Nu håller jag på att läsa
Sex at the Margins av
Laura María Agustín som jag skrev om i ett tidigare
inlägg då hon hade föreläst på ett seminarium här. Den är mycket tankeväckande, även om jag personligen tyckte att hon lade fram sina argument mer övertygande "live". Hon gav helt enkelt som person ett trovärdigt intryck på ett sätt som jag ibland inte är känner riktigt förmedlas lika starkt i boken. Hennes huvudpoäng, som jag uppfattar den, är att migration är en komplicerad företeelse och framför allt då den migration som sker från fattigare delar av världen till den rikare, oftast på informella eller illegala vägar. Hon vill göra upp med föreställningar om att all sådan migration faller inom ramen för den västerländska skräckbilden av trafficking, och läsa migrationen genom de som faktiskt genomgår den.
På så vis är den upplysande och perspektivrik, framför allt när hon radar upp de jobb som på den informella (i Sverige skulle vi nog säga "svarta", dvs utanför skattesystemet) marknaden är möjliga för kvinnliga informella migranter. Hon kallar dem "service"-yrken, nämligen hushållsarbete, omsorg och sex. De båda förstnämnda, menar hon, räknas sällan som riktiga jobb och det sistnämnda har nedvärderats av en rad orsaker. Men det är dessa tre områden som är möjliga, om man lämnar sitt hemland för att söka något slags bättre liv eller bättre liv kanske för de sina som är kvar därhemma. Och kanske är sex service-yrkena (som ju är av flera olika slag) inte de sämsta tänkbara jobben för dessa kvinnor.
Boken handlar också om varför och hur man migrerar på den informella vägen, som ju för oss kan tyckas som en riskabel och farlig väg. I sin föreläsning uppfattar jag att hon tryckte mer på hur svårt det kan vara att ta sig in i "Fortress Europe" (fast det kanske kommer, jag har bara läst halva boken ännu), men även i boken trycker hon på att de personer som försöker ta sig hit för att tjäna pengar måste helt enkelt ta de informella vägarna. Det betyder att vem som helst kan inte göra resan -- man måste vara "resourceful", ha de rätta kontakterna och vara beredd att ta vissa risker. Man bör också hålla i åtanke att det "hem" man lämnar kanske inte är så fantastiskt, att hur riskabelt det än kanske är att ge sig av är det kanske ett värre alternativ att stanna kvar.
När jag läser detta tänker jag på Vilhelm Mobergs
Utvandrarna och hur svält, fattigdom och religiös intolerans inte nödvändigtvis tvingar Karl-Oskar, Kristina och de andra utvandrarna att ge sig av, men som gör alternativet att stanna så mycket mindre lockande. Samtidigt var det ju, på Karl-Oskars och Kristinas tid, helt tillåtet och till och med önskvärt att ta sig in i det stora landet i väster. Som det står på Frihetsgudinnan som ett slags ironiskt monument över en förlorad tid: "Give me your tired, your poor/Your huddled masses yearning to breathe free/The wretched refuse of your teeming shore./Send these, the homeless, tempest-tossed to me/I lift my lamp beside the golden door!" Jämförelsen är inte perfekt
men jag tycker ändå att den ger något.
Agustíns poäng, tror jag, är att vi kan inte betrakta dessa människor som offer bara för att vissa av dem är det. Samtidigt är hon, kan jag tycka, emellanåt så individualistiskt liberal att det är svårt att veta vad hon egentligen tycker, var hon drar gränsen för vad hon uppfattar som acceptabelt.
