jag skall bara...

Hela den här hösten har känts som ett ständigt upprepat "jag skall bara..." Jag skall bara skriva klart Torsk på Tallinn-artikeln, jag skall bara skriva det där paperet till Istanbul, jag skall bara göra om det till en artikel, jag skall bara skriva filmcensurartikel... Egentligen är det mycket enkelt, jag har två saker att göra i höst. Det första är mitt projekt och den artikel som jag håller på att ruva på (har en spännande, tentativ disposition) om just precis visningen av pornografisk film i Malmö på 1970-talet. Med lite tur kan projektet bli utgångspunkten för större, historiografiska resonemang om hur vi skriver den pornografiska filmens historia som är relevant inte bara i det lilla, lokala sammanhanget. Det andra är den antologi om svensk film som jag och en kollega i Lund har kämpat, kämpat, kämpat med i vad som nu känns som evigheter.

Så på ett sätt är prioriteringarna enkla. Samtidigt är det också så, vilket alla strävsamma postdoktorala humanister vet, att när tjänster skall tillsättas och forskningsmedel skall delas ut, är det en sak som gäller: publiceringar. De finaste publiceringarna är de internationella, s. k. vetenskapliga: långa artiklar i vetenskapliga eller, med det engelska och i humanistiska sammanhang bättre ordet "scholarly" tidskrifter. Dessa är ovanliga och svåruppnåeliga, men ju mer bedömningen av humanister närmar sig bedömningen av naturvetare, desto viktigare blir de.

Men huvudsaken är -- och den är rätt obönhörlig -- att man skall producera. Och tack vare alla dessa "skall bara" har jag faktiskt en output som inte ser så illa ut, även om inte alla texterna har direkt anknytning till mitt projekt. Och genom alla dessa "skall bara", har jag också fått ett slags grund för projektet där jag vet på ett ungefär vilken betydelse det kan komma att ha, varför just visningen av pornografisk film i Malmö på sjuttiotalet är relevant. Det känns bra, för när jag nu går in i en forskningsintensiv period, där jag sannolikt inte kommer att skriva något alls (mer än stolpar, anteckningar och reflektioner -- ja, och så bloggposter, förstås) förrän om tidigast en månad, senast strax före jul, har jag den där spännande och tentativa dispositionen att se fram emot. Ändå har det också varit frustrerande och stressande, den där känslan av ett ständigt uppskjutande och att tiden tick-tick-tickar i väg medan jag skall bara och jag skall bara...

bara kort...

... för jag har jättemycket att göra i dag. Skall på disputation i Uppsala i morgon och vill så väldigt väldigt gärna bli klar eller i alla fall nästan klar med filmcensurartikeln innan dess.

Men Tanja Suhinina har fortsatt skriva om Roland Poirier Martinsson och sexualkunskapen. I hennes inlägg finns också en länk till det TV-inslag som föranledde Martinssons kolumn. Gustaf har också fortsatt, också med länk till inslaget.

om filmcensur 2006

Gårdagens gästinhopp på RFSU:s studiecirkel om sex och samlevnad gick nog OK. Det var lite trögt i början, men sedan tinade folk upp och det blev diskussion och samtal. Naturligtvis tog det slut alldeles för fort, för det är verkligen spännande att höra folks synpunkter och tankar. Men å andra sidan tar det ju en stund, både för mig att lägga något slags bakgrund till en diskussion och för deltagarna att känna av mig och vem jag är.

Och jag är åter tillbaka vid filmcensuren. Just nu har jag fastnat i två artiklar från DN 2006: dels censorerna Ulf Dahlqvists och Anders Nymans debattartikel -- snarast ångestskrik! -- om filmcensurens meningslöshet och dels Mårten Blomkvists lite cyniska kommentar till deras artikel.

Är filmcensuren folkkär? Alla remissinstanserna till utredningen om filmcensuren tycks rörande eniga om att filmcensur för vuxna skall tas bort. De är också ganska överens om att barn och unga bör skyddas mot "skadlig mediepåverkan". (Göteborgs universitet påpekar emellertid att unga människors "media literacy" eller deras medielitteraritet är betydligt högre än man skulle tro.)

Förresten: Gustaf skriver också om Roland Poirier Martinssons text om RFSU och svensk sexualundervisning. Fast jag håller inte med honom när han säger att sex inte är farligt, vilket kanske beror på att jag inte riktigt förstår hur han menar. Rent krasst kan sex döda, skada, förändra för livet. Det är en av anledningarna till att vi behöver sexualundervisning.

pendelrörelser

I kväll skall jag prata på RFSU:s studiecirkel om sex och samlevnad. Samtidigt läste jag med stigande fascination Roland Poirier Martinsson i Svenska Dagbladet i går där RFSU utmålas som en "marginaliserad organisation med extremliberal syn på barns sexualliv", vilket ju får RFSU att låta som... tja, jag vet inte. På ett sätt är ju RFSU en tämligen liberal organisation. Och naturligtvis är huvudfokus för RFSU sexualiteten, konstigt vore det annars. Och ja, det vore väl bra om föräldrar tog större ansvar för hur deras barn skaffar såväl kunskap som normer i sexuella frågor, även om jag tror att föräldrarna ofta är den SISTA instansen barn -- eller rättare sagt ungdomar, för det är frågan om fjortonåringar i Martinssons text, inte sexåringar -- vänder sig till.

Martinssons kolumn kändes helt enkelt lite verklighetsfrämmande. Ändå kanske den fångar upp något i tiden, en reaktion/backlash mot de senaste årens liberalisering i sexuella frågor? Efter Shocking Truth-debatten vid millennieskiftet verkar det ändå som att attityderna till exempelvis pornografi mjukats upp. Svenska Filminsitutets stöd till Dirty Diaries är ett tecken på en sådan liberalisering. Samtidigt talas det om asexualitet och om att sexualisering inte nödvändigtvis har med frigjordhet att göra (helt utan att sätta de som pratar om detta i samma politiska båt som Martinsson!). Jag håller i och för sig med om att det inte går att sätta likamed-tecken mellan sexualisering och frigjordhet. Rätten att vara asexuell är också en rättighet. Även om jag tycker att det jag gör är viktigt skulle jag undvika att trycka upp min forskning i ansiktet på någon som inte vill veta. Tror jag i alla fall -- jag har ännu inte varit i den valsituationen.

Samtidigt finns det ju en pendelrörelse i synen på den här typen av frågor: feminism, sexualitet, censur, barnuppfostran, hemmafruideal, osv. Och det är mycket möjligt att vi ser en pendelrörelse tillbaka nu, just nu. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet att jag inte skulle vilja att Martinsson bestämde över sexualundervisningen i skolan, men samtidigt utgör den en så försvinnande liten del av unga människors införskaffande av kunskaper om sexualitet, så ärligt talat vet jag inte om det skulle spela någon större roll.

Istanbul-artikeln avslutades och skickades in i går. Nu skall jag förbereda aftonen och försöka föra filmcensurartikeln till något slags slutpunkt.

Uppdatering: Tanja skriver långt och läsvärt om kolumnen på sin blogg.

repeat

Fullt upptagen med filmcensurartikeln och annat har jag inte läst eller ens mer än nätt och jämnt uppdaterat mig på filmutredningen som presenterats nyligen.

Däremot har Hynek en rolig och beklämmande skildring av den träff om filmutredningen som var på Filmhuset i Stockholm i tisdags på sin blogg. Rolig kanske bara om man är mer cyniskt lagd som jag själv (i alla fall i frågor om filmpolitik). Har själv vaga minnen av en kaosartad föreställning på Filmhuset 1998 när Per Olov Enquist presenterade 1998 års filmutredning, som den gången inte hette "Vägval för filmen" utan "Ny svensk filmpolitik". Jag citerar från min kommentar i Kvällsposten den 15 december 1998:

-I hela utredningen ser jag inte att någon under trettiofem, om ens under trettio, är tillfrågad, säger någon upprört. 40-talister i publiken skakar irriterat på huvudet åt ungdomens oförstånd. P O Enquist själv medger att det var ett misstag, men säger i nästa andetag, utan att vara medveten om den arrogans han uttrycker, att "makt följer med ålder".
[---]
I samma dags nummer av gratistidningen Metro utpekas 70-talisterna som förlorare. En tredjedel lever under socialbidragsnormen. Här på Filmhuset blir generationsklyftan mellan 40-talisterna och 70-talisterna uppenbar.

Drygt tio år senare är det 80-talisterna som är utpekade som förlorare. Men om man får tro Hynek har uppenbarligen den arrogans som följer med ålder och makt inte förändrats.

grundläggande instinkt

Fortfarande inte så mycket nytt på forskningsfronten. Däremot såg jag om en klassiker i går: Basic Instinct från 1992. Den höll. Eller rättare sagt, första gången jag såg den kommer jag ihåg att jag blev fruktansvärt frustrerad av att jag inte fattade någonting. Jag har fortfarande ett litet problem med filmer som försöker vara smartare än jag (inte så svårt, kanske...), så även om jag senare förstod att poängen var att man inte skulle veta, kan jag än i dag tycka att det är ett litet problem med filmen. Beskrivningen av handlingen på wikipedia tar inte heller hänsyn till det faktum att den möjligen har två slut, som Roger Ebert diskuterar i sin ganska negativa recension. Eberts recension hade jag nog helt kunnat skriva under på 1992 eller när det nu var jag såg den första gången. Han skriver bland annat: "But the ending of "Basic Instinct" is so arbitrary that it hardly matters. This is not a movie where the outcome depends upon the personality or behavior of the characters. It's just a wind-up machine to jerk us around. [---] Each and every shred of evidence throughout the entire movie supports two different conclusions."

Jag kan också tycka, i dag mer än någonsin, att de famösa sexscenerna är litet skruvade. Inte lika skruvade som de i Showgirls, Verhoevens nästföljande film, men ändå skruvade. Däremot är filmen, med alla sina Hitchcock-allusioner, helt fantastiskt snygg.

Men hela debatten som fördes i anknytning till filmen -- gay aktivister som tyckte att filmen skildade lesbiska/bisexuella som psykopatiska seriemördare, feminister som tyckte att den var en backlashfilm -- har jag lite svårt att förstå. Ja, jo, det är klart att Roxy är en extremt stereotyp lesbisk dyke, men samtidigt är hon också lite cool. Och Catherine Tramell (Sharon Stones karaktär) är, faktiskt, helt enorm -- oavsett om hon är mördare eller inte. Som konstruerad filmkaraktär hör hon hemma tillsammans Ellen Ripley och Sarah Connor och Thelma & Louise.

Förhörsscenen är en pärla.

makeover

Tack vare en kompis från studenttiden ståtar nu bloggen med en tjusig header. Det är det bästa som hänt här på ett slag -- typ sedan Istanbul -- eftersom jag har varit alldeles för förkyld och tidspressad för att hinna blogga något vidare. Jag kämpar på med filmcensurartikeln som blir alltmer förvirrad och aggressiv ju längre jag håller på, och det helt i onödan eftersom censuren för vuxna tycks vara på väg bort. Men ju mer jag tänker på Studio S-debatten ("Behöver vi yttrandefrihet för sånt här?") och på att Twilight-filmen fick femtonårsgräns vilket då är sannolikt för tvåan, New Moon, också, desto mer irriterad blir jag.

Samtidigt skall artikeln från Istanbulkonferensen färdigställas. Det är inte mycket arbete som återstår, men vi fick några kommentarer från publiken och övriga panelen som kan vara väl värda att ta i beaktande.

snabbare än ett musklick

Det är lika fascinerande varje år. Att se hur snabbt nobelpristagaren i litteratur får det noterat på wikipedia-sidor och i nationalencyklopedin. Det får mig också att känna mig lite gammal att jag faktiskt fortfarande förundras över det, vår kommunikations- och informationsvärlds alldeles fascinerande omedelbarhet. Fast det tog hela tre minuter innan NY Times lade upp nyheten.

Och nu tillbaka till filmcensuren.

beyond boundaries

Istanbulkonferensen var en mycket givande erfarenhet. Både staden i sig, som är gigantisk (enl. wikipedia drygt 12 miljoner), myllrande, fullständigt trafikkaosig, exotisk (för en nordeuropé som jag själv) och alldeles fantastiskt vacker. Det var mitt första och förhoppningsvis inte sista besök.

Konferensen, som hette "Beyond Boundaries: Media, Culture, and Identity in Europe", var en relativt tvärvetenskaplig konferens som arrangerades inom ramen för den utbildning som drivs gemensamt av Bacheshehir Üniversitesi och Universität Potsdam. Den var ganska liten -- kanske fyrtio-femtio personer --och vi blev helt enkelt väl omhändertagna. Fokus för många av presentationerna var Europa (naturligtvis), EU, hur ser egentligen den europeiska identiteten ut, vem eller vad är Europas "Other" och varför. Hur skall man förhålla sig till att EU är ett elitprojekt, vad kan man läsa för innebörder i EU:s officiella symboler, vad betyder migration, etnicitet och religion (kristendom, islam, judendom) för en europeisk identitet? Och så vidare. Det fanns ju naturligtvis en underliggande (för det mesta positiv) spänning som handlade om Turkiet i förhållande till Europa, EU-ansökan och Istanbul som nästa års kulturhuvudstad.

Bara själva mötet med de olika nationaliteter som fanns samlade -- folk från Turkiet, Tyskland, Belgien, England, Grekland, Makedonien med mera -- och den hela tiden pågående diskussionen, som rörde sig mellan högt och lågt (grekisk mytologi, skandinavisk sexfilm, Eurovision song contest) var spännande nog. Platsen bidrog ju naturligtvis också till en känsla av att vara "där det händer" med fler invånare i staden än i hela Sverige och så placeringen, med en fot på den europeiska och en på den asiatiska kontinentalplattan...

men innan jag sticker...

... via Louise P hittade jag den här artikeln i danska Politiken om Rammsteins "Pussy"-video. Artikeln kopplar bland annat ihop den med "svenske feminister" och Dirty Diaries.

istanbul here i come

Vårt paper inför Istanbulkonferensen är klart, nogsamt utprintat med dubbelt radavstånd för att man skall kunna klottra i det under förberedande genomläsningar. Powerpoint-presentationen också färdig och utprintad och lagd på USB-minne. (Hade totalångest i går eftersom jag hade suttit och läst "Don't hate PowerPoint; Hate the PowerPointers", men jag tror att vi lyckats göra ett bra bildspel som kompletterar vår presentation snarare än vulgariserar den.)

Så om ett par timmar åker jag. Återkommer med rapport i nästa vecka!