Erland Josephson dök faktiskt upp i ett samtal under en middag med filmintresserade vänner i lördags kväll. Vi kom att prata om intervjun med honom och Ingmar Bergman hos Malou von Sivers, som faktiskt verkar ligga ute i sin helhet på youtube (med spanska undertexter -- vad är det med spanjorerna och Bergman?). Även om det mest var i förbifarten, visar det ändå på hur nära tillhands Josephson alltid är när man befinner sig bland filmvänner, hur självklart han dyker upp som referens. Ibland som den stele och charmlöse Johan i Scener ur ett äktenskap, ibland som Isak Jacobi i Fanny och Alexander. Mer sällan kanske som David Sprengel i Mai Zetterlings Amorosa, för det är väl främst som Bergmanskådespelare och, emellanåt, Bergman-alter ego, vi minns honom. Många har skrivit och många har skrivit väl om Erland Josephson. FLM minns honom med ett citat. Jeanette Gentele skriver i SvD. Till och med New York Times skriver. En vän på facebook skrev "Nu blir Ingmar glad när Erland kommer" vilket jag tyckte var en fin tanke om man tänker sig ett efterliv.
Men det var också det. Som jag så ofta känner när filmhistoriens stora går bort, den där känslan av "the end of an era" -- skådespelare och regissörer som man i princip vuxit upp med, som nästan är som gamla bekanta... Kanske är det inte bara jag som känner så. Kanske var det något av den känslan som ledde till att The Artist vann Oscar för bästa film? För även om filmen erbjöd en highly enjoyable experience (jag hade inte tråkigt en sekund) uppfattar jag den ändå som en bagatell. Dess mest utmärkande egenskap är den osorterade förtjusningen i att göra stumfilm och på så vis är det en extremt nostalgisk film.
Jag tycker att hans signum blev Johan i Scener ur ett äktenskap. Den kultiverade akademikern som dras till att bli att agera som en skitstövel trots att han är en hygglig person.
SvaraRaderaFör mig är det nog David Sprengel, men det är mest för att jag ägnat så mycket tid åt Mai Zetterling. För många är det nog Johan, precis som du säger.
SvaraRadera