik (nätbloggistik?) som kan vara väl värd att läsa.

just nu

Just nu: segt. Jag väntar på chatten från Skiftesföreläsningen förra måndagen, den är på väg men det är tydligen en viss process. Jag håller på att transkribera en intervju jag gjort och eftersom jag inte är tränad i det där tar det forever, känns det som. Håller på att arbeta med ett paper inför en konferens om två veckor och det går so-so. Skall göra ett biblioteksbesök i dag men de böcker jag vill låna tycks vara utlånade. Vissa dagar är det bara helt enkelt segt.

Samtidigt skiner en underbar septembersol.

rip Patrick Swayze

Nyheten om att Patrick Swayze är död når mig under en morgon av datorstrul, filmstrul och generell stress. New York Times har en fin, om än inte jättestor, dödsruna, som berättar om hans liv och karriär. Han blev 57 år.

Annars vill jag främst länka till en artikel om Dirty Dancing som Ingrid Stigsdotter skrev i Sydsvenskan för ett par år sedan.

Patrick Swayze dog i bukspottskörtelcancer, en riktigt läbbig cancerform som ofta upptäcks sent och som har extremt hög dödlighet. Mai Zetterling dog av samma slags cancer.

there is no escape

Läser Jörn Donners bok om Ingmar Bergman, den nya alltså, Bergman: PM. Samtidigt studerar jag Bukowskis lista med Bergmanprylar för utauktionering som jag hittade via FLM och funderar på om man skall lägga ett bud på något?

Mitt förhållande till Bergman är kluvet -- jag förutsätter att jag inte är originell när jag säger så, jag tror att för de flesta filmvetare, filmskapare och filmintresserade i Sverige är det på motsvarande vis. Å ena sidan beundran och entusiasm (i alla fall för några av filmerna), å andra sidan irritation över hans dominans i svensk filmhistoria och svenskt filmliv. Å ena sidan en idiotisk nationell glädje över att Sverige har en kulturpersonlighet vars internationella status är av den kalibern att dödsrunan i New York Times låg ute inom en kvart efter det att TT-meddelandet om hans död kommit. Å den andra en frustration över knäböjandet inför det manliga geniet. Å den ena sidan en tacksamhet över skänkt legitimitet till mitt ämne, filmvetenskapen. Å den andra iakttagelsen att humanioras tendens att parasitera på stora kulturskapare (poeter, författare, konstnärer, filmare) är beroende av konstnärsromantik, svärmerier och en bildad borgerlighet.

Och så vidare. Jag skulle kunna utveckla det i det oändliga. Min kluvenhet föddes under arbetet med min avhandling (Mai Zetterling kontra Ingmar Bergman är ju en bok bara det. Många tyckte att jag skulle skriva den i stället för den jag skrev...) och genom alla undervisningspass om Bergman som jag gjort. Men Bergman har ju också en koppling till det jag gör nu -- den svenska synden, den svenska pornografin, den svenska filmcensurens uppluckring på sextiotalet. Det går liksom inte att undfly Bergman. There is no escape.

Nåja. Donners bok recenseras bland annat här, här och här. Att den är så flitigt recenserad säger ju också något om dess status...

gulligt om porr

På "Fråga Olle" i går visades en dokumentär om en porrfilmsinspelning. Den var... tja, what can I say, lite... gullig? Ett gäng unga och trevliga skåningar som samlats i Hörby kring ett manus med historisk handling, intervjuade av en ung kvinnlig reporter som inte dolde sin genans. (I motsats till många av kommentarerna till programmet tyckte jag inte det gjorde något. Blir man generad är det bättre att man erkänner det än att man försöker låtsas som inget för då kan det bli riktigt pinsamt.) Avdramatiserande (vilket jag tycker är på gott och ont) och nästan lite komisk emellanåt eftersom den var censurerad med pixlade könsorgan.

Men oj, vad det ligger i tiden! Fast det gör det väl på ett sätt nästan jämnt -- i grund och botten är det ingen större skillnad på KvP:s reportageserie från 1971 ("sanningen om sexklubbarna") och "Vi jobbar med porr!" på femman i går. Eller för den delen uppmärksamheten kring Dirty Diaries. Om något är det ett tecken på att pornografin INTE har normaliserats, INTE har sugits upp av mainstream -- även om attityder till och kunskaper om har förändrats är det fortfarande tillräckligt kittlande för att väcka uppmärksamhet, tillräckligt mystiskt för att kräva en avdramatiserande dokumentär, tillräckligt "onormalt" för att en av skyltarna som kom upp sade att "på varje normal sajt på Internet går det fem porrsajter" (om siffran stämmer visar det ju egentligen faktiskt på motsatsen, att porrsajterna är normen och de "normala" mer ovanliga).

Man skulle också kunna analysera dokumentären ur ett Don Kulickskt perspektiv om en nationell konstruktion av den goda sexualiteten (jfr t ex "400.000 perversa svenskar" i Queersverige). Den svenska synden, vet ju alla svenskar, är ju inte en synd. I stället handlar den om ett naturligt, rationellt, avspänt och jämlikt förhållande till sex. Tänker vi oss i alla fall. Vid ett tillfälle diskuterade Olle och reportern huruvida man kunde veta att produktionen hade gått till på ett juste sätt och Olle underströk att det kan man inte och kanske går det till så här i Sverige där vi är mer jämställda. (Ungefär, dokumentären ligger på kanal5s hemsida så ni kan kolla själva.)

"sanningen om sexklubbarna"

Mmm, vissa dagar är bättre än andra. När man ramlar över en reportageserie i Kvällsposten om "sanningen om sexklubbarna" till exempel. Mest handlar det ju förstås om strippnumren, stripporna, pengarna och bordellmisstankarna, men här berättas också om filmvisningarna: "Filmen, sliten och med många hoplappningar, inleddes med att ett ungt par åt varm korv vid en korvkiosk. Det var vad som behövdes för att 'tända känslorna' och de rusade hem till en väninna. Fortsättningen på tre man hand blev en arbetsam historia för de inblandade. För åskådarna var den inte speciellt upphetsande." (Kvp, 21 mars 1971)

postskifte

Gårdagens Skiftesföreläsning gick nog helt OK. De flesta kommentarer jag fått har varit positiva, vilket är skönt eftersom det inte är helt lätt att avgöra hur det man säger sjunker in i publiken när man har en strålkastare rakt i ansiktet... Så småningom kommer en sammanfattning och en film att läggas ut på MAH:s hemsida för den som missade det. Eventuellt också några avslutande reflektioner här på bloggen.

Den här dagen har inneburit seminarium om MSM (män som har sex med män) och HIV-prevention. Mycket kvantitativa metoder, mycket siffror och tabeller, men intressant och med duktiga opponenter från Danmark. Jag har också försökt strukturera upp mitt liv med nya att-göra-listor och en artikeldisposition för den artikel jag planerar att skriva under hösten.

inför aftonen

Lustigt, jag tänkte alltid förr om åren att nervositeten skulle gå över, att man skulle vänja sig vid att hålla föreläsningar, presentationer, föredrag i olika sammanhang och till sist skulle det bli lika naturligt som att andas (eller något ditåt). Det där värsta knäskaket och handdarret har ju försvunnit, förstås. Övriga fysiska effekter av nervositet är också så gott som borta. Samtidigt: Jag är inte orolig inför aftonens Skiftesföreläsning, jag tror nog att det kommer att gå bra eller åtminstone helt OK eller i alla fall inte katastrof... men nervös? Definitivt.

Nåja, innan dess är det i alla fall seminarium med Claire Thomson, lecturer i Scandinavian film vid University College London.

Noterar att Camilla Carnmo i Smålandsposten också recenserat Dirty Diaries. Trots hennes positiva vinkling är slutsatsen att den mest är "upphetsande på ett intellektuellt plan". Om jag lyckas skrapa ihop tillräckligt många recensioner skall jag försöka ge mig på en liten analys av mottagandet av projektet.

räkneövningar

På sextiotalet kunde emellanåt röster höras som menade att vi skulle ha statliga bordeller i Sverige. Det var ju ett praktiskt sätt att ordna in skattemedel till staten, kontrollera en besvärlig bransch, och tillgodose sex åt alla. En (möjligtvis satirisk, svårt att avgöra) debattartikel ur Ord & Bild som jag har liggande i någon av mina gömmor föreslog dessutom att dessa bordeller kunde inrymmas i kyrkor och erbjuda extraknäck åt hemmafruar som därmed kunde jobba kvällstid, när maken hade kommit hem och kunde ta hand om barnen. (Om ni inte tror mig skall jag leta fram den, scanna in den och lägga upp den här.)

Jag har ingen aning om vilket genomslag dessa tankar hade, om de delades av mer än möjligen en promille av folket. Men nu när Dirty Diaries diskuteras som "statlig porr" (se framför allt kommentarerna) och folk räknar ut saker som att varje svensk har betalat fyra öre till filmen (en siffra som i och för sig kan diskuteras), kommer jag att tänka på sextiotalet och alla dess ibland märkliga (och ibland kloka) idéer om sexualitet.

En annan anledning att jag associerar till sextiotalet är Svenska Filminstitutet. SFI bildades som en stiftelse 1963, som en följd av den svenska filmreformen. Genom ett avtal mellan staten och filmbranschen befriades biobesök från nöjesskatt och i stället lades en 10%-ig avgift på biljetten. I gengäld skulle SFI stödja konstnärligt värdefull film, det som ofta kallades och fortfarande kallas "kvalitetsfilm". Mannen som ofta brukar pekas ut filmreformens ingenjör och tillika SFIs verkställande direktör under många många år, Harry Schein, menade att det fina i kråksången, det fina i avtalet var att stiftelsen var fristående från staten genom att inga skattemedel finansierade verksamheten.

Så var det då. Så har det INTE varit på mycket länge, redan på sjuttiotalet fick staten börja skjuta till pengar till verksamheten. (Och formerna och även kriterierna för det ekonomiska stödet till svensk film har förändrats på en rad olika sätt sedan sextiotalet.) Dirty Diaries har fått 500.000 kronor från SFI. Att kalla projektet "statlig porr" och att säga att projektet är finansierad av skattemedel är alltså inte felaktigt. Däremot har jag suttit en stund med SFIs verksamhetsberättelser, årsredovisningar och filmavtal (allt detta kan hittas på nätet, här och här), för att reda ut sifferexercisen. Av detta framgår att 2008 -- när DD-projektet fick 350.000 kronor -- fick SFI 185 miljoner från staten. Övriga intäkter, från biljettavgiften à 10%, TV och Sveriges filmproducenter, uppgick till 171,6 miljoner kronor. (2009 fick DD ytterligare 150.000 kronor men eftersom verksamhetsåret inte är avslutat ligger inte årsredovisningen ute på nätet ännu.)

Man kan ha synpunkter på vår filmpolitik. Man kan påpeka att även en stor del av de pengar som INTE är skattemedel är någon form av avgifter som, beroende på politiskt perspektiv, kan uppfattas som tvångsuttaxerade (TV-licenser, biobiljettavgifter etc). Man kan klaga på att produktionsstöd ges till fel filmer, att man satsar felaktigt, att SFI är infekterat av politisk korrekthet, "statsfeminism", osv, men faktum kvarstår:

Dirty Diaries har fått pengar ur kortfilmsfonden. Av de ca 190 miljoner som delades ut i produktionsstöd 2008, gick drygt 18 miljoner till kortfilmsproduktion. Av dessa gick 350.000 till tolv mer eller mindre erotiska, mer eller mindre pornografiska, mer eller mindre politiska kortfilmer regisserade av kvinnor eller vad som i pressen kallats kvinnoidentifierade regissörer. Jag kan som sagt inte göra samma sammanställning för 2009, då DD fick 150.000 kronor till, men jag förutsätter att siffrorna har liknande proportioner. Av alla kortfilmer som fick stöd 2008 och hittills 2009 är det dessa tolv har fått odiskutabelt mest uppmärksamhet, väckt mest diskussion och intresse och nyfikenhet. Och som faktiskt kommer att få en och annan betalande åskådare.

Förlåt att jag är lite cynisk. Harry Schein själv hatade kortfilmsstödet (se till exempel hans bok I själva verket: sju års filmpolitik). En del av kortfilmerna som fått stöd är riktade till barn och ungdomar och det är ju behjärtansvärt och vissa av dem kanske är jätteuppskattade. Men jag kan tycka att OM vi nu skall ha ett filmstöd, och OM vi skall ge pengar till kortfilmer, så är Dirty Diaries kanske ett ganska vettigt projekt att satsa på.

Och om man är irriterad på att skattemedel finansierar pornografi eller feminism eller vad det nu man är arg för, kan man ju titta lite på vad annat som blir (till drygt hälften) finansierat av skattemedel. Väldigt, väldigt många svenska filmer får stöd, på långfilmssidan alltifrån Tre solar (Richard Hobert, 2004) till Män som hatar kvinnor (Niels Arden Oplev, 2009).

Har bara hittat en recension på nätet.

Uppdatering: Hynek tipsade om en recension i Västerbottens Folkblad, samt att filmen diskuterats på Kino.

arbetet fortgår

Sitter och går igenom TpT-artikeln för sista gången. Har beslutat mig för en ganska drastisk ommöblering (eller i alla fall att testa en sådan) som förskjuter tyngdpunkten i texten något. På gott, hoppas jag. Har klippt och klistrat i ett separat dokument som helt enkelt bara kan slängas om det inte funkar. Underbart med ordbehandlingsprogram att man faktiskt kan göra så -- när jag var student och fortfarande skrev på maskin (long, LONG time ago) gjorde jag det rent konkret, med sax och tejp, justerade med blyertspenna och skrev sedan rent...

Intervjuade en sexshopsinnehavare i går, en som var med redan "från början", dvs 1966. Det var givande. Jag har två timmars inspelat samtal som skall transkriberas, plus att han hade en del gamla prylar som jag kunde titta på -- en super8-film och sparade omslag till filmer. Också här fanns filmvisningsrum och bara medan jag var där dök det upp en del kunder som skulle titta på film.

I morse diskuterades Dirty Diaries på SVT. Det var Mattias Andersson, journalisten som skrev Porr: en bästsäljande historia för några år sedan, Johanna Nylander som bland annat skrivit om hemmaporr, samt Elin Magnusson, en av de tolv regissörerna. Diskussionen var inte så aggressiv. Vi får väl se vad som händer när folk väl har sett filmen. Den har premiär i kväll i Stockholm och visas på bio över helgen. I morgon släpps DVD:en.

deadlines avklarade

Nu är båda dagens deadlines avklarade. Både de justeringar av en artikel jag medförfattade i våras och den årliga höstritualen: proposal till Society for Cinema and Media Studies konferensen i Los Angeles i mars 2010. (Det var alltså den konferensen som jag skulle ha åkt till Tokyo för i våras och som blev inställd pga svininfluensa-panik.) Jag håller tummarna för att vi blir antagna, både för att jag gärna vill dit och presentera med den här gruppen (som också skulle presenterat i våras, fast andra papers), och för att jag så gärna vill till LA.