breaking dawn part I

Fortfarande är min agenda helt överfull. Men jag lyckades i alla fall komma i väg och se Breaking Dawn part I i fredags. Och, tja, vådan av att gå och vänta för länge och hinna bygga upp förväntningar visade sig alldeles tydligt. För jag blev nog lite besviken, tror jag. Vad gäller böckerna tycker jag att den första och sista är bäst, helt klart, men jag får nog fortsätta att vidhålla den första filmen som bäst.

Men jag är osäker på om jag bara är besviken för att jag hann läsa in mig på förhandspubliciteten och recensionerna . Dels var det diskussionen om sexscenerna. Pattinson har tydligen sagt att inspelningen av sexscenerna var jättejobbiga, regissören avbröt och sade att "så skulle inte Edward jucka". Efter att ha sett filmen kan jag bara undra varför det spelade någon roll -- vi fick ju inte se några juckningar precis, bara från midjan och uppåt med lite lagom tillrättalagda lakan. Grymt besviken (fast inte precis förvånad -- det hade ju varit en extrem avvikelse från boken, eftersom den nästan parodiskt följer klichéupplägget "Efteråt...". Filmen lämnar nästan lika mycket åt fantasin som boken gör och det vill inte säga lite). Roger Ebert -- som ju inte har läst böckerna -- kommenterar: "Yes, the most eagerly awaited deflowering in recent movie history takes place entirely off-screen."

Dels var det ju det här med förlossningsscenen. Den är ju däremot, i boken, extremt explicit, fullspäckad med blodiga detaljer och total panik. Efter att ha läst recensionerna fick jag för mig att den skulle vara en riktig gore-fest i filmen. Men, ack nej. Ja, okej, den är rätt läbbig, men den hade kunnat vara betydligt läbbigare -- i boken får man känslan av att väggarna tapetseras med blod. Ebert kallar den däremot i samma recension "the most blood-curdling scene of live childbirth in a PG-13 movie" och här är han inne på en del av problematiken med min besvikelse för han fortsätter: "Probably the sight of Bella and Edward demolishing the bedroom would have tipped it over into R territory."

För filmens åldersgräns och målgrupp är ju en intressant problematik. Det har egentligen inte varit något större problem tidigare, även om svenska filmcensuren har vacklat mellan 11-årsgräns och 15-årsgräns, vilket nog mest har att göra med att med elva år som åldersgräns är det tillåtet för barn från sju år att gå och se den med någon vuxen, medan femton år utesluter en stor del av målgruppen som är just mellan elva och femton (förutom då den där lite pinsamma kategorin Twilight-moms där alla överåriga fans -- inklusive undertecknad -- befinner sig...) USA har lite fler ratingkategorier men där tycks filmerna ha fått PG-13, vilket betyder "Parents are urged to be cautious. Some material may be inappropriate for pre-teenagers." En beskrivning som jag tycker är ganska rimlig vad gäller de här filmerna. Man kan kritisera det amerikanska ratingssystemet för mycket, men i jämförelse med den svenska åldersgränssättningen vad gäller just den här typen av mellanåldersfilmer kan jag ändå tycka att det har klara fördelar.

Sedan kan man ju fundera över skillnaden mellan film och bok. Ett blogginlägg ger inte tillräckligt med utrymme för en fullt nyanserad diskussion om den här skillnaden, men är det inte lite intressant att böcker inte åldersgränsas medan filmer gör det? Dels säger det något om det kulturhierarkiska förhållandet mellan litteratur och film, men det säger också något om vilken makt vi tillskriver de respektive medierna -- av någon anledning kan film skada men inte litteratur. Det vill säga, att å ena sidan betraktas litteraturen som "finare" än filmen men å den andra är den heller inte lika mäktig och kraftfull. Men det är å andra sidan därför att de som läser betraktas som klokare än de som tittar på film, dvs filmpubliken ses som mer påverkningsbar än litteraturläsare. I Twilight-fallet blir det extra intressant eftersom unga tjejer sällan betraktas som kloka kulturkonsumenter med god smak.

Som ni märker blev det genast lite komplicerat. Jag har skrivit om detta i antologin Goda sanningar som delvis ligger ute på nätet. På sidorna 171-174 skriver jag bland annat om Lex Lejonhjärta och jämför film och litteratur.

saker som fladdrar förbi

Som ni säkert har förstått blir det inte mycket tid över till att blogga nu. Det är utbildningsplanen, pedagogiska kurser, undervisning, inlämning av Twilightbok till språkgranskning, samt skrivande för hela hela slanten. För att inte drabbas av total härdsmälta (runt påsk var det väldigt, väldigt nära), har jag tvingat mig själv till stenhård prioritering.

Ändå fladdrar vissa saker förbi som man mitt i alltihop går och funderar på.

Just nu är det låten "Om sanningen ska fram". Hörde den först som en sådan där passive-aggressive maskulinistsång om den ack så svåra mansrollen. Sedan läste jag Julia Skotts blogg och insåg att hon hade helt rätt i att den också -- till stor del i alla fall -- skulle kunna sjungas av en tjej, att "typ hälften av textraderna precis lika gärna kunde sjungas av en bitter tjej som är trött på hur det klyschfunkar när Tjejer och Killar ska Umgås". Sedan insåg jag att den hette just "Om sanningen ska fram" och att han faktiskt sjunger "om sanningen ska fram vill du ligga med mig då?". Det finns en dubbeltydighet i den. Å ena sidan dubbelspelet, klyschfunkandet, å den andra sanningen. Så jag har tänkt om. Jag gillar den.

twilight, breaking the waves och hur gör vi med det religiösa

Per Wirtén skriver i dag i Sydsvenskan om "normsekularitet", att den rationella sekulariteten har blivit norm och religiösa människor och frågor i vår svenska samtid betraktas med misstänksamhet. Ett exempel på det är hur Twilight och dess författare avfärdas med ord som "mormon" och "kristen, konservativ höger", utan att någon egentligen tar tag i vad det egentligen betyder och vilka (om några) konsekvenser det får för berättelsen. Jag har brottats med vad jag uppfattar som ett ganska radikalt kärleksbudskap i romanerna -- att kärleken (den osjälviska kärleken till nästan) är det som frälser oss, oavsett vilka monster vi kan råka vara. Det är ett budskap som på ett sätt är vansinnigt radikalt, på ett annat djupt problematiskt. Man kan jämföra med Lars von Triers Breaking the Waves (1996) och se Bella som en annan upplaga av Bess, men samtidigt, ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag har svårt för von Triers postmodernistiska ironiska tvetydiga provokationer, och jag har aldrig gillat Breaking the Waves utan att för den skull hålla med den vanligt förekommande feministiska kritiken av von Triers kvinnosyn.

Vad gäller Stephenie Meyer är det lättare. Jag tror att man får slå knut på sig själv för att hitta postmoderna ironiska tvetydiga provokationer i hennes verk (rätta mig gärna om jag har fel) och efter att ha också läst The Host är jag rätt övertygad om att hennes huvudpoäng är den osjälviska kärleken och vad godhet är. Men som Breaking the Waves och debatten kring Breaking the Waves visar, är det svårt att svälja ett kärleksbudskap som betyder att man skall ge sitt liv för den och dem man älskar när den som dör är kvinna (även om hon återuppstår på tredje dagen som vampyr). Och oavsett vad, har inte det radikala kärleksbudskapet nödvändigtvis med Meyers mormonism att göra -- det är kristet i största allmänhet, även om jag förutsätter att olika delar av kristendomen fäster olika stor vikt vid det.

I Bitten by Twilight skriver Margaret M Toscano om "Mormon Morality and Immortality in Stephenie Meyer's Twilight Series". Här presenteras en utvecklad diskussion av hur Meyers böcker ställer sig till mormondoktrinen -- hon är "subtly subversive", menar Toscano, i förhållande till vissa viktiga frågor inom mormonkyrkan. Dels sätter hon kärleken före lydnaden, dels avfärdar hon "the principle that moral purity is maintained by exclusion, by the avoidance of even the appearance of evil". (s. 21) Saker som hur Meyer i romanerna ser på fri vilja, på familjeband, på individen i förhållande till auktoriteter, låter ana en aktiv och självständig relation till den mormonska läran, där olika element lyfts fram eller ifrågasätts, snarare än en passiv reproduktion av mormonsk ideologi.

Toscanos text är jätteintressant, framför allt för någon som inte kan så mycket om mormonkyrkan. Men exemplet Meyer visar också hur tröga och onyanserade vi riskerar att bli när vi inte riktigt själva kan förhålla oss till det religiösa, när vi inte har ett levande förhållande till frågor om ont och gott, guds existens, livet efter detta, förlåtelse och så vidare. Det betyder inte att vi måste tro men att bara avfärda religion som vidskepelse och konservatism kan jag tycka är problematiskt.

yoked by violence together

Sitter här med en gammal goding bredvid mig: Mary Ann Doane's The Desire to Desire: The Woman's Film of the 1940s från 1987. En hyper-psykoanalytisk-feministisk-Grand Theory-bok som jag inbillar mig på något sätt skall vara relevant för min Twilight-text. Men hur? Och hur skall jag kunna å ena sidan prata om kognitiv-evolutionär psykologi och å den andra kunna ta upp dess antites? Det går liksom bara inte.

Gah. Och i morgon måste jag tänka på helt andra saker för då skall jag prata om mitt projekt på Perspektivdagarna.

an american in stockholm

Tycker om tanken på att David Fincher skall göra The Girl with the Dragon Tattoo som en "swedish noir" -- han säger att "Vi åkte till Sverige för att historien är en swedish noir. Den går inte att översätta geografiskt till exempelvis Seattle, Connecticut eller Montreal. Det handlar om synen på sexualitet, men också den samhällsbild som Stieg Larsson ville måla upp: ett socialistiskt land som, åtminstone delvis, har fascistiska grunder." Jag ser fram emot Finchers och Steven Zaillians (manusförfattaren) version av den första millenniumboken, både för att jag tror att det kan bli en bra film av det, det finns något som korrelerar mellan de stämningar som finns i Finchers filmer och stämningen i Stieg Larssons böcker, men också för att jag tänker mig att det kan bli fascinerande med en utomståendes syn på och tolkning av en bästsäljare som i så hög grad speglar det svenska samhället. Undrar hur många andra som läser in en samhällsbild av ett socialistiskt land med delvis fascistiska grunder i Larssons böcker.

Annars: har suttit och fört in mina publiceringar i Malmö högskolas electronic press system, MUEP. Alltid lite frustrerande med formulär som skall fyllas i med info och där fälten inte riktigt passar ihop med den info som skall in eller så har man missuppfattat och så i slutänden kommer det ut att jag skrivit böcker i biomedicin på franska eller något annat lika hårresande fel (alltså, jag hoppas verkligen inte det). Samtidigt är det lite kul att bokföra vad man gjort -- jag har begränsat mig till sådant som är både skrivet och publicerat under min tid här. Men det tog längre tid än jag räknat med.

love and desire in the cinema

Sitter med en artikel av den danske filmprofessorn Torben Grodal som jag läste när den publicerades i Cinema Journal 43, no 2, 2004, men som jag behöver återbekanta mig med nu inför arbetet med Twilight-texten. På något sätt känns det som att jag behöver förklara min fascination som porrforskare med ett fenomen som Twilight -- kopplingen kan tyckas enormt långsökt men jag tycker ju naturligtvis själv att den är helt uppenbar och jag tror att jag varit inne på det i något av alla mina twilight-inlägg här på bloggen: Porren är "in your face", helexplicit, och drar inte ut på formaliteterna innan själva sexet sätter i gång, så att säga. I Twilight-sagan tar det typ 1700 sidor innan det blir ligga av. Ändå handlar Twilight minst lika mycket om sex som pornografin. Typ.

Grodal är filmvetare som använder sig av kognitiv-evolutionär teori -- något som är, eller i alla fall har varit, extremt konroversiellt. Han menar att genrer som "action, adventure, comedy, love stories, pornography, and horror derive their emotional strength from innate body-mind structures that developed in order to enhance the fitness and survival of our hunter-gatherer ancestors on the savannahs of East Africa" (s 26). I den här artikeln tittar han specifikt på pornografi och romantic films, och förklarar varför män föredrar det ena och kvinnor det andra. Jag minns från min första läsning av den att jag tyckte hans avfärdande av något som helst kulturellt perspektiv gjorde analyserna lite... tja, enkelspåriga, men det kan mycket väl tänkas att i den nya kontext jag befinner mig i nu (sexologin) gör att jag läser den på ett helt annat sätt.

arbete, arbete

En fullmatad vecka är på väg mot sitt slut. I morgon är det sista lyftet: föreläsning/seminarium om amatörpornografi med socionomstudenterna. Och det skall nog förhoppningsvis gå vägen det med. Mitt Hongkong-föredrag i tisdags gick OK, jag tror att (som vanligt när man pratar om något som en del är maniskt intresserade av) en del tyckte att det lite same-old, same-old medan det också satt sådana som inte visste något alls om Honkongs guldålder och som förhoppningsvis tyckte att det var kul. På onsdagen hade vi ett inspirerande antologimöte och på eftermiddagen var det ämnesgruppsmöte. I dag har det då varit sexologstudenter hela dagen.

Samtidigt har jag, under mina resor till och från jobbet, hunnit avverka en del av Klara Arnbergs avhandling och på nattduksbordet ligger Annette Kullenbergs bok om Marianne Höök där jag läser om hennes äktenskap (Marianne Hööks alltså) med Torgny Wickman -- på fyrtio- och femtiotalet, alltså före Wickman blev mannen som gav oss Kärlekens språk.

Och, apropå Hongkongfilm -- David Bordwell har skrivit om actionscener och tydlighet i ett blogginlägg som inte kan sluta med annat än med triumf för Jackie Chan över James Bond.

ny energi

Ny energi efter en trevlig fest med gamla kolleger i går. Det behövdes, jag har varit ganska trött den senaste tiden och även små arbetsuppgifter har känts nästan oöverstigliga. Även bloggen har, som ni märkt, blivit lidande. Orkade till exempel inte lägga mig i Mad Men-debatten, även om jag läst en rad inlägg med ömsom förtretade, ömsom glada utrop. Nu, när jag är lite piggare (och debatten i princip slut), kan jag bara tillägga att "boxen är den nya romanen" inte var någon ny tanke för mig heller. De senaste tio-tjugo årens utveckling av TV-serien har inte gått spårlöst förbi för någon som ägnat sig åt rörliga bilder, ens någon som egentligen inte har TV som huvudfokus. Ändå har detta funnits i TV-seriens potential hela tiden, i allt från Dallas och Scener ut ett äktenskap, via danska Matador och brittiska Edge of Darkness (miniserie), naturligtvis Twin Peaks, och blommat ut till fullo med -- inte minst i alla fall -- högupplösta flatscreens och TV-sändningar med surroundkvalitet. Självklart finns det skillnader mellan det skrivna ordet och den rörliga bilden, men inte skillnader som gör det ena bättre än det andra, utan bara skillnader som gör dem... olika.

Proposals till den nya antologin håller på att trilla in. Tisdag är slutlig deadline, så jag hoppas på lite anstormning i mailboxen de närmaste dygnen. Överlag är jag glad över den här nya kicken, för den betyder att jag kommer att orka med de här sista veckorna innan semestern som kommer att bli ganska intensiva.

nostalgia

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev om Hollywood Memorial Cemetary som numera heter Hollywood Forever Cemetary? En liknande händelse är att Hugh Hefner samt en rad filmstjärnor, bland annat Tom Hanks, donerat pengar för att bevara Hollywood-skylten (som är med på bilden i mitt inlägg om Hollywood Forever). Det finns ett slags poetiskt vansinne i hur den amerikanska filmindustrin på något sätt struntar i sig själv -- Stilla Havet utanför Los Angeles kustremsa sägs vara fullt med upplösande filmrullar från stumfilmstiden som man bara dumpade efter att de hade gått sina varv på biograferna. Det där behovet av att arkivera, att spara och bevara och att minnas är paradoxalt nog -- paradoxalt för att film någonstans handlar bland annat om att "preserve time" -- ingenting som är riktigt viktigt. OK, man kan se Bates Motel på Universal Studios, men det är liksom världshistoriens mest kända motel och det hade faktiskt inte varit otänkbart att man hade rivit det. Urbanhistorikern och mediekritikern Norman M Klein skrev om The History of Forgetting: Los Angeles and the Erasure of Memory.

Samtidigt är det motsägelsefullt, för det finns en stark nostalgi i Los Angeles och i den amerikanska filmindustrin. Men, som Klein skriver, "nostalgia is what happens when you forget what really happened".

Barnvagnen skriver om händelsen utifrån filmen (som jag tyvärr inte sett mer en enstaka klipp på youtube ur) Los Angeles Plays Itself.

siffror

Sedan några dagar diskuteras jämställdheten inom svensk film. Eller, tja, diskussionen är ju egentligen betydligt mer långvarig än så, men efter att Aftonbladet skrev att endast två av de de tjugo mest sedda filmerna de senaste tio åren är regisserade av kvinnor hamnade Kjell Sundvall i skottlinjen för sitt uttalande att, tja, typ det inte är hans eller Colin Nutleys fel att kvinnorna "gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva".

Häpp. Säger man så får man nästan räkna med att alla talar om för en hur dåliga filmer man har gjort, vilka magplask man har (miss)lyckats med. Eller helt enkelt bara reagerar.

Tio procent (två av tjugo) är inte jämställt, naturligtvis. Om man tänker sig en ideal jämställd värld skulle det alltså vara tio filmer, som dessutom tillsammans hade dragit ungefär lika stor publik som de tio som hade varit regisserade av män. Men snabbt blir det en diskussion om bra och dålig film, en diskussion som egentligen är lite fånig i just det här sammanhanget för det var faktiskt inte det statistiken handlade om. Den handlade mycket enkelt om film som publiken går och ser. Ett mätbart fenomen, som man i och för sig kan ha synpunkter på och som inte i allas ögon säger någonting om filmernas kvalitet. Och där är kvinnorna underrepresenterade, både i absoluta tal, men -- skulle jag i alla fall tippa utan att ha gått in på SFI:s hemsida och räknat -- också i förhållande till hur många svenska filmer som producerats under de senaste tio åren med kvinnliga regissörer.

Och då ligger det, tyvärr eller vad man skall säga, något i det Sundvall säger. För om andelen kvinnliga filmregissörer inte närmar sig fifty-fifty ännu, är det ännu sämre vad gäller just publiktillvända filmer. Komedier och action/polis/äventyrsfilmer -- som med vissa undantag är de filmer som radas upp i Aftonbladets artikel -- är ännu mer av en manlig arena än vad film generellt är. Genus och humor har ju diskuterats i bland annat Bang, men genus och action diskuteras mest i anslutning till Kathryn Bigelow eller överlag i anglo-amerikanska sammanhang.

Så även om det ligger något i det Sundvall säger, är vi fortfarande långt ifrån ett svar på varför det är så (om man inte skriver under på att kvinnorna får skylla sig själva). Anna Croneman närmar sig det genom att fråga varför vissa får en andra chans efter att ha floppat, men också här dyker frågan om vad som är bra film upp.

Kan en riktigt, riktigt bra film av en kvinnlig regissör väga upp mot tio publikt framgångsrika medelmåttiga filmer regisserade av män? Eller fem? Eller kan fem konstnärligt framstående filmer av kvinnor väga upp mot en ensam kioskvältare av en man? Och hur mäter man i så fall det konstnärliga? Priser och utmärkelser? Antal getingar, plustecken, eller biostolar? Filmkritikers superlativ?

några tillägg till twilight

Twilightkvällen i går avlöpte väl, var mitt intryck. Det sköna -- och det lite ångestladdade -- med att sitta i en panel är att det inte bara hänger på en själv. Vi tre som pratade i går har känt varandra länge och jobbat ihop tidigare, och jag tror att vi lyckades komplettera och balansera varandras kompetenser. Som filmvetare var det väl i och för sig meningen att jag skulle prata mest om filmerna men... tja, kunde inte riktigt låta bli att lägga ut texten om böckerna i alla fall. Men det var ju själva fenomenet det handlade om och då spelar det kanske inte så stor roll.

Ett par saker som jag inte fick sagt, som stod i mina anteckningar men som aldrig riktigt passade att kläcka ur sig:

Oron för flickors och unga kvinnors läsning: kanske var det mest diplomati som fick mig att undvika jämförelsen med Kristina i Vilhelm Mobergs utvandrarserie (nästa litteraturafton på LLS skall handla om Moberg). Om man nu tror sig veta att unga flickor är så lättpåverkade av sin läsning att de efter Twilightsagan kommer att bli stenhårda abortmotståndare, uppoffra sig själva för kärleken och drabbas av ätstörningar, borde man i så fall i konsekvensens namn i allra högsta grad hindra dem från att läsa om Kristina och Karl-Oskar. Med kroppen förstörd av ständiga barnsängar får Kristina höra att ett barn till kommer att innebära risk för hennes liv. Trots detta söker hon sig till maken en natt när de båda lider av avhållsamheten -- det är hon som tar initiativet, Karl-Oskar vill inte göra henne illa -- och mycket riktigt blir hon gravid och dör.

Mormonen Meyer och människans förmåga till godhet: OK, böckerna handlar om sex, åtrå, vampyrer, varulvar, kärleken och döden. Men en ständigt underliggande och ibland explicit diskussion i dem handlar om godhet och osjälviskhet, att älska någon helt utöver sig själv och sina egna behov men också att övervinna sin egen natur för att man tror på att det är det rätta. Man skulle kunna tänka sig Meyer som en amerikansk, tonårsromansskrivande Björn Ranelid, som predikar människans inneboende godhet och förmåga till osjälvisk kärlek.

Och slutligen: att böcker och filmer väldigt sällan formar verkligheten utan speglar den. Vissa invändningar från publiken handlade om att böckerna inte är korrekta ur ett feministiskt perspektiv. Och även om man kan diskutera det (hur självständig är Bella, hur jämbördiga blir de i sitt förhållande, hur stor roll spelar det att skildringen är ur Bellas perspektiv och att det handlar om en ung kvinnas sexuella åtrå eller begär), ligger det ju något i det. Men i så fall lägger vi ett enormt stort ansvar på fiktionen, att den skall påverka våra barn i rätt riktning, att den skall uppfostra dem (och oss), ett ansvar som kanske inte är fiktionens egentligen.

Länkar till en text av Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Sydsvenskan, från i höstas och premiären på New Moon.

antisemitism i an education?

För ett slag sedan såg jag den i svenska tidningar hyllade filmen An Education, regisserad av danskan Lone Scherfig och med ett fantastiskt gäng skådespelare i huvudrollerna. Jag tyckte att den var riktigt, riktigt bra -- otäck och spännande och drog liksom in en som åskådare på ett alldeles utmärkt sätt. Men... det var något som kröp i mig, något som kändes fullständigt onödigt och samtidigt läskigt välbekant. För den som har läst om hur judar skildrats i svensk tjugo- och trettiotalsfilm, låg Peter Sarsgaards karaktär David Goldman obehagligt nära de judiska stereotyper som hotar "the gentiles", bland annat genom att lägga an på deras döttrar. Det finns skrivet om detta både i Rochelle Wrights The Visible Wall: Jews and Other Ethnic Outsiders in Swedish Film från 1998 (recension här) och Tommy Gustafssons avhandling En fiende till civilisationen: manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet från 2007.

Det som irriterade mig mest med det var att det var så onödigt. Nu visar det sig när jag läser Lynn Barbers historia som ligger till grund för filmen att Simon Goldman, som han hette i verkligheten, var judisk och poängterade sin judiskhet redan vid deras första möte och naturligtvis blir det då en fråga om hur nära verkligheten man vill ligga när man gör en film och hur viktigt det är -- och kanske hade det blivit ett slags omvänd diskriminering om man inte hade tagit upp det i filmen? Men oavsett vad, tycker jag att det är lite konstigt att svenska recensenter (i alla fall inte i de recensioner jag läst) har tagit upp det till diskussion. Är svenskar så blinda för antisemitism att de inte ens ser att det är det? Eller blir man lite generad och känner att "better not go there"? Fast svenskar och svenskar, Ebert tar inte heller upp det.

Efter samtal med bekanta fick jag följande länk. Det var alltså inte bara jag.

salander del 2,5: if you live outside the law you must be honest

Stieg Larsson är fortfarande på tapeten -- nu kommer Kurdo Baksis bok om honom. Också Baksi har funderingar kring böckernas hämndtema, om än helt kopplade till författarens biografi. Eftersom jag dessutom läste om Millennium-trilogin under julhelgerna har jag några uppföljande tankar kring mina inlägg här på bloggen om Salander. Dels skulle jag vilja göra en liten korrigering: bröderna Ranta, traffickingbröderna som omtalas i böckerna (men som läsarna inte kommer i direktkontakt med), är i och för sig av "estnisk härstamning" men kommer från Finland. Att jag identifierade dem som ester hänger ihop med att de försvinner till Tallinn på en extended semester när det börjar osa hett och de behöver ligga lågt.

Dels insåg jag också att det finns en viktig skillnad mellan Salander och Dirty Harry vad gäller deras förhållande till lagen. Som polis representerar Harry Callahan lagen, medan Salander är omyndigförklarad. Därmed blir deras respektive skäl till att ta lagen i egna händer olika på ett ganska avgörande sätt: Salanders rättigheter har tagits ifrån henne av samhället och hon menar sig därför ha rätt att själv sköta sina egna angelägenheter. När hon i slutet av tredje boken har fått omyndighetsförklaringen upphävd och har en chans att döda sin halvbror, väljer hon i stället en annan väg. Egentligen spelar det inte så stor roll för halvbrodern, men det finns ganska klara resonemang i texten som handlar om att nu har hon inte bara rättigheter i samhället utan också skyldigheter.

Min arbetsvecka kom att avslutas i intensitetens tecken -- jag fortsatte på fredagen med att förbereda texter för språkgranskning och har nu ytterligare en laddning att skicka i väg i morgon förmiddag. På eftermiddagen var det något av en launch för en ny filmtidskrift -- Journal of Scandinavian Cinema -- med workshop/seminarium där en rad nordiska och skandinavistiska filmvetare var med, med efterföljande mingel och därefter middag på lokal. Det är enormt trevligt att ha med alla dessa människor att göra!

Men det är också stressande. De flesta av dem är högpresterande akademiska djur och man känner liksom pressen att också vara det. På gott och ont... Så nu sitter jag och försöker lägga ner några timmar på att förbereda ytterligare antologitexter för språkgranskning, för att morgondagen skall kunna läggas på annat.

helgupplevelser

Mad Men. Påbörjade säsong ett redan innan jul, avverkade sedan i rask takt säsong ett och två. Fascinerande att alienation, suburbia och den feminina mystiken kan vara så tilltalande. Med tagningar som bilder ur Life Magazine (och eftersom jag närstuderat ett års Life Magazine, dock inte från det tidiga sextiotalet utan 1953, vet jag hur nära det faktiskt ligger), är den fantastiskt snygg. Men jag tror att en del av det attraktiva med serien beror på att den tilltalar sensationalism och dubbelmoral hos åskådaren. Allt drickandet och rökandet, framför allt kanske att gravida röker och dricker och att folk sätter sig i bilen efter X antal drinkar, till exempel, ger utmärkta tillfällen att både förfasa sig och njuta. Sexismen och rasismen väcker samma dubbla reaktioner.

Die Hard, ettan och tvåan. Ettan står sig fortfarande som utomordentligt underhållande action. Jag har dessutom undervisat på den och diskuterat den som bland annat (utifrån kurslitteraturen) full av oidipala referenser. Att Oidipus -- förlåt, Willis/McClane -- går runt med bara fötter och skär dem blodiga på glassplitter under filmens gång, är enligt författarna symboliskt och sammanknyter de två karaktärerna (Oidipus=klumpfot). Tvåan är kanske inte helt lämplig för en flygfobiker som jag.

The Terminator. Den första alltså, som ju inte alls är lika hårt inpräntad i det populärkulturella medvetandet som T2 Judgement Day (som jag såg på Folkets bio i Skurup när det begav sig) men som också är bra. Det var något med de där actionfilmerna på åttiotalet, flera av dem var riktigt bra. Eller var det bara en ivrig grupp filmvetare som lyckades analysera dem på sätt så att de framstod som riktigt bra?

Nordwand. Tysk feelbad film om två tappra unga mäns försök att bestiga nordsidan av Eiger 1936. Om någon bergsklättrarnörd läser bloggen vet ni att det första lyckade försöket var 1938 och därmed har ni också storyn klart för er, vilket inte jag hade när jag började se filmen. Alla dör under fruktansvärda umbäranden, framför allt hjälten som är typ fem meter från räddningen när han dukar under av köld och utmattning. Den var nästan lika hemsk som K19: The Widowmaker (haveri ombord på sovjetisk atomubåt, inga skyddskläder, bara kommunistiskt elände, radioaktiva utslag och spyor). Det är inte så att filmerna är dåliga, de är bara plågsamma att genomlida.

Sherlock Holmes. Jag gillar INTE Guy Ritchie. Har aldrig förstått what all the fuss was about. Kanske för att jag såg Lock, Stock and Two Smoking Barrels utan undertexter och inte förstod ett ord. Men i Sherlock Holmes funkar hans stil och när jag väl vant mig vid att se Holmes -- och Watson -- i lite annorlunda tappning än jag var van vid, tyckte jag att den var ganska underhållande för att inte tala om snygg.

Upp. Och den var bara helt enkelt lite underbar. Jag är ganska lättrörd som filmtittare, gråter lätt, men den här var exceptionell. Amerikansk film när den är som bäst.

Maria Larssons eviga ögonblick. Namnet till trots har jag inte kommit mig för att se den tidigare, även om eller kanske på grund av att skämten i anslutning till titeln började hagla så snart det blev bekant att Jan Troell höll på med inspelningen. Som så många andra tyckte jag att den var jättefin -- kanske lite seg och klichémässig i början, men ur vad som skulle ha kunnat bli en ganska uppenbar film växte en gripande historia fram.

Förutom att jag snabbspolat mig igenom Lasse Braun-filmerna för att kolla att de var spelbara trots repor, har jag försökt hålla mig långt borta från pornografin.

bara så ni vet...

.... när den här bloggen gör utvikningar i populärkulturens värld så handlar det om saker som har stort genomslag.

salander del II: ideologi

Den svenska titeln på den första boken i Millennium-trilogin, Män som hatar kvinnor, byttes ut i den engelska översättningen, till The Girl with the Dragon Tattoo. Eftersom tvåan heter The Girl Who Played with Fire och trean The Girl Who Kicked the Hornet's Nest, följer de tre böckerna på engelska en enhetlighet som också finns i de svenska titlarna men inte i lika hög grad (alla titlarna konstruerade med ett "som"). I de engelska titlarna läggs fokus på Lisbeth Salander, det är henne vi följer genom trilogin, medan de svenska titlarna i stället fokuserar först på de män som hatar kvinnor som är ett grundtema genom trilogin, därefter på Lisbeth och hennes biografi och slutligen på det konspirationsteoretiska, kritiken mot ett substatligt organ som är villigt att gå över kvinnolik och flickliv för att skydda en våldsman och galning.

Stieg Larsson tar onekligen sida. Mot en misogyn och våldsam manlighet, för den lilla människan som fastnar i välfärdsstatens obönhörligt malande apparatur. Att varje del i Män som hatar kvinnor inleds med statistik ur Eva Lundgrens Slagen dam - mäns våld mot kvinnor i det jämställda Sverige från 2001, är talande. När Pär Ström går till attack mot Lisbeth Salander som ett slags feministiskt missfoster, har han till viss del rätt. Hela trilogin passar som handen i handsken i en viss typ av feministisk ideologi som var dominerande i Sverige kring millennieskiftet: vi har mäns våld mot kvinnor, vi har Hotet från Öst genom traffickingorganisationen med de två estniska bröderna som mellanchefer och den sovjetiska Zala som överboss, vi har Lisbeth Salander som ett slags feministisk superman. Som populärkulturella produkter är böckerna sprungna ur ett ideologiskt system, liksom Hollywoodfilmer enligt den marxistiska kritiken är produkter av ett kapitalistiskt system.

Samtidigt hade inte böckerna vunnit den popularitet som de har gjort om det hade varit så enkelt att de bara var produkter av ett ideologiskt system. Det är inte så att alla som läst Stieg Larsson håller med eller köper den analysen av samhällets strukturer. Sannolikt hade inte böckerna sålt så bra och dessutom sålt bra utanför Sverige om de hade varit så enkelspåriga att endast de som håller med om den ideologiska analysen i dem kan acceptera dem. Som så många populärkulturella alster innehåller de en ideologisk mångtydighet eller kanske snarare egentligen flera olika tilltal. Inte nog med att det är en spännande, driven och välskriven berättelse, som får oss att vända blad och läsa vidare -- det måste finnas tilltal på olika nivåer och i olika tonlägen för att vi skall kunna ta till oss berättelsen och acceptera den.

Exempelvis, som Vanity Fairs skribent påpekade (ej på nätet), gör den feministiska analysen av maktstrukturen i samhället att författaren kan lägga in sensationalistiska våldtäkts-, våld- och sexscener som ändå följer ett slags moralisk mall: våldet och våldtäkterna är där för att visa på mäns våld mot kvinnor, sexet är där för att demonstrera det "goda" sexet (nämligen ett icke-heteronormativt, icke-monogamt, icke-borgerligt sex). Att Blomkvist ligger med äldre kvinnor, att Salander är bisexuell och att Erika Berger lever i ett icke-monogamt äktenskap är exempel på det "goda" sexet i den här tappningen.

I förra Salander-inlägget jämförde jag henne med rape-revengehjältinnor ur filmhistorien. Men genom sitt avståndstagande och sin misstänksamhet mot myndigheter och sitt sätt att själv ta lagen i egna händer, påminner hon också om Harry Callahan i Dirty Harry. Den första Dirty Harry-filmen kallades fascistisk och högerextrem av den legendariska filmkritikern Pauline Kael. Ur ett sådant perspektiv anknyter Lisbeth Salander och Millennium-trilogin snarare till en hårdför, amerikansk utanför-lagen-extremism, där lagen ses som allför mesliberal (eller i Salanders fall, alltför patriarkal, "faderns lag") för att någonsin kunna ställa något tillrätta och statliga myndigheter betraktas med misstänksamhet. Salanders syn på män som hatar kvinnor ligger inte långt i från "Well, do you, punk?", snarare än "you have the right to remain silent". (Det sägs att den första Dirty Harry-filmen koncipierades som en reaktion mot införandet av "the Miranda rule" som säger att man som polis alltid måste säga de där orden när man griper någon och som infördes någon gång i slutet av sextiotalet.) Salanders och Harry Callahans släktskap kan faktiskt också filmhistoriskt bekräftas av att Harry låter en rape-revenge seriemördare (spelad av Sondra Locke) gå i slutet av Sudden Impact. Sudden Impact censurerades under många år i Sverige innan den till slut släpptes typ femton minuter kortare än i sin originalform. Ur ett misstänksamt eller samhällskritiskt perspektiv kan man alltså säga att den inte passade ideologiskt in i det svenska samhällsklimatet på åttiotalet.

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Ideologiska analyser av populärkulturella fenomen är alltid svåra och motsägelsefulla. Typ. Jag gillar Salander. Jag gillar också Harry Callahan. Det betyder inte att jag tycker att det är rätt att ställa sig utanför lagen. Och ännu mer än jag gillar både Salander och Callahan gillar jag Clintans senare, mer ifrågasättande filmer, som Unforgiven och Gran Torino.

salander del I: fiktion

Jag har under en längre tid försökt formulera ett blogginlägg om Lisbeth Salander. Det började redan med Nina Björk, Rigmor Robèrt och Pär Ström. Redan då tyckte jag hela diskussionen var märklig, men den blåste över ganska snabbt. Nu har den återvänt. I anslutning till Tiger och Elin Woods medieuppblåsta mellanhavanden, som ju också har lockat fram diskussioner om mononormativitet som jag inte tänker lägga mig i. Vad jag däremot har funderat över länge är tendensen att diskutera Salander som om hon fanns på riktigt.

Jag förstår att man använder sig av populärkulturella referenser för att tydliggöra, dra paralleller, skapa symboler för och berättelser om händelser och händelseförlopp. Det görs hela tiden och är ett ganska självklart och enkelt sätt att åstadkomma poänger.

Jag förstår också att även fiktiva personer har ett slags klangbotten i verkligheten, att vi som publik eller läsare behöver kunna känna igen oss i dem och relatera till situationer som de hamnar i. En viss realism i karaktärsteckningen är också viktig, annars skulle vi inte låta oss vaggas in i the suspension of disbelief och acceptera fiktiva karaktärer, leva oss in i deras öden, engagera oss i deras problem och känna med dem -- eller mot dem -- under berättelsens gång.

Men jag förstår inte varför man pratar om Lisbeth Salander som en verklig figur, som en riktig människa. Jag förstår det inte. Som om Salander skulle göra det OK att slåss med golfklubbor?

För faktum kvarstår: man har ingen rätt att ta till våld mot andra människor. Det är förbjudet i lagen. Inte heller svagare människor har rätt att ta till våld mot starkare människor, bara för att de är svagare och de andra starkare. Små människor har inte rätt att slå stora människor, bara för att de är små etc. Det finns ett litet lagutrymme för nödvärn, att man har rätt att försvara sig med ett rimligt mått av våld, men det är marginellt och gäller verkligen rimligt mått av våld. Jag tror också att den fysiskt svagare parten i ett misshandelsförhållande (oavsett kön), i ett mobbningssammanhang eller liknande skulle kunna få viss moralisk sympati om än inte juridiskt frikännande (är inte jurist så det där kan säkert diskuteras).

Lisbeth Salander är inte unik, inte ny, inte särskild egentligen på något sätt. Hon är en rape-revengekaraktär vars rötter går åtminstone tillbaka till sjuttiotalet -- filmer som Thriller - en grym film med Christina Lindberg, I Spit on Your Grave, Ms. 45, och Death Weekend, fortsätter in på nittiotalet i lite mesigare tappning med Thelma and Louise och har sin senaste föregångare i Uma Thurmans Beatrix Kiddo/The Bride i Kill Bill-filmerna (som ju faktiskt också blir levande begravd). Att hon kan vara så liten och tanig och ändå urstark, är ett exempel på hennes "overkliga" karaktär. Hennes suveräna talang att helt plötsligt klä ut sig och passera som något slags överklasskvinna i Schweiz eller vad det är, när hon lurar till sig Wennerströms miljoner, är också exempel på det "overkliga" hos henne.

Lisbeth Salander är alltså en fiktiv typ, vars resonansbotten för läsaren och sedermera åskådaren ligger i att vi tycker om att se "the underdog" hämnas, segra, triumfera. Det bär med sig olika betydelser om det är en man eller kvinna som utgör den fiktiva typen, men anledningen till att vi gillar att se "the underdog" är könlös -- det är nämligen så att vi brukar heja på the underdog. Både män och kvinnor. Däremot är kvinnor, enligt stereotypa föreställningar, mer underdogs än män i fysiskt våldsamma situationer av den enkla anledningen att många kvinnor är fysiskt svagare än många män. (Detta har jag norpat rakt av ur Carol Clovers Men, Women, and Chainsaws: Gender in the Modern Horror Film från 1992.) Självklart är det en annan sak med manliga hämnare än med kvinnliga -- vi kan inte koppla loss hela vårt kulturella bagage och våra föreställningar om kön bara för att vi tittar på film eller läser en bok. Det är lite underbart när Eowyn besegrar häxmästaren från Angmar i Sagan om konungens återkomst (även om jag tycker att ögonblicket är lite bortschabblat i filmen) just för att hon är kvinna, för att ingen trodde på henne, för att hon var tvungen att förklä sig för att få rida med i striden, för att häxmästaren trodde att han var odödlig för att ingen man kunde döda honom och att han aldrig i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att en kvinna skulle möta honom i strid.

Låt den rätte komma in har också ett underdog-tema. Här har vi den mobbade pojken som räddas av sin androgyna vampyrvän. Vampyren är både tjej och kille eller snarare varken tjej eller kille, men lika mycket fiktiv karaktär som Lisbeth Salander. Jag har hittills inte sett någon klaga på att det framställs som OK att låta ens vampyrkompis slita sönder ens mobbare.

Uppdatering: Hittade en artikel i DN om hämnartemat. Tar upp liknande saker som det här inlägget.

några ord om new moon

Det har varit bråda dagar. Jag var på RFSU:s temadag om porr i går och det blir rätt intensivt när man skall åka fram och tillbaka från Skåne till Stockholm på en dag sådär. Förutom att tekniken strulade en del gick det ganska bra, eller i alla fall helt OK. Blev plötsligt osäker mitt i om jag hade lagt en för låg nivå på det hela, men det är alltid svårt att avgöra. Innan mitt tåg skulle gå hann jag också med att se och höra Mia Engberg prata om Dirty Diaries, feministisk porr och tankarna bakom filmen.

Har hunnit smälta New Moon såpass att det känns som om det var betydligt längre sedan jag såg den än bara några dagar. Blev jätteglad över att åldersgränsen ändrades, glad för alla tolv-trettonåringar där ute som nu kan få se sin film. Ändå, när jag tänker tillbaka på den, måste jag nog säga att jag tyckte att den första filmen var betydligt bättre. Kanske för att jag såg den innan jag hade läst någon av böckerna, och fick berättelsen serverad för mig första gången. Men, nej, jag tror att den rent objektivt (vad nu det betyder) är bättre och det verkar som om de flesta svenska recensenter håller med mig. Jag tyckte att varulvarna schabblades bort lite, de blev inte riktigt lika skrämmande och fascinerande som de är i böckerna. Både för att specialeffekterna var lite... tja, so-so, och för att de i sina mänskliga skepnader inte riktigt hann bli individer. Hela grejen med kläderna som förstörs när de byter form försvann bort lite grann, vilket innebar att deras bara överkroppar blev lite omotiverade. Samtidigt måste jag erkänna att jag tycker att det är ganska sympatiskt med en film där den kvinnliga huvudpersonen -- hur snygg hon än är, för det tycker jag att hon är -- inte är "the object of the male gaze", utan att det faktiskt är en film där den manliga huden exponeras. Jag vet fler som delar min åsikt, även om just den personen inte gillade själva filmen. Och som publiken tjöt när Jacob drog av sig sin T-shirt! Emma Gray Munthe berättade i en kommentar på sin blogg att publiken på den visning hon var på hade skrattat, men i torsdags, i Malmö, var det tjut. Nice.

grundläggande instinkt

Fortfarande inte så mycket nytt på forskningsfronten. Däremot såg jag om en klassiker i går: Basic Instinct från 1992. Den höll. Eller rättare sagt, första gången jag såg den kommer jag ihåg att jag blev fruktansvärt frustrerad av att jag inte fattade någonting. Jag har fortfarande ett litet problem med filmer som försöker vara smartare än jag (inte så svårt, kanske...), så även om jag senare förstod att poängen var att man inte skulle veta, kan jag än i dag tycka att det är ett litet problem med filmen. Beskrivningen av handlingen på wikipedia tar inte heller hänsyn till det faktum att den möjligen har två slut, som Roger Ebert diskuterar i sin ganska negativa recension. Eberts recension hade jag nog helt kunnat skriva under på 1992 eller när det nu var jag såg den första gången. Han skriver bland annat: "But the ending of "Basic Instinct" is so arbitrary that it hardly matters. This is not a movie where the outcome depends upon the personality or behavior of the characters. It's just a wind-up machine to jerk us around. [---] Each and every shred of evidence throughout the entire movie supports two different conclusions."

Jag kan också tycka, i dag mer än någonsin, att de famösa sexscenerna är litet skruvade. Inte lika skruvade som de i Showgirls, Verhoevens nästföljande film, men ändå skruvade. Däremot är filmen, med alla sina Hitchcock-allusioner, helt fantastiskt snygg.

Men hela debatten som fördes i anknytning till filmen -- gay aktivister som tyckte att filmen skildade lesbiska/bisexuella som psykopatiska seriemördare, feminister som tyckte att den var en backlashfilm -- har jag lite svårt att förstå. Ja, jo, det är klart att Roxy är en extremt stereotyp lesbisk dyke, men samtidigt är hon också lite cool. Och Catherine Tramell (Sharon Stones karaktär) är, faktiskt, helt enorm -- oavsett om hon är mördare eller inte. Som konstruerad filmkaraktär hör hon hemma tillsammans Ellen Ripley och Sarah Connor och Thelma & Louise.

Förhörsscenen är en pärla.

eclipse

Läste ut den tredje boken i Twilight-sagan i går. Det har varit - emellanåt - andlöst spännande läsning, men jag får ju erkänna att jag nog tyckte att första boken var bäst. Blev liksom lite besviken på att ja, de kommer att ligga med varandra och ja, Edward kommer att bita Bella MEN jag ville nog ha lite mer än att bjudningskorten till bröllopet skickades ut. När man har läst tre böcker i väntan på the big bite och the first sex... så tycker jag att det blir lite anti-klimax när man inte får något alls, inte ens lite förskönande omskrivningar. Däremot håller jag inte med recensenten i Svd - ytlig och pratig tyckte jag inte att den var. Bara att jag känner mig lite snuvad på konfekten.

Fjärde boken sägs vara Edwards berättelse. Jag kommer naturligtvis att läsa den också. Jag kommer naturligtvis också att se filmerna allteftersom de kommer ut.