breaking dawn part I

Fortfarande är min agenda helt överfull. Men jag lyckades i alla fall komma i väg och se Breaking Dawn part I i fredags. Och, tja, vådan av att gå och vänta för länge och hinna bygga upp förväntningar visade sig alldeles tydligt. För jag blev nog lite besviken, tror jag. Vad gäller böckerna tycker jag att den första och sista är bäst, helt klart, men jag får nog fortsätta att vidhålla den första filmen som bäst.

Men jag är osäker på om jag bara är besviken för att jag hann läsa in mig på förhandspubliciteten och recensionerna . Dels var det diskussionen om sexscenerna. Pattinson har tydligen sagt att inspelningen av sexscenerna var jättejobbiga, regissören avbröt och sade att "så skulle inte Edward jucka". Efter att ha sett filmen kan jag bara undra varför det spelade någon roll -- vi fick ju inte se några juckningar precis, bara från midjan och uppåt med lite lagom tillrättalagda lakan. Grymt besviken (fast inte precis förvånad -- det hade ju varit en extrem avvikelse från boken, eftersom den nästan parodiskt följer klichéupplägget "Efteråt...". Filmen lämnar nästan lika mycket åt fantasin som boken gör och det vill inte säga lite). Roger Ebert -- som ju inte har läst böckerna -- kommenterar: "Yes, the most eagerly awaited deflowering in recent movie history takes place entirely off-screen."

Dels var det ju det här med förlossningsscenen. Den är ju däremot, i boken, extremt explicit, fullspäckad med blodiga detaljer och total panik. Efter att ha läst recensionerna fick jag för mig att den skulle vara en riktig gore-fest i filmen. Men, ack nej. Ja, okej, den är rätt läbbig, men den hade kunnat vara betydligt läbbigare -- i boken får man känslan av att väggarna tapetseras med blod. Ebert kallar den däremot i samma recension "the most blood-curdling scene of live childbirth in a PG-13 movie" och här är han inne på en del av problematiken med min besvikelse för han fortsätter: "Probably the sight of Bella and Edward demolishing the bedroom would have tipped it over into R territory."

För filmens åldersgräns och målgrupp är ju en intressant problematik. Det har egentligen inte varit något större problem tidigare, även om svenska filmcensuren har vacklat mellan 11-årsgräns och 15-årsgräns, vilket nog mest har att göra med att med elva år som åldersgräns är det tillåtet för barn från sju år att gå och se den med någon vuxen, medan femton år utesluter en stor del av målgruppen som är just mellan elva och femton (förutom då den där lite pinsamma kategorin Twilight-moms där alla överåriga fans -- inklusive undertecknad -- befinner sig...) USA har lite fler ratingkategorier men där tycks filmerna ha fått PG-13, vilket betyder "Parents are urged to be cautious. Some material may be inappropriate for pre-teenagers." En beskrivning som jag tycker är ganska rimlig vad gäller de här filmerna. Man kan kritisera det amerikanska ratingssystemet för mycket, men i jämförelse med den svenska åldersgränssättningen vad gäller just den här typen av mellanåldersfilmer kan jag ändå tycka att det har klara fördelar.

Sedan kan man ju fundera över skillnaden mellan film och bok. Ett blogginlägg ger inte tillräckligt med utrymme för en fullt nyanserad diskussion om den här skillnaden, men är det inte lite intressant att böcker inte åldersgränsas medan filmer gör det? Dels säger det något om det kulturhierarkiska förhållandet mellan litteratur och film, men det säger också något om vilken makt vi tillskriver de respektive medierna -- av någon anledning kan film skada men inte litteratur. Det vill säga, att å ena sidan betraktas litteraturen som "finare" än filmen men å den andra är den heller inte lika mäktig och kraftfull. Men det är å andra sidan därför att de som läser betraktas som klokare än de som tittar på film, dvs filmpubliken ses som mer påverkningsbar än litteraturläsare. I Twilight-fallet blir det extra intressant eftersom unga tjejer sällan betraktas som kloka kulturkonsumenter med god smak.

Som ni märker blev det genast lite komplicerat. Jag har skrivit om detta i antologin Goda sanningar som delvis ligger ute på nätet. På sidorna 171-174 skriver jag bland annat om Lex Lejonhjärta och jämför film och litteratur.

mer funderingar kring snuskfilter

Jag har gått och grämt mig lite över att jag kallade det en "icke-fråga". Det var ett försök till ett retoriskt grepp där jag skulle utgå från det lite triviala eller bagatellartade för att sedan i texten visa att det inte var så sabla trivialt som det vid en första anblick kan tyckas. För jag tycker att en tydlig tendens i samhället är att vi skyggar för det obehagliga -- vi kan inte ta debatten med sverigedemokraterna, vi vågar inte diskutera barnporrlagstiftningen, nätet är fullt av våldsporr (vad nu det är) som man helst inte ens bör titta på, och så vidare... Det finns en stark beröringsskräck där det är som att man tror att man blir "smittad" av ett ämne eller en åsikt eller ett fenomen om man ens funderar över det.

Och det kan väl vara lämpligt om man sitter vid en elegant middag med människor man knappt känner där alla konversationsämnen bör vara icke-kontroversiella och ofarliga. Det kan också vara lämpligt om man befinner sig i en tågkupé med främmande människor. Man måste ju visa hänsyn och respekt för människor omkring sig. Men UB är ingen tågkupé eller ett middagsbord. UB är en forskningsmiljö. Och även om man självklart skall visa respekt och hänsyn för människor omkring sig även där finns det andra saker som också är viktiga. Som att inte begränsa forskningen, till exempel.

Det andra jag har grämt mig över är att när jag skrev det där om nyfikna banktjänstemän eller mellanstadielärare så kunde det uppfattas som lite nedlåtande. Det var inte meningen. Nyfikenheten är en av de viktigaste egenskaper vi har och en jätteviktig drivkraft. Utan nyfikenhet kan vi inte lära oss något. Utan nyfikenhet dör forskningen. Utan nyfikenhet stannar världen och den personliga utvecklingen. Nyfikenheten kan vara problematisk -- curiosity killed the cat -- och sadistisk, men om människor slutar undra "vad händer om man gör så här?" eller "varför är det så här?" eller ens bara "vad är detta?" så har vi ett stort problem.

Det tredje uppmärksammade en kommentator här på bloggen (kolla kommentarsfältet) mig på. Eftersom jag är lite trög var jag tvungen att få lite mer ledtrådar innan polletten ramlade ner, men självklart kan man koppla detta till det hemliga rum där de oanständiga föremålen från Pompeji ställdes ut. Walter Kendrick skriver om det i The Secret Museum, där han beskriver hur man hade svårt att förhålla sig till att å ena sidan behövde man bevara det som grävdes fram för just forskning och spridande av kunskap. Å den andra kunde man inte -- tyckte man -- offentliggöra allt, eftersom då skulle kvinnor, barn och annat löst folk få ta del av "snusket" som det fanns en hel del av. Man löste det genom att placera allt som man inte tyckte var passande för allmänheten att ta del av i ett hemligt rum, som den bildade manliga eliten fick tillträde till. De som alltså hade den nödvändiga bildningen och distanserade förhållningssättet till pornografiskt material. Kommentatorn såg direkt att här finns en jättetydlig koppling -- om man har ett vetenskapligt syfte (dvs man är forskare som skall forska om pornografi och har det rätta, intresselösa, förhållningssättet) så får man tillträde till materialet (att porrsurfa). Det är inte ett särskilt, fysiskt rum, men ett symboliskt sådant.

Det är en ständig frågeställning i förhållande till pornografi och censur. Någon är mer lämpad än någon annan att ta del av ett visst material. Det är till och med så att man uppfattar att vissa har en förmåga att avgöra vad andra inte klarar av. Människosynen i det är horribel: elitistisk, överlägsen, nedlåtande och, faktiskt, i förlängningen, en begränsning av det demokratiska samhället.

Icke-fråga? Knappast.

"den storslagna ironin"

Jag har lätt frustrerad letat efter K special: Censur - en thriller på svtplay eftersom jag missade den på TV i torsdags. Tänkt för mig själv att eftersom den gick i repris ett par gånger (sent, sent på natten, långt efter att trötta akademiker har gått och lagt sig) kanske det var anledningen till att den inte dykt upp ännu men via några facebook-kommentarer hittade jag den här artikeln.

Eva Beckman som är chef och ansvarig utgivare säger:

- Jag är inte dummare än att jag ser den storslagna ironin i det hela. Men programmet innehålla grova våldsscener och jag måste ta hänsyn till att barn riskerar att se detta på SVT Play.

Hade jag inte varit så irriterad över att jag inte kommer att kunna se det, hade jag nog fortfarande skrattat.

semiotik

Medan jag har varit borta har DN skrivit om kritiken mot den så kallade mangadomen. Jag har ju tidigare skrivit om den här på bloggen, men när jag nu tittar närmare i DNs faktaruta läser jag:

Ytterligare en ändring i lagen genomfördes den 1 januari 2011. Genom en förändrad definition av begreppet barn utvidgades det straffbara området. Lagen omfattar alla slags bilder, även tecknade. Orsak: Sådana bilder anses kränkande för alla barn, inte bara det avbildade. Verklighetstrogenheten saknar betydelse.

Det är alltså -- om nu DNs faktaruta stämmer, det kan ju bli fel ibland -- så att man betraktar barnpornografi som ett brott mot barn i allmänhet, inte bara det enskilda barnet som finns i bilden. Vilket är högintressant, för det säger jättemycket om vår syn på såväl brottslighet och bilder som på sexualitet och barn. Är andra brott som begås mot ett barn -- till exempel aga -- också kränkande för alla barn?

Men om jag koncentrerar mig på vad det säger om vår syn på bilden: Menar man att bilden bär på ett slags representativitetsfaktor, där en bild inte bara har ett indexikalt värde (dvs att den registrerar det som finns framför kameran) utan också ses som en symbol som representerar inte bara det specifika barnet utan egentligen vilket barn som helst? I så fall är det ju fullt logiskt att döma en tecknad bild, där det INTE finns ett specifikt barn framför tecknaren utan bara den abstrakta idén av ett barn. I så fall är de som skriver lagarna betydligt mer sofistiskerade än vad jag har givit dem credit för. Och då är det ju dessutom fantasierna man är ute efter.

Annars brukar man ju säga att det beror på ett osofistikerat förhållande till bildmaterial när man försöker förtrycka visuella uttryck. En kritik mot porrmotståndare handlar till exempel om att porrmotståndare tänker sig att bilden har ett slags direkt och nära relation till det den avbildar, att den inte bara återger ett skeende utan re-presenterar, det händer liksom igen i bilden. När man till exempel säger att ett övergrepp upprepas varje gång någon tittar på bilden/filmen av övergreppet, så menar man att bilden har makten att återupprepa, nästan återuppliva, om och om igen, det som en gång skedde framför kameran. Inom filmteorin var det André Bazin som formulerade de här tankarna om film och i den poststrukturalistiska yran på åttiotalet betraktades hans syn på film och realism som naiv, att han inte tog hänsyn till saker som perspektiv och ideologi och att vi uppfattar saker som realistiska för att vi är själva inbegripna i ett visst sätt -- borgerligt, patriarkalt, kapitalistiskt -- att se på saker. En bild -- rörlig eller stilla -- är en bild. Verkligheten är något annat. Det som sker i bilden upprepas inte för att någon tittar på den igen. Men om det som står i DNs faktaruta stämmer, att en bild av ett övergrepp på ett barn betraktas som kränkande för alla barn, har man ju så att säga lyft bilden från det den avbildar till vad den representerar.

Jag kanske inte tänker helt klart här ännu. Men vad är implikationerna om man tänker vidare på det? Jag tror att jag kommer att återkomma i frågan. Just nu hissnar min tanke något. Måste andas lite.

mer om filmcensuren

För den som vill veta mer om den svenska filmcensuren som nu avskaffas (för vuxna) kan man läsa Gunnel Arrbäcks Statens biografbyrå 1911-2000. Man kan också läsa Jan Holmbergs alldeles förträffliga filmcensurgenomgång i vår Swedish Film-antologi, "Censorship in Sweden". Om ett par månader dyker också min text om filmcensur upp i bokhögarna.

Man kan också söka jobb på den nya myndigheten, i utredningen kallad "X-myndigheten" men nu snart nyfödd med det fantastiska namnet Statens medieråd. (Det är nästan så att jag funderar på det...)

Och här kan man läsa varför Kristdemokraterna ändrade sig.

filmcensuren för vuxna avskaffas

I dag är en alldeles särskild dag. Riksdagen röstade ja till förslaget om avskaffandet av filmcensuren för vuxna. Läs mer här. Från och med den 1 januari 2011 -- 100 år efter införandet.

parlamentarisk långsamhet

Sitter och svär lite över den parlamentariska långsamheten: min artikel om filmcensur skall justeras i enlighet med förläggarens kommentarer och lämnas in på fredag. Jag har gått igenom kommentarerna och de är tämligen oproblematiska MEN riksdagens beslut har ju skjutits upp i det oändliga. Det skulle tas i våras, ärendet sköts upp till efter sommaren och kommer väl förhoppningsvis att behandlas någon gång efter riksmötets öppnande den 5 oktober.

Det är, naturligtvis, en bagatell i sammanhanget, och frågan om filmcensurens vara eller inte vara påverkar väl knappast några små oskyldiga barns liv (framför allt som det bara är filmcensuren för vuxna som skall avskaffas).

Men man inser hur lång tid politiska beslut kan ta när man skrev en artikel för ett år sedan, hänvisade till en utredning och tänkte att beslutet kanske skulle komma att tas så att man kunde arbeta in det i artikeln under redigeringsprocessen och så står man helt plötsligt med en deadline som är långt senare än man trodde från början och beslutet är ändå inte fattat...

Det säger också något om hur lång tid det tar att producera akademiska böcker.

arbete

Jobbar på som en galning just nu. Svar på de språkgranskade texterna från artikelförfattarna i antologin trillar in fint, finlirsdiskussioner via mail angående skillnaden på ord som "criticism" och "critique" och hur man då bör använda ordet "critical", möte i morgon och en dryg vecka till nästa deadline. Skriver på mitt artikelutkast till seminariet, är på sidan sju och har inte ens börjat komma till väsentligheterna ännu. Samtidigt är jag inblandad i planeringen av undervisningen på mastern i sexologi och det tar sin tid.

Jag tänker mycket på de där "föräldralösa filmerna". Titlarna som fanns uppräknade i förra blogginlägget -- skulle det gå att återfinna dessa filmer? Skulle det vara möjligt att koppla film till titel i händelse av förlorade "title cards" och omslag? De upphittade filmer som jag använder i mitt arbete nu, till exempel, har ju inga titlar alls, de bara börjar, ofta mitt i händelserna.

Och så läser jag en bok av Jon Lewis som heter Hollywood v. Hardcore från 2002. Skall skriva mer om den när jag hunnit läsa längre. Än så länge handlar den mest om HUAC -- House Un-American Activities Committee -- och deras förhör och hur Hollywood mobiliserade gentemot de utpekade kommunisterna och skapade sin svarta lista. Lewis är faktiskt med i en film som heter This Film Is Not Yet Rated som en av dem som uttalar sig om MPAAs strategier med rating systemet.

och regeringen föreslår...

... att avskaffa filmcensuren! Skall läggas fram i riksdagen under våren.

en paradox: sjuttiotalet, demokrati och pornografi

Ett argument som ibland framförs av porrliberaler är att demokratiska samhällen med relativ jämställdhet också har fri pornografi eller snarare saknar censur/har mycket liten grad av censur. (Jag tänker bland annat på Blogges numera raderade inlägg "Porr som demokratisk semafor".) Kvinnoförtryck och icke-demokrati (religiös fundamentalism, diktaturer) går hand i hand med censur och förbud mot porr. Så att även om porren i sig kanske inte är (därom råder delade meningar, även bland porrliberaler) jämställd och "bra" ur ett kvinnoperspektiv, är dess själva närvaro i ett samhälle en indikation på samma samhälles demokratiska och jämställda utvecklingsnivå och -potential. Detta argumentet går helt på tvärs mot feministiska porrmotståndares analys, där själva närvaron av pornografi i ett samhälle antyder i princip motsatsen.

Jag är egentligen, i princip, tror jag i alla fall, med på det porrliberala argumentet. Kanske utan att tänka igenom det helt och hållet har jag uppfattat det som med något slags sanning någotsånär överensstämmande. Och om man tittar på hur världen ser ut i dag, eller rättare sagt, på hur världen tecknas eller skildras i dag, det vill säga med islamsk fundamentalism som det största hotet mot västvärldens liberalism och kinesisk internetcensur som ett skräckexempel på en situation vi INTE vill ha, ligger det onekligen något i det, åtminstone vid en snabb anblick.

Men tittar man på det svenska sjuttiotalet -- DRR-Sverige kallat och inte bara halvt på skoj -- och läser på lite om videogramutredningen (SOU 1981:55), Geijer-affären/bordellhärvan, IB-affären, tittar på Studio S-debatten om videovåld, och så vidare, inser man ganska snabbt att Sverige på 1970-talet INTE var något demokratiskt, liberalt och jämställt paradis. Tvärtom, från en modern horisont verkar Sverige ganska unket, patriarkalt (trots en växande kvinnorörelse som är ett kapitel för sig), och, faktiskt, icke-demokratiskt ("Vem behöver den här yttrandefriheten?"). FRA-lagen och ipred-lagen hade sannnolikt gått igenom under enorma hejarop och folkets jubel och man hade säkert velat förbjuda internet helt och hållet.

Samtidigt åtnjöt pornografin en enorm frihet. Porren var på sjuttiotalet friare än den är i dag, då vi exempelvis har en betydligt starkare lagstiftning mot barnpornografi.

Är det en fråga om repressiv tolerans? Eller att skapa ett slags frizon för frihet och hedonism? Om vi ger medborgarna lite porr så kan vi gå och fiffla bakom ryggen på dem utan att de märker det?

Eller är min bild av sjuttiotalet felaktig? Den är ju inte färdigskapad ännu, jag håller fortfarande på att försöka sätta mig in perioden, dess tidsanda och vad som hände.

om filmcensur 2006

Gårdagens gästinhopp på RFSU:s studiecirkel om sex och samlevnad gick nog OK. Det var lite trögt i början, men sedan tinade folk upp och det blev diskussion och samtal. Naturligtvis tog det slut alldeles för fort, för det är verkligen spännande att höra folks synpunkter och tankar. Men å andra sidan tar det ju en stund, både för mig att lägga något slags bakgrund till en diskussion och för deltagarna att känna av mig och vem jag är.

Och jag är åter tillbaka vid filmcensuren. Just nu har jag fastnat i två artiklar från DN 2006: dels censorerna Ulf Dahlqvists och Anders Nymans debattartikel -- snarast ångestskrik! -- om filmcensurens meningslöshet och dels Mårten Blomkvists lite cyniska kommentar till deras artikel.

Är filmcensuren folkkär? Alla remissinstanserna till utredningen om filmcensuren tycks rörande eniga om att filmcensur för vuxna skall tas bort. De är också ganska överens om att barn och unga bör skyddas mot "skadlig mediepåverkan". (Göteborgs universitet påpekar emellertid att unga människors "media literacy" eller deras medielitteraritet är betydligt högre än man skulle tro.)

Förresten: Gustaf skriver också om Roland Poirier Martinssons text om RFSU och svensk sexualundervisning. Fast jag håller inte med honom när han säger att sex inte är farligt, vilket kanske beror på att jag inte riktigt förstår hur han menar. Rent krasst kan sex döda, skada, förändra för livet. Det är en av anledningarna till att vi behöver sexualundervisning.

makeover

Tack vare en kompis från studenttiden ståtar nu bloggen med en tjusig header. Det är det bästa som hänt här på ett slag -- typ sedan Istanbul -- eftersom jag har varit alldeles för förkyld och tidspressad för att hinna blogga något vidare. Jag kämpar på med filmcensurartikeln som blir alltmer förvirrad och aggressiv ju längre jag håller på, och det helt i onödan eftersom censuren för vuxna tycks vara på väg bort. Men ju mer jag tänker på Studio S-debatten ("Behöver vi yttrandefrihet för sånt här?") och på att Twilight-filmen fick femtonårsgräns vilket då är sannolikt för tvåan, New Moon, också, desto mer irriterad blir jag.

Samtidigt skall artikeln från Istanbulkonferensen färdigställas. Det är inte mycket arbete som återstår, men vi fick några kommentarer från publiken och övriga panelen som kan vara väl värda att ta i beaktande.

det livsfarliga videovåldet

Medan jag väntar på att min samförfattare till det där paperet till Istanbul skall tröttna och skicka över paperet till mig igen, jobbar jag med filmcensurartikeln. Vilket ganska osökt ledde mig till att söka upp den gamla Studio S-debatten om videovåld från 1980 på youtube. Hade bara tänkt damma av mitt minne men såg minsann igenom hela programmet. Eftersom det är ett av de mest sönderanalyserade och sågade TV-programmen i svensk TV-historia (skulle jag tippa) tycker jag numera nästan lite synd om de stackars vilsna människorna i den mörka studion som var så oroliga för sina barn. Samtidigt visar programmet ju också hur farlig rädsla och okunskap är -- ja, jo, yttrandefrihet i all ära, men det här, menade man, förtjänar ingen yttrandefrihet. "Det måste gå att införa en tillfällig lag som förbjuder detta", sade en mamma. Videovåldsdebatten är varken den första eller den sista moralpaniken eller mediepaniken i Sverige, men den illustrerar så påtagligt tydligt den där rädslan för det okända och främmande som smyger sig in över landets gränser och hotar det käraste vi har -- barnen -- i det tryggaste som borde finnas -- hemmen.

1984 totalförbjöds Motorsågsmassakern av Statens biografbyrå, ungefär samtidigt som Museum of Modern Art i New York köpte filmen till sina samlingar.

För mer information om videovåldsdebatten, se exempelvis Erik Höjdestrands avhandling Det vedervärdiga videovåldet från 1997 eller Ulf Dalqvists Större våld än nöden kräver? från 1998.

envishet lönar sig

Det går bättre nu. Som jag skrev i förra inlägget, bara man envisas så brukar det lösa sig. Jag jobbar med ett paper och en artikel, samtidigt som jag försöker lägga ner en del tid i källaren på UB för att läsa gamla Kvällsposten (något jag skulle gjort för länge sedan, känns det som). Så snart mina närmaste deadlines är klara skall jag avskärma mig från omvärlden i ett par veckors tid och bara sitta där nere (och bli sjösjuk av att läsa mikrofilm, för det blir man).

Artikeln handlar om filmcensur som ju är ytterst aktuellt i dessa dagar (om än förhoppningsvis snart helt inaktuellt!) På regeringskansliets hemsida ligger remissvaren för allmän beskådan (ännu så länge i alla fall) och de tillstyrker alla utredningens huvudförslag, dvs avskaffandet av filmcensuren för vuxna. Det finns lite olika synpunkter på detaljer i utredningen, men huvudfrågan tycks alltså folk vara rörande ense om. Lustigt nog verkar de flesta vara överens av den anledningen att det inte är lönt längre, inte för att det skulle vara tveksamt ur ett demokratiskt perspektiv eller ur ett vetenskapligt perspektiv eller bara problematiskt i största allmänhet, utan för att internet har öppnat upp för så många vägar för rörliga bilder att systematisk censur är omöjlig. Det är alltså resignation som leder till vuxencensurens avskaffande (om det nu blir så) och inte något annat...

Mitt paper (samförfattat) skall presenteras i Istanbul om en vecka på en konferens och handlar om svensk sjuttiotalsporr. Eller sexfilmer som jag har börjat kalla dem, för porr är kanske inte riktigt rätt ord även om de ofta beskrivs som det. Det går fortfarande trögt, men jag har ändå förhoppningen om att det löser sig med lite envishet. (Det måste det, annars kommer jag aldrig mer att kunna besöka Turkiet...)

Och i Kvällsposten från den 21 maj 1971 kunde man läsa om när Christina Lindberg -- som ett led i lanseringen av Exponerad -- hissades ner från en helikopter på filmfestivalen i Cannes och strippade inför fotografer som blev "vildare och vildare". Enligt artikeln fick en fotograf som försökte hjälpa henne en "smäll på fingrarna".

avskaffande av filmcensuren för vuxna

I mitt hundrade inlägg på den här bloggen kan jag skriva att filmcensuren är föreslagen att avskaffas. Man skulle kunna säga äntligen.

Fast det är inte riktigt sant -- 1964 års filmcensurutredning lade fram ett betänkande 1969 som hette Filmen - censur och ansvar där man också föreslog ett avskaffande av filmcensuren. Det betänkandet slängdes i papperskorgen efter sedvanligt remissförfarande med instanser som inte lät sig bevekas av utredningens argument. Samma öde kan detta betänkande mötas av... men kanske har tiderna förändrats, kanske är det politiskt möjligt i dag det som inte var politiskt möjligt för fyrtio år sedan.

Det torde i alla fall vara uppenbart för de flesta att filmcensuren har blivit förbisprungen av utvecklingen, precis som den framsynte filmgranskare som när Martin Scorseses Casino granskades 1995 påpekade: att i framtiden kommer filmer att kunna finnas tillgängliga på Internet och då blir det omöjligt att censurera dem. Han blev utröstad och filmen klipptes. (Klicka på bilden om du vill ha den större!)



Med tanke på hur långsamma telefonmodemen var på den tiden och att de flesta filmer inte fanns tillgängliga i digitaliserat format för den bredare publiken (laserdiscen var ingen hit, DVD-formatet på väg) var det kanske inte så konstigt att de övriga filmgranskarna inte höll med honom.

filmcensur igen

Läs Jonas Holmberg om filmcensuren och Markus Öhrn i Expressen.

filmcensur

Egentligen brukar jag inte skriva på helgerna men här kommer ett lästips: Kamfer-Charlotte skriver om filmcensur i Fria tidningen.

ett förtydligande

Inser att ironin i sista meningen av förra inlägget kanske inte var uppenbar för de flesta läsare: I många år på typ åttio- och tidiga nittiotalet cirkulerade bland motståndare till filmcensuren en skämtteckning med de stackare som satt och granskade filmer för Statens biografbyrås räkning. Teckningen syftade på dubbelmoralen att eftersom filmerna de såg var potentiellt förråande och skadligt upphetsande, så måste ju censorerna bli skadade av dem. Ergo: på teckningen såg de ut som korsningar mellan heffaklumpen och Frankensteins monster. Det ironiska i historien är alltså att helt plötsligt blev detta ett argument från censurförespråkarnas -- i detta fallet Ulvskogs -- sida. Min egen ståndpunkt vad gäller filmcensur har jag försökt beskriva här.

reiko ike

Har en ny idol. Reiko Ike, huvudrollsinnehavare i den japanska Sex and Fury eller Furyo Anego Den - Inoshika Ocho från 1973. Sex and Fury hör till den japanska "pinky violence"-genren. Någon gång skulle jag vilja skriva om Japan och pornografi men jag kan alldeles för litet om det ännu... följ länkerna ovan om ni vill veta mer.

Filmen är känd numera för att den var en av de filmer Quentin Tarantino inspirerades av när han gjorde Kill Bill-filmerna men jag såg den främst som del av researchen inför Christina Lindbergs besök. Christina Lindberg gjorde ju två filmer i Japan, denna och en till som heter Sexresan till Japan.

En annan inspiration till Kill Bill-filmerna var Thriller - en grym film, också den en Christina Lindberg-film. Thriller marknadsfördes på sin tid som den "första totalförbjudna svenska filmen", något som inte stämmer om man ser till den svenska filmens historia. Som Jan Holmberg påpekade i introduktionen till Cinematekets censurserie våren 2004 (hittar ingen länk) var det Victor Sjöströms Trädgårdsmästaren från 1912 som blev den första totalförbjudna svenska filmen. Båda filmerna -- Thriller och Sex and Fury -- har hämndmotiv, båda filmerna innehåller mycket sex och mycket våld.

Arbete

Har varit ganska upptagen av arbete den senaste veckan. En artikel som skulle bli färdigställd. Den är nästan klar nu, och den är de facto det första arbetet jag gör på mitt forskningsprojekt sedan jag fick postdok-pengarna. Det har varit vansinnigt roligt och jag har suttit med gamla annonser för sexklubbar från Kvällsposten framför mig på mikrofilmsskärmen, beställt censurakter från Statens biografbyrå och försökt begripa mig på Polismyndighetens arkiv. Censurakten från Biografbyrån var helspännande och gav mig direkt nya uppslag. När man går från engagerad cineast till torr och tråkig forskare (förhoppningsvis är man fortfarande engagerad cineast...), får denna på många sätt otrevliga institution filmcensuren en helt ny innebörd - massor med material! All film för offentlig visning i Sverige sedan 1911 har gått genom filmcensuren! Jag försökte förmedla denna entusiasm till studenterna vid ett tillfälle genom att presentera dem med akten för Martin Scorseses Casino (1995), men de tyckte nog mest att det var knastertorrt. Annars brukar de vara intresserade av censurfrågor...