breaking dawn part I

Fortfarande är min agenda helt överfull. Men jag lyckades i alla fall komma i väg och se Breaking Dawn part I i fredags. Och, tja, vådan av att gå och vänta för länge och hinna bygga upp förväntningar visade sig alldeles tydligt. För jag blev nog lite besviken, tror jag. Vad gäller böckerna tycker jag att den första och sista är bäst, helt klart, men jag får nog fortsätta att vidhålla den första filmen som bäst.

Men jag är osäker på om jag bara är besviken för att jag hann läsa in mig på förhandspubliciteten och recensionerna . Dels var det diskussionen om sexscenerna. Pattinson har tydligen sagt att inspelningen av sexscenerna var jättejobbiga, regissören avbröt och sade att "så skulle inte Edward jucka". Efter att ha sett filmen kan jag bara undra varför det spelade någon roll -- vi fick ju inte se några juckningar precis, bara från midjan och uppåt med lite lagom tillrättalagda lakan. Grymt besviken (fast inte precis förvånad -- det hade ju varit en extrem avvikelse från boken, eftersom den nästan parodiskt följer klichéupplägget "Efteråt...". Filmen lämnar nästan lika mycket åt fantasin som boken gör och det vill inte säga lite). Roger Ebert -- som ju inte har läst böckerna -- kommenterar: "Yes, the most eagerly awaited deflowering in recent movie history takes place entirely off-screen."

Dels var det ju det här med förlossningsscenen. Den är ju däremot, i boken, extremt explicit, fullspäckad med blodiga detaljer och total panik. Efter att ha läst recensionerna fick jag för mig att den skulle vara en riktig gore-fest i filmen. Men, ack nej. Ja, okej, den är rätt läbbig, men den hade kunnat vara betydligt läbbigare -- i boken får man känslan av att väggarna tapetseras med blod. Ebert kallar den däremot i samma recension "the most blood-curdling scene of live childbirth in a PG-13 movie" och här är han inne på en del av problematiken med min besvikelse för han fortsätter: "Probably the sight of Bella and Edward demolishing the bedroom would have tipped it over into R territory."

För filmens åldersgräns och målgrupp är ju en intressant problematik. Det har egentligen inte varit något större problem tidigare, även om svenska filmcensuren har vacklat mellan 11-årsgräns och 15-årsgräns, vilket nog mest har att göra med att med elva år som åldersgräns är det tillåtet för barn från sju år att gå och se den med någon vuxen, medan femton år utesluter en stor del av målgruppen som är just mellan elva och femton (förutom då den där lite pinsamma kategorin Twilight-moms där alla överåriga fans -- inklusive undertecknad -- befinner sig...) USA har lite fler ratingkategorier men där tycks filmerna ha fått PG-13, vilket betyder "Parents are urged to be cautious. Some material may be inappropriate for pre-teenagers." En beskrivning som jag tycker är ganska rimlig vad gäller de här filmerna. Man kan kritisera det amerikanska ratingssystemet för mycket, men i jämförelse med den svenska åldersgränssättningen vad gäller just den här typen av mellanåldersfilmer kan jag ändå tycka att det har klara fördelar.

Sedan kan man ju fundera över skillnaden mellan film och bok. Ett blogginlägg ger inte tillräckligt med utrymme för en fullt nyanserad diskussion om den här skillnaden, men är det inte lite intressant att böcker inte åldersgränsas medan filmer gör det? Dels säger det något om det kulturhierarkiska förhållandet mellan litteratur och film, men det säger också något om vilken makt vi tillskriver de respektive medierna -- av någon anledning kan film skada men inte litteratur. Det vill säga, att å ena sidan betraktas litteraturen som "finare" än filmen men å den andra är den heller inte lika mäktig och kraftfull. Men det är å andra sidan därför att de som läser betraktas som klokare än de som tittar på film, dvs filmpubliken ses som mer påverkningsbar än litteraturläsare. I Twilight-fallet blir det extra intressant eftersom unga tjejer sällan betraktas som kloka kulturkonsumenter med god smak.

Som ni märker blev det genast lite komplicerat. Jag har skrivit om detta i antologin Goda sanningar som delvis ligger ute på nätet. På sidorna 171-174 skriver jag bland annat om Lex Lejonhjärta och jämför film och litteratur.