svart och vit och blå

Just nu håller jag på att läsa en bok som heter Black and White and Blue: Adult Cinema from the Victorian Age to the VCR av Dave Thompson. Den är vad man skulle kunna kalla populärvetenskapligt hållen och därmed ganska lättläst och medryckande, om än kanske inte hundraprocentigt vederhäftig. Exempelvis har han inte den allra tidigaste filmhistorien helt klart för sig (blandar ihop årtal och kinetoscope och nickelodeons), även om jag uppfattar att de faktauppgifter som framkommer om just stagfilmen har sannolikhetens prägel. Dessutom, eftersom författaren väljer att komma med vitsar, anspelningar och ett slags "ta den mänskliga (eller i alla fall manliga) sexualiteten för given"-attityd känner jag ibland en lätt skepsis inför hans omdöme. Det vill säga, ibland tänker jag att det skulle kunna finnas andra möjliga tolkningar av ett visst scenario än den han med viss tvärsäkerhet fastslår.

Bortsett från det är det jätteintressant läsning: än så länge befinner jag mig på cirka trettiotalet (fokus är USA, även om den europeiska kontinenten och Sydamerika också ingår) och minsann har han lyckats snoka upp en kvinnlig stagskådespelare, som var med i ett flertal filmer från första halvan av trettiotalet. Hennes berättelse är fascinerande, hur hon var med i först dansfilmer -- påklädda men utmanande danser som filmades -- och sedan blev tillfrågad om hon skulle kunna tänka sig att göra mer, hur hon först kände sig tveksam men sedan bestämde sig för att försöka i alla fall, och hur hon slutade när hon gifte sig. Hur hon och regissören/kameramannen/producenten arbetade på ställningar och vinklar för att så mycket som möjligt skulle synas.

Det står om den här och här.

8mm-film och tidsresor

I dag har jag till sist då äntligen skickat in en liten samling 8mm-filmer för digitalisering. Med tanke på den där smugglaren som blev fast med 3 682 filmer i bagaget är mitt lilla gäng av åtta filmer en droppe i havet, men till dem kan Lasse Braun-rullarna läggas och de är ju en sjuttio-åttio filmer sammanlagt... ja, jag antar att jag aldrig kommer att kunna göra en heltäckande studie av det totala utbudet och det var ju inte meningen heller. Det är, fortfarande, visningskontexterna som är huvudsaken. Däremot behöver jag ha sett en del av det material som fanns tillgängligt på 8mm för att ha någon som helst koll.

Sedan tillkommer ju en del intressanta frågor. Ibland annonseras om 16-mm, ljudfilm och biograffilm, men jag antar att en massa av filmvisningarna var stumma. Hade man då en grammofonspelare eller kassettbandspelare så att filmvisningarna ackompanjerades av musik, eller satt man i tystnad och tittade? Eller snarare, satt man INTE i tystnad och tittade utan kommenterade medan man såg? Eller var filmvisningarna, på klubbarna, såpass mycket av pausunderhållning att man kanske satt och pratade med varandra, eventuella värdinnor, etc och inte brydde sig så mycket om den stackars film som rullade eftersom höjdpunkterna snarare var stripp- och liveshower? Många frågor. Somliga av dem kommer jag nog aldrig att få svar på. Just nu känner jag starkt att jag önskar att jag kunnat bli osynlig och resa tillbaka i tiden och glida in en afton i typ februari 1972 på Venus eller Picant... eller allra helst kanske Elsie och Hasse. Och Picant hade inte öppnat i februari 72.

effektivt tempo

En fördel med att ha mycket att göra är att man får upp ett visst tempo. Jag gillar det. Helt plötsligt hittar man en halvtimme här eller en timme där och så löser man saker. Undervisning och kursstart -- pang! RFSU-föredrag -- pang! Handledning -- pang! Två timmar i UB:s mage med Kvällposten -- pang! Mail angående digitalisering av 8mm-filmer -- pang! Översättning av text -- tja, inte så mycket pang kanske, mer ett långdraget muller... Och så däremellan studium av Lasse Braun-filmer. De är så korta att man kan smyga in någon här och någon där när man hinner. De lämpar sig inte riktigt heller för att ses på ett bräde. Däremot är de lite intressanta för att de har en tydligt konstnärlig ansats (sedan kan man ju diskutera huruvida denna ansats lyckas och det eventuella värdet av den!) och det understryker en av tankarna jag har om sjuttiotalet, att det i alla fall i början fanns en massa ambitioner som inte riktigt stämmer in på klichébilden av pornografen som någon som bara taffligt försöker mala fram en säljande produkt.

Men med allt som måste göras blir ju bloggen lidande. Undrar om jag skrev bloggen på den tid jag nu försöker plugga tyska glosor? Fast glosorna ägnar jag mig ju åt som ett slags intensifierad avkoppling, bloggen är ju (något) mer kreativ.

Under de två timmarna i UB:s mage ramlade jag över inte mindre än tre notiser om svenskar som åkt fast för smuggling av porr, in till Italien, Tyskland och England. Den mest uppseendeväckande var om en som hade 3 682 filmer i bagaget...

intensiv arbetsvecka

Mycket arbete = tråkig blogg. Jag förbereder undervisning inför morgondagens kursstart och är lagom stressad över det. I går var jag dessutom på introduktionsmöte och registrerade mig på den där kursen i tyska, så nu är jag både lärare och student. Samtidigt, dessutom, i mycket påtaglig bemärkelse eftersom jag dessvärre missar första föreläsningen eftersom jag står själv och undervisar då.

Har också (nästan färdigt) förberett en ny rejäl omgång med texter för språkgranskning som jag skall skicka på fredag.

Och på lördag skall jag lite oförhappandes prata på RFSU Malmös 75 års- och RFSU-gruppens 20 årsjubileum...

golden globe's ten highlights

När jag läste att James Cameron hade fått Golden Globe för bästa film för Avatar tänkte jag för mig själv, jaha, vad sade han den här gången, "I'm king of the universe"? Uppenbarligen inte men något ditåt.

kursstart

På torsdag drar kursen Sexualitet i ord och bild i gång. Det är alltid spattigt inför en kursstart, men de kursstarter som sammanfaller med vårterminsstarten är spattigare än vanligt eftersom dels är det inget lov eller någon ledighet mellan, dels börjar vårterminen en bit in i januari i stället för första januari av någon gammaldags och traditionell anledning som jag inte riktigt förstår. (Har med tjugoveckorssystemet att göra, antar jag, att varje akademisk termin skall bestå av tjugo veckor och vill man inte börja höstterminen en vecka in i augusti måste man hålla på till ca den 20 januari.) Trots spattigheten är jag nöjd med hur kursen är planerad i alla fall -- några förbättringar från förra året har gjorts och det betyder att den känns mer helgjuten och gedigen. Inte mindre än tre gästföreläsare är engagerade den här gången och litteraturlistan är reviderad.

Det känns som att hela dagen har gått åt till administration, kopiering, telefonssamtal och mailande. Det är inte helt sant: jag har ägnat mig åt antologin, läst en del, och undersökt möjligheterna för digitalisering av 8mm-film för nu har jag en liten samling filmer. Den är ännu inte så stor, men det är en början i alla fall.

Upptäckte också att föregående blogginlägg var mitt tvåhundrade. Är visst inte så bra på det där med märkesdagar...

salander del 2,5: if you live outside the law you must be honest

Stieg Larsson är fortfarande på tapeten -- nu kommer Kurdo Baksis bok om honom. Också Baksi har funderingar kring böckernas hämndtema, om än helt kopplade till författarens biografi. Eftersom jag dessutom läste om Millennium-trilogin under julhelgerna har jag några uppföljande tankar kring mina inlägg här på bloggen om Salander. Dels skulle jag vilja göra en liten korrigering: bröderna Ranta, traffickingbröderna som omtalas i böckerna (men som läsarna inte kommer i direktkontakt med), är i och för sig av "estnisk härstamning" men kommer från Finland. Att jag identifierade dem som ester hänger ihop med att de försvinner till Tallinn på en extended semester när det börjar osa hett och de behöver ligga lågt.

Dels insåg jag också att det finns en viktig skillnad mellan Salander och Dirty Harry vad gäller deras förhållande till lagen. Som polis representerar Harry Callahan lagen, medan Salander är omyndigförklarad. Därmed blir deras respektive skäl till att ta lagen i egna händer olika på ett ganska avgörande sätt: Salanders rättigheter har tagits ifrån henne av samhället och hon menar sig därför ha rätt att själv sköta sina egna angelägenheter. När hon i slutet av tredje boken har fått omyndighetsförklaringen upphävd och har en chans att döda sin halvbror, väljer hon i stället en annan väg. Egentligen spelar det inte så stor roll för halvbrodern, men det finns ganska klara resonemang i texten som handlar om att nu har hon inte bara rättigheter i samhället utan också skyldigheter.

Min arbetsvecka kom att avslutas i intensitetens tecken -- jag fortsatte på fredagen med att förbereda texter för språkgranskning och har nu ytterligare en laddning att skicka i väg i morgon förmiddag. På eftermiddagen var det något av en launch för en ny filmtidskrift -- Journal of Scandinavian Cinema -- med workshop/seminarium där en rad nordiska och skandinavistiska filmvetare var med, med efterföljande mingel och därefter middag på lokal. Det är enormt trevligt att ha med alla dessa människor att göra!

Men det är också stressande. De flesta av dem är högpresterande akademiska djur och man känner liksom pressen att också vara det. På gott och ont... Så nu sitter jag och försöker lägga ner några timmar på att förbereda ytterligare antologitexter för språkgranskning, för att morgondagen skall kunna läggas på annat.

svettig

Jag är lite svettig efter en intensiv arbetsdag då jag skickat in tio texter för språkgranskning. För att ge er en aning om omfattningen på vår antologi, kan jag meddela att det är mindre än en tredjedel!!! Som sagt, svettig, och det känns som om jag skulle kunna arbeta dygnet runt den närmaste tiden och ändå inte hinna bli klar. Samtidigt pressar den övriga tillvaron på med administration, föreläsningsplanering, föredrag som skall hållas, seminarier och annat.

Föreläsningen i går om svensk film för utbytesstudenterna gick i alla fall helt OK. Tyckte själv att min engelska var ganska ringrostig -- har inte undervisat på engelska på länge -- men jag hoppas att de hängde med åtminstone och hade överseende med både språkliga grodor och ett och annat lite väl långdraget letande efter rätt ord...

Undrar om jag hinner gå igenom ett par texter till innan jag måste bege mig hemåt?

arkeologi

Så går ytterligare en av de gamla mästarna ur tiden: Eric Rohmer. Eftersom jag är ganska jättestressad för tillfället får jag hänvisa till Hynek (han har också några lämpliga länkar) och Criterion.

Men en tanke som har gnagt i mig ganska länge och fick blomma ut nu i anslutning till Rohmers död är att det ibland känns som att man som filmvetare oundvikligen är en 1900-talsforskare. Jag menar, jag håller ju på med filmhistoria (först sextiotalet med Mai Zetterling och nu sjuttiotalet med porren), men själva ämnet i sig är liksom en starkt präglande 1900-talsföreteelse. Jag är inte filmessentialist som tror att själva filmens väsen ligger i de där rullarna med film och biografens mörker men jag har ändå en stark känsla av att film och 1900-talet hänger ihop. Sedan kan det mycket väl vara så att den rörliga bilden fortsätter att underhålla under det 21 århundradet, men hela den digitala revolutionen, generationsskiftena och förändrade konsumtionsmönster påverkar ändå.

Eller har jag bara åldersnoja.

ett år och... hm, tre dagar

En viktig märkesdag har fått passera obemärkt. I torsdags var det exakt ett år sedan jag startade upp bloggen. Jag har lagt ut 197 inlägg sedan dess (inkl detta). Får väl fira det tvåhundrade inlägget i stället, antar jag.

helgupplevelser

Mad Men. Påbörjade säsong ett redan innan jul, avverkade sedan i rask takt säsong ett och två. Fascinerande att alienation, suburbia och den feminina mystiken kan vara så tilltalande. Med tagningar som bilder ur Life Magazine (och eftersom jag närstuderat ett års Life Magazine, dock inte från det tidiga sextiotalet utan 1953, vet jag hur nära det faktiskt ligger), är den fantastiskt snygg. Men jag tror att en del av det attraktiva med serien beror på att den tilltalar sensationalism och dubbelmoral hos åskådaren. Allt drickandet och rökandet, framför allt kanske att gravida röker och dricker och att folk sätter sig i bilen efter X antal drinkar, till exempel, ger utmärkta tillfällen att både förfasa sig och njuta. Sexismen och rasismen väcker samma dubbla reaktioner.

Die Hard, ettan och tvåan. Ettan står sig fortfarande som utomordentligt underhållande action. Jag har dessutom undervisat på den och diskuterat den som bland annat (utifrån kurslitteraturen) full av oidipala referenser. Att Oidipus -- förlåt, Willis/McClane -- går runt med bara fötter och skär dem blodiga på glassplitter under filmens gång, är enligt författarna symboliskt och sammanknyter de två karaktärerna (Oidipus=klumpfot). Tvåan är kanske inte helt lämplig för en flygfobiker som jag.

The Terminator. Den första alltså, som ju inte alls är lika hårt inpräntad i det populärkulturella medvetandet som T2 Judgement Day (som jag såg på Folkets bio i Skurup när det begav sig) men som också är bra. Det var något med de där actionfilmerna på åttiotalet, flera av dem var riktigt bra. Eller var det bara en ivrig grupp filmvetare som lyckades analysera dem på sätt så att de framstod som riktigt bra?

Nordwand. Tysk feelbad film om två tappra unga mäns försök att bestiga nordsidan av Eiger 1936. Om någon bergsklättrarnörd läser bloggen vet ni att det första lyckade försöket var 1938 och därmed har ni också storyn klart för er, vilket inte jag hade när jag började se filmen. Alla dör under fruktansvärda umbäranden, framför allt hjälten som är typ fem meter från räddningen när han dukar under av köld och utmattning. Den var nästan lika hemsk som K19: The Widowmaker (haveri ombord på sovjetisk atomubåt, inga skyddskläder, bara kommunistiskt elände, radioaktiva utslag och spyor). Det är inte så att filmerna är dåliga, de är bara plågsamma att genomlida.

Sherlock Holmes. Jag gillar INTE Guy Ritchie. Har aldrig förstått what all the fuss was about. Kanske för att jag såg Lock, Stock and Two Smoking Barrels utan undertexter och inte förstod ett ord. Men i Sherlock Holmes funkar hans stil och när jag väl vant mig vid att se Holmes -- och Watson -- i lite annorlunda tappning än jag var van vid, tyckte jag att den var ganska underhållande för att inte tala om snygg.

Upp. Och den var bara helt enkelt lite underbar. Jag är ganska lättrörd som filmtittare, gråter lätt, men den här var exceptionell. Amerikansk film när den är som bäst.

Maria Larssons eviga ögonblick. Namnet till trots har jag inte kommit mig för att se den tidigare, även om eller kanske på grund av att skämten i anslutning till titeln började hagla så snart det blev bekant att Jan Troell höll på med inspelningen. Som så många andra tyckte jag att den var jättefin -- kanske lite seg och klichémässig i början, men ur vad som skulle ha kunnat bli en ganska uppenbar film växte en gripande historia fram.

Förutom att jag snabbspolat mig igenom Lasse Braun-filmerna för att kolla att de var spelbara trots repor, har jag försökt hålla mig långt borta från pornografin.

erotisk litteratur

Intressant artikel i Svenska Dagbladet i dag om den nya vågen av erotisk litteratur. Mina två litteraturvetenskapliga kolleger Ann Steiner och Magnus Ullén citeras och artikeln fångar fenomenet ganska väl. Edenborgs påpekande att vi inte är så frigjorda som omvärlden tror stämmer ju också i allra högsta grad -- lustigt nog är porren (eller rättare sagt den pornografiska litteraturen, som ofta kallas erotik, men det gäller i någon mån den pornografiska filmen också) tillräckligt rumsren för att vi skall kunna erkänna att vi konsumerar den, men inte hur vi känner inför den. Det är fortfarande tabu att berätta vilken novell i samlingen som gjorde en upphetsad, eller ens att man kände upphetsning.

Påminner lite om när Dirty Diaries släpptes och väldigt få, om ens någon, recensenter kunde erkänna att någon eller några av kortfilmerna hade en uppetsande effekt. Dirty Diaries är också "rumsren" på motsvarande sätt som den erotiska/pornografiska litteraturen (estetiserat och elegant omslag, stöd från SFI och etiketterat som feministiskt), så vem som helst som är lite vågad eller vill visa upp sin frigjordhet kan ha den hemma i sin dvd-hylla -- men att erkänna att någon av kortfilmerna påverkade en sexuellt är att gå för långt.

Den erotiska/pornografiska litteraturen har också ett kvinnotilltal (inte nödvändigtvis feministiskt sådant, dock, vad nu det egentligen betyder). Det är paradoxalt, det där, med att å ena sidan anses den kvinnliga sexualiteten vara mer skambelagd, förtryckt och kontrollerad, å den andra gör kvinnotilltalet att porren raskt glider upp ett par pinnhål på den kulturella värdestegen (detta är inget nytt, redan Leif Silbersky och Carlösten Nordmark menade att kvinnlig porr=bättre porr och jag har skrivit om det i anslutning till Dirty Diaries och Anna Span i ett något snurrigt blogginlägg här.) En delförklaring kan ha med klass att göra men även om jag är inne och snurrar på det i det länkade blogginlägget känner jag att jag har inte tänkt tillnärmelsevis färdigt på det. Återkommer eventuellt.

Trots uppgraderingen i den kulturella hierarkin innebär det ändå inte att man börjar recensera ens erotisk litteratur med orden "Mest upphetsad blev jag ändå av NNs bidrag. Mötet vid Pressbyrån som utvecklar sig till blabla var något av det mest erotiskt laddade jag någonsin läst och efter en stund blev faktiskt undertecknad tvungen att avbryta läsandet för att... tja, ni förstår säkert." Typ. Tvärtom -- om upphetsning någon gång berörs är det avsaknad av upphetsning som påtalas. Man skulle avslöja alltför mycket om sig själv och utlämna sig personligen på ett sätt som står kulturskribenter mycket främmande. Ja, inte bara kulturskribenter för den delen. Jag skulle aldrig själv skriva så. Linda Williams är inne och rör lite försiktigtvis vid det i Screening Sex, och även om det bara är retrospektivt, tycker jag att det är modigt.

god fortsättning

God fortsättning på er. Här är det lågkonjunktur för allt just nu och jag är väldigt glad över att alla helger snart, snart är slut (kan inte någon införa att julafton alltid skall ligga en fredag, som midsommarafton, så att inte arbetsveckorna blir helt uppstyckade?). Lustigt nog längtar man så otroligt efter lite ledighet i mitten av december men efter julafton och nyårsafton känns det som om man hoppar av otålighet över att få komma i gång igen och så blir man bara bromsad av trettonhelgen... Fast kanske är det bra att tvingas vara ledig så mycket att man bara längtar efter att få arbeta igen?

Jag har småjobbat med de där introduktionerna och gjort en föreläsningsplan inför vårens kurs i Sexualitet i ord och bild som nu bara skall okejas av mina gästföreläsare innan jag lägger ut den till studenterna. Upptäckte också när jag plockade upp kalendern för 2010 att jag skall hålla föreläsning om svensk film för utbytesstudenter på onsdag i nästa vecka -- det skall bli kul, att prata om film-film för en gångs skull igen.