Jag har gått och grämt mig lite över
att jag kallade det en "icke-fråga". Det var ett försök till ett retoriskt grepp där jag skulle utgå från det lite triviala eller bagatellartade för att sedan i texten visa att det inte var så sabla trivialt som det vid en första anblick kan tyckas. För jag tycker att en tydlig tendens i samhället är att vi skyggar för det obehagliga -- vi kan inte ta debatten med sverigedemokraterna, vi vågar inte diskutera barnporrlagstiftningen, nätet är fullt av våldsporr (vad nu det är) som man helst inte ens bör titta på, och så vidare... Det finns en stark beröringsskräck där det är som att man tror att man blir "smittad" av ett ämne eller en åsikt eller ett fenomen om man ens funderar över det.
Och det kan väl vara lämpligt om man sitter vid en elegant middag med människor man knappt känner där alla konversationsämnen bör vara icke-kontroversiella och ofarliga. Det kan också vara lämpligt om man befinner sig i en tågkupé med främmande människor. Man måste ju visa hänsyn och respekt för människor omkring sig. Men UB är ingen tågkupé eller ett middagsbord. UB är en forskningsmiljö. Och även om man självklart skall visa respekt och hänsyn för människor omkring sig även där finns det andra saker som också är viktiga. Som att inte begränsa forskningen, till exempel.
Det andra jag har grämt mig över är att när jag skrev det där om nyfikna banktjänstemän eller mellanstadielärare så kunde det uppfattas som lite nedlåtande. Det var inte meningen. Nyfikenheten är en av de viktigaste egenskaper vi har och en jätteviktig drivkraft. Utan nyfikenhet kan vi inte lära oss något. Utan nyfikenhet dör forskningen. Utan nyfikenhet stannar världen och den personliga utvecklingen. Nyfikenheten kan vara problematisk -- curiosity killed the cat -- och sadistisk, men om människor slutar undra "vad händer om man gör så här?" eller "varför är det så här?" eller ens bara "vad är detta?" så har vi ett stort problem.
Det tredje uppmärksammade en kommentator här på bloggen (kolla
kommentarsfältet) mig på. Eftersom jag är lite trög var jag tvungen att få lite mer ledtrådar innan polletten ramlade ner, men självklart kan man koppla detta till det hemliga rum där de oanständiga föremålen från Pompeji ställdes ut. Walter Kendrick skriver om det i
The Secret Museum, där han beskriver hur man hade svårt att förhålla sig till att å ena sidan behövde man bevara det som grävdes fram för just forskning och spridande av kunskap. Å den andra kunde man inte -- tyckte man -- offentliggöra allt, eftersom då skulle kvinnor, barn och annat löst folk få ta del av "snusket" som det fanns en hel del av. Man löste det genom att placera allt som man inte tyckte var passande för allmänheten att ta del av i ett hemligt rum, som den bildade manliga eliten fick tillträde till. De som alltså hade den nödvändiga bildningen och distanserade förhållningssättet till pornografiskt material. Kommentatorn såg direkt att här finns en jättetydlig koppling -- om man har ett vetenskapligt syfte (dvs man är forskare som skall forska om pornografi och har det rätta, intresselösa, förhållningssättet) så får man tillträde till materialet (att porrsurfa). Det är inte ett särskilt, fysiskt rum, men ett symboliskt sådant.
Det är en ständig frågeställning i förhållande till pornografi och censur. Någon är mer lämpad än någon annan att ta del av ett visst material. Det är till och med så att man uppfattar att vissa har en förmåga att avgöra vad andra inte klarar av. Människosynen i det är horribel: elitistisk, överlägsen, nedlåtande och, faktiskt, i förlängningen, en begränsning av det demokratiska samhället.
Icke-fråga? Knappast.
