lite kortfattat

Goda sanningar? recenserades i Svenska Dagbladet i förra veckan.

The King's Speech vann, föga förvånande, bästa film på Academy Awards i går. Själv tyckte jag att den var gripande, men jag vet många som avfärdat den som "typisk oscarsfilm". Vilket då gårdagen bevisade... I jakten på framgångsrika kvinnliga regissörer kan också noteras att Susanne Bier vann bästa utländska film för Hämnden.

Har skrivit fyra sidor på kapitlet om sexuella rum, men insåg att jag måste städa mitt skrivbord om jag skall ha plats för mitt material (MÅSTE bli en mer ordentlig människa!). Så det gjorde jag före lunch i dag och nu är det så snyggt och prydligt att jag knappt vågar arbeta...

forskning om pornografi

Kolleger till mig har gjort en online survey. Den är garanterat seriös -- jag fick länken via Susanna Paasonen, porrforskare i Finland och även om jag inte känner de som gjort den känner jag mycket väl till dem. Enkäten finns här. Svara om ni vill. Det är frivilligt och de understryker att om man avbryter och inte fyller i hela enkäten kan de inte använda det man har fyllt i, så det går också att ångra sig halvvägs igenom.

reglering genom lagstiftning

Har lämnat kapitel ett och givit mig in på kapitlet om sexuella rum. I inledningen skriver jag om olika lagar som reglerar pornografi och andra, främst kommersiella, sexuella uttryck. Det är helintressant, för även om många är överens om "pornofieringen" av vår tid, är det ändå så att så avreglerad som porren och sexindustrin var på sjuttiotalet har den aldrig varit, varken förr eller senare. Lagen om barnporr förstärktes först 1980 (alltså före den ytterligare förstärkning som ändringen i grundlagen på nittiotalet innebar), lagen om pornografiska föreställningar (syftandes på live-shower och inte på pornografisk film) kom 1982, skyltningsförbudet som kom redan 1971 började inte genomdrivas förrän med kvinnorörelsens påtryckningar under den senare delen av sjuttiotalet. Sedan ramlade jag över bastuklubbslagen -- som jag hade glömt bort, den ligger såpass sent att den inte riktigt hör till min undersökning men den är ändå relevant när man talar om sexuella rum -- som gällde mellan 1987 ända tills 2004. Vad gäller film blir privata visningar i hemmet reglerade i och med videovåldsdebatten i början av åttiotalet. Jag är osäker på huruvida lagen om olaga våldsskildring är mediespecifik och alltså gäller enbart video eller om den utsträcker sig till 8mm-film också. Eller om den egentligen utsträcker sig till 8mm-film men att man inte brydde sig om det så mycket. Måste kolla upp det.

Jag tror att jag skulle behöva prata med en jurist för att se alla implikationer av dessa lagar. De flesta av dem -- i likhet med sexköpslagen som kom 1999 -- riktar sig mot en kommersialisering av sexualiteten, där prostitution någonstans är den främsta måltavlan. Bastuklubbslagen handlade om smittskydd (HIV) men blev hårt kritiserad som en diskriminering och en indirekt bestraffning av homosexuella. Och videovåldet handlar ju främst om våld (även om sex+våld definitivt är en olaga våldsskildring) men igen finns rädslan för profitörer och exploatörer som utnyttjar vår lust till sensationalism. Barnporrlagstiftningen handlar i grunden om att skydda barn från sexuella övergrepp (även om jag då själv kan tycka att vissa av lagens konsekvenser på senare tid är problematiska).

Det finns säkert mer. Men det är intressant, hur sextiotalets sexualliberalism får konsekvenser och reaktioner på sjuttiotalet som leder till hårdare lagstiftning på åttiotalet.

inte bara bio

Har precis läst ut Nils Petter Sundgrens Inte bara bio. "Ett stycke modern svensk kulturhistoria" skrev Carl-Johan Malmberg i sin recension av den i SvD i höstas. Och det stämmer i hög grad, personerna och händelserna myllrar förbi på sidorna -- Bergman och Schein och kanalklyvningen och filmkrönikan och Hans Wiklund och Cannesfestivaler och allt och alla. Jag har haft den på nattduksbordet som avkopplande kvällsläsning men en och annan jobbmässig kladd i marginalen har det ändå blivit. Och annat hade jag ju inte väntat mig, eftersom jag hade ett vagt minne av Från pussar till porr från när den gick på TV. Nils Petter tycks ha haft ett lite världsvant lebensmansintresse för de där frågorna och det syns också i boken. Lite mellan raderna sådär. För Nils Petter flyter liksom ovanpå -- det gör honom väldigt sympatisk och trevlig och ett positivt undantag i en värld där ångesten ibland framstår som vår arvedel. På något ställe nämner han att han var deprimerad en period, men det är inget han drar in läsaren i utan glatt humör och en vänlig ton gäller huvudsakligen, till och med när han berättar om strider och kontroverser. Och när han pratar om porr och sex.

i ondskans tjänst

Såg en obehaglig film i går -- I ondskans tjänst eller Jud Süss - Film ohne Gewissen. Den handlar om Ferdinand Marian, skådespelaren som spelade titelrollen i Jud Süss, Veit Harlans antisemitiska propagandafilm från 1940 med svenska Kristina Söderbaum (tillika Harlans fru) i den kvinnliga huvudrollen.

Den ursprungliga filmen Jud Süss lever ju i sitt eget mörker. Den var (är?) förbjuden i Tyskland sedan många år och fick (får?) bara visas i utbildningssyfte. I dokumentären Harlan - Im Schatten von Jud Süss från 2008 berättar Veit Harlans barn och barnbarn och andra släktingar om vilket inflytande filmen fick på deras liv. Harlan själv -- som gjorde andra protyska, mer eller mindre pronazistiska, mer eller mindre propagandistiska, filmer, lyckades undkomma straff efter kriget och levde till 1964. Ferdinand Marian däremot belades med yrkesförbud och dog redan 1946 i en bilolycka. I ondskans tjänst skildrar hans medverkan i Jud Süss som ett resultat av såväl hårda påtryckningar som en fåfänga, att Goebbels med flera övertygade honom om att han skulle bli världsberömd genom filmen. Vilket han ju också blev, men kanske inte på det sätt som han hade önskat. Filmen har en hård, kontrastrik ljussättning som understryker det surrealistiskt mardrömslika klaustrofobin i Marians situation. Goebbels spelas av Moritz Bleibtrau som också spelade Andreas Baader i Der Baader-Meinhof Komplex (2008) och som gör Goebbels som en nästan sinnesjuk men skicklig manipulatör, med en ondska som genomsyrar all hans närvaro. Det fanns ingenting försonande, ingenting förlåtande i skildringen av Marians liv eller de omständigheter han levde under.

En snabb koll ger vid handen att Svenska Dagbladets Jan Lumholdt inte var helt förtjust i filmen. Inte heller Mårten Blomkvist i DN. Hans kommentar om att "Regissören Oskar Roehler är konstant skakad av Tredje rikets ruttenhet" stämmer dock, filmen är ett slags melodramatisk marionetteater som är besatt av ondskan utan att lämna några förklaringar. Kanske är det just därför den är så obehaglig.

Jag har fortfarande inte riktigt skakat av mig känslan av den. Trots att jag jobbat på bra i dag, både med min bok, med Twilight-boken och med en del programkoordination.

man måste ha en plan

Fotsätter att beta av högarna, men i dag har jag i alla fall lagt några timmar på att återuppta arbetet med boken. Jag har bestämt att jag har februari på mig att färdigställa det första kapitlet (inledningen är utkastskriven men måste sannolikt skrivas om ganska grundligt i slutarbetet), och sedan mars och april för nästa kapitel, som jag nu tror kommer att bli nummer tre i boken, men som jag behöver lägga ner en del arbete på eftersom det är ett av två kapitel som inte är skrivet alls mer än lite stolpar, anteckningar och fragment. Sedan borde jag beta av ett kapitel till innan sommaren, om det överhuvudtaget är rimligt. I höst återstår i så fall två kapitel, omskrivning av inledningen och bearbetning. Med lite tur har jag ett färdigt manus någonstans tidig vår 2012.

Hjälp.

(Men om jag skriver det på bloggen blir jag ju liksom tvungen att klara av det. Det blir för pinsamt annars.)

På mitt skrivbord:
"Phenomenology of Sexuality" ur New Directions in Sex Therapy (red. Peggy J. Kleinplatz).
Pornification (red. Susanna Paasonen, Karina Nikunen & Laura Saarenmaa)
Scandinavian Blue: The Erotic Cinema of Sweden and Denmark in the 1960s and 1970s (Jack Stevenson)

högar

Vad arbete lägger sig på hög när man har varit sjuk! Jag påbörjade en upprensning av de mail som kommit in sedan jag blev sjuk i fredags och jag har fortfarande inte betat av alla. En annan hög är en rad bidrag till Twilightboken som jag skulle läst och kommenterat. Ytterligare en -- om än liten -- är mina uppsatsstudenter samt omtentor som skulle rättats. Tur i oturen i alla fall att inga deadlines inföll under perioden, jag hade precis skickat in ett proposal till en konferens innan jag blev sjuk och just nu har det inte varit något annat.

Och boken har legat absolut still nu i evigheter. Ack ja. Det är verkligen inte läge att bli stressad just nu, utan bara att lugnt och systematiskt försöka beta av punkt efter punkt. En lista. Jag skall absolut göra en lista.

sjuk = tystnad

Är fortfarande under isen. Därav bloggtystnaden. Var på jobbet i tisdags, höll i ett möte och var på ett seminarium, vacklade hem och lade mig igen. I går låg jag helt pall. I dag är jag måhända lite bättre. Jag har inte varit så här sjuk så här länge på flera, flera år. Borde egentligen bli jättestressad över allt arbete som samlas på hög, men orkar faktiskt inte.

Jag återkommer när jag kan.

r i p

När jag på darriga ben reser mig från sjukbädden inser jag att det är flera kvinnor som gått bort under veckan och vars namn är värda att nämna här på bloggen.

Miriam Bratu Hansen refererade jag till här på bloggen för inte alls så länge sedan. Hon är ingen kändis utanför den akademiska världen, men många är de filmvetare som läst hennes texter om åskådarskap och stumfilm eller om "vernacular modernism". Läs mera om Hansen här.

Kultfilmslegenden Tura Satana har också lämnat oss. Se trailern för Faster Pussycat! Kill! Kill! här.

Hynek Pallas har redan plockat det bästa citatet från Maria Schneider: "Never take your clothes off for a middle-aged man who claims that it is art." Jag kan tillägga att Sista tangon i Paris låg högt på listan över ekonomiskt framgångsrika utländska filmer i Sverige när det begav sig. Och det var nog snarare Maria Schneiders förtjänst än Bernardo Bertoluccis.

Och så, closer to home, är också Lena Nyman borta. Dödsrunorna i svenska tidningar lyfter bland annat fram hennes insatser på Dramaten, tillsammans med Hasse och Tage på scen och i en rad filmer som Släpp fångarne loss - det är vår, Picassos äventyr och Sopor, men också hennes arbete på Dramaten och hennes roll i Ingmar Bergmans Höstsonaten. Jag har dessutom sett många kärleksfulla referenser till Vargsången och Lovis i Ronja Rövardotter på facebook och annorstädes. Utomlands är det främst Nyfiken-filmerna som kommer på tal. Jag vill gå längre tillbaka i tiden än så. Naturligtvis är Nyfiken-filmerna viktiga för den sexuella frisläpptheten på duk och inte minst för utlandets syn på den svenska synden (för att inte tala om att den första av dem var med och banade väg för en liberalisering av obscenitetslagstiftningen i USA), men det var i och med Nymans modiga porträtt av Steva i 491 (också av Vilgot Sjöman) som en av sextiotalets stora censurstrider i Sverige utkämpades. Anders Åberg har skrivit alldeles utmärkt om både Nyfiken-filmerna och 491 i sin avhandling Tabu: Filmaren Vilgot Sjöman.

När Nyfiken-filmerna kom hade luften gått ur den svenska filmcensurdebatten -- det mod Nyman visade upp här handlade om dels att gå så långt som möjligt i sexuell realism men ändå simulera samlag (vilket syns tydligt i Roger Eberts klagan över att Börje Ahlstedt "makes love detumescently") men också att visa upp en kropp som inte var "perfekt", och stå för den. Till min stora tillfredsställelse har nu Expressen lagt ut den text som Nyman skrev i respons på Artur Lundkvists och Nils Beyers synpunkter på hennes kropp. Synd att de inte kan lägga ut de respektive herrarnas texter också men de finns väl i Aftonbladets ägo, kan tänkas. (En snabb check i min avhandling ger vid handen att Nils Beyer skrev först i Arbetet, därefter uttalade sig Artur Lundkvist i SE, och slutligen fick båda två förklara sig i Aftonbladet innan Lena Nyman replikerade i Expressen.) Hela debaclet visar oavsett vad att all den liberalism och sexualliberalism och könsrollsdebatt som hade föregått Nyfiken-filmerna -- och som vid pass 1968 i stort hade avstannat (jfr Lena Lennerheds avhandling Frihet att njuta för mer information. Där står också en del om 491.) -- var den i allra högsta grad villkorad. Gärna mer nakna kvinnor på film, men rätt sorts nakna kvinnor. Sympatiska pojkar förtjänar välväxta flickor (och inte tvärtom!) -- oaktat att Börje Ahlstedts karaktär i Nyfiken-filmerna är allt annat än sympatisk eftersom han bedrar sin fru och bedrar Lena.

foton, tecknade bilder och det skrivna ordet

En annan sak som har nyaktualiserats på sistone är fallet med den barnporrdömde mangaöversättaren. Fallet har varit uppe i hovrätten. Jag har följt det lite halvt om halvt på avstånd, vagt ihågkommande hur diskussionerna bland kursare och kompisar gick på nittiotalet när den stora ändringen i lagstiftningen om barnporr kom. Att filmade eller fotograferade övergrepp på barn bör bekämpas med alla i ett demokratiskt samhälle till buds stående medel, var min bekantskapskrets helt enig om. Men tecknade bilder? Det skrivna ordet? När det inte finns något övergrepp som har registrerats av en kamera utan det är fria fantasier som någon har gestaltat med sin penna, pensel eller vid tangentbordet?

Carl-Michael Edenborg skriver bra i Aftonbladet. Mårten Schultz skriver bra på Juridikbloggen. Det är en fråga där idéer om yttrandefrihet och demokrati krockar med vår vilja att skydda barnen. Vår vilja att skydda barnen har emellertid en viss tendens att gå överstyr -- det är så lätt att vädja till den, det är så lätt att frammana ångestkänslor som är bottenlösa och ett hat som är oändligt. Eftersom så gott som alla människor tycker att sexuella övergrepp på barn är vidrigt och vedervärdigt är det svårt att föra en saklig diskussion om, till exempel, ifall tecknade bilder bör inbegripas i barnpornografilagstiftningen eller om den bara borde gälla bilder på verkliga barn.

Det verkligt intressanta är det Mårten Schultz skriver om:

Barnpornografi är alltså inte bara straffbart. Det finns många yttranden som anses icke-skyddsvärda och som därmed är straffbara inom grundlagens område (förtal, hets mot folkgrupp, etc.). Men barnpornografi faller inte under grundlagen över huvud taget. Det betraktas inte som ett yttrande i grundlagens mening.

Ordet, däremot, skyddas av tryckfrihetslagen. Ordet står alltså friare än bilden. Som någon som studerat det visuella i snart halva mitt liv (och samtidigt läst skönlitteratur med glupande aptit) kan jag fortfarande inte annat än att undra varför.