snart över

Stressen håller på att bedarra. En av texterna är klar och ivägskickad. Den andra är under någotsånär skakig kontroll och borde, om allt går väl, kunna skickas in i morgon. I dag var dessutom sista passet med kursen Sexualitet i ord och bild. Studenterna redovisade sina projektarbeten, om sexualitetsskildringar på internet, och det fungerade alldeles utmärkt. Jag har i dag lyssnat på redovisningar om bland annat mytinydick.com, hentai på redtube och anniesprinkle.org(asm).

Blev antagen till NECS-konferensen. Fick besked i dag.

När (eller om, kanske jag borde säga) jag skickat in texten i morgon, samt fixat några andra saker som fått stå åt sidan i dag, skall jag ta lite välförtjänt påskledighet. Skönt att kunna inleda nästa vecka utvilad, med ett rent skrivbord, ett artikelprojekt jag längtat länge efter att få börja på och bara ett litet gäng tentor att rätta.

påskstress

Just nu håller jag på med två texter. En om Lukas Moodysson och "New Extremism in European Cinema", som bygger vidare på en analys av Ett hål i mitt hjärta som jag skrev för flera år sedan. Den ger mig lite magont för jag är alldeles för sent ute och även om jag har försökt sätta mig in i begreppet New Extremism har jag fortfarande lite svårt för att förstå vad redaktörerna egentligen menar och vill. Såvitt jag förstår det handlar det om tendensen att i europeiska filmer (och vissa amerikanska independentfilmer) vara grafiskt explicit i fråga om sexualitet i olika mer eller mindre provocerande konstellationer -- den tendens som jag själv brukar kalla "metaporr", dvs konstfilmer som inte är pornografiska egentligen men som använder sig av pornografiskt bildspråk och pornografiska motiv för att kommentera på något, lite olika vad. Tendensen finns i filmer som Catherine Breillats Romance, i Virgine Despentes och Coralie Trinh-This Baise-moi, i Lars von Triers Idioterne och Antichrist, i Patrice Chéreaus Intimacy med flera.

Den andra texten är betydligt kortare och handlar bland annat om Marie Forså. Sist jag jobbade med den började den kännas klar, så den ger mig inte alls samma magont. Samtidigt ligger den i en något annorlunda genre än vad jag brukar jobba i, vilket gör att jag känner mig stilistiskt lite osäker.

Nåja. Forså-texten skall in i morgon, den andra på fredag. På tisdag i nästa vecka är det startskott för nästa text, den om 8mm-film, "Size Does Matter"!

city of angels

Vet inte riktigt varför jag är så förtjust i Los Angeles -- förutom det uppenbara, då, att det är en plats där filmhistorien får vingar och varje kvarter nästan känns som om man redan har varit där för man känner igen sig hela tiden. Det är en stor och åbäkig stad, med ett igenkorkat freewaysystem som var för litet redan när det byggdes på femtiotalet. Bitvis ser det ut som tredje världen. Men ljuset! Man förstår att filmfolket trivdes, ljuset är fantastiskt, medan klimatet... well, när jag bodde där var det El Niño-år (ngt slags ström i Stilla Havet som uppstår ungefär vart sjunde år) och det regnade nästan jämnt. Översvämningar var en del av vardagen och en dag trillade en stor del av Pacific Coast Highway ner i havet.

Nu vid det här besöket var det ljumt och behagligt och det doftade alldeles underbart av vårblomningen. (Kanske inte heller något man föreställer sig om LA, det är så förknippat med smog och luftföroreningar att man inte tror att det kan lukta gott där, men det gör det alltså, i alla fall under rätt förutsättningar.) Och bergen -- Santa Monica mountains och Hollywood Hills och så långt borta vad jag tror är San Gabriel mountains som är snötäckta -- som tittar ner över slättlandskapet där alldeles spikraka vägar sträcker sig flera mil.

Till höger i bilden finns det en mur som avgränsar det som förut hette Hollywood memorial cemetary. Det är en oas i Hollywood (som inte alls är så vidare glamoröst utan ganska sunkigt -- notera taggtråden till vänster i bilden!), en stor begravningsplats med både en judisk del och en del där många Hollywood-personligheter ligger begravda, vissa i vad som närmast kan beskrivas som mausoleum. Douglas Fairbanks grav är en enorm damm med palmer omkring. Mitt i alltihop finns en plakett för Hattie McDaniel, ni vet, Mammy i Borta med vinden, som ville begravas där men som inte fick för att hon var svart. Även kyrkogårdarna var segregerade på den tiden. Numera heter Hollywood memorial cemetary i stället Hollywood forever och ägs av två bröder som sägs ha inspirerat TV-serien Six Feet Under.

bergman/porn

Vår SCMS-panel hette "Dialogues in sex: three case studies of intertextual references during and after the 'sexual revolution'". Vi var tre presentatörer och en respondent. Elisabet Björklund pratade om den sexfilm Travis Bickle tar med sig Betsy på i Taxi Driver, Ingrid Ryberg pratade om inflytandet från sjuttiotalsfeminismen på dagens queer och feministiska pornografi och jag pratade alltså då om Bergmans inflytande på svensk sexploitation och tidig pornografi. Mitt argument var tudelat: å ena sidan ville jag (i och för sig föga originellt) påpeka att de kvinnor som var med i Bergmans filmer och den relativt explicita sexualitet som skildrades i dem, bidrog till Bergmans berömmelse. Å den andra hävdade jag, i kraft av de ganska uppenbara Bergman-referenser som finns i de fyra exempelfilmer jag tog upp, att de här sexploitation- och porregissörerna inte på något enkelt sätt kan sägas bara försöka profitera på sexskildringar, utan att de hade ytterligare ambitioner. Eftersom jag tänker försöka bygga ut mitt paper tillsammans med en Bergmanforskare till en artikel, kommer jag bara att ge ett smakprov här på bloggen.

Smakprovet är hämtat ur Joe Sarnos film Jag - en oskuld eller Inga från 1968. Inga är alltså Sarnos första svenska film, efter mer än 25 filmer i USA. Den är en sexploitationfilm men kan lätt betraktas som en stilistisk hyllning till Bergman. För det första, inleds den med Marie Liljedahl (som spelar Inga) i ett flickrum, där hon går längs med en hylla med mekaniska leksaker. Hon vrider upp några av dem och tittar på hur de rör sig. Den typen av leksaker är inte helt ovanliga i Bergmans filmer heller, det allra mest uppenbara exemplet är från förtexterna till En lektion i kärlek.



För det andra, placerar Sarno med förkärlek sina skådespelare bredvid varandra i dialogscener, så att båda har ansiktet mot kameran i stället för mot varandra. Det är lite teatraliskt, eftersom teaterskådespelare får lära sig att aldrig ha ryggen mot publiken och helst alltid vända sig direkt mot publiken.
På motsvarande vis ställer gärna Bergman upp sina skådespelare, exempelvis i Tystnaden och Nattvardsgästerna.


Och slutligen finns precis som i Tystnaden en onaniscen, här med Marie Liljedahl.


Även om den inte är lika ensligt och desperat gestaltad som den med Ingrid Thulin i Tystnaden, utan tvärtom, ganska entusiastiskt med jazzig gitarrmusik på spåret, finns en parallell i sättet att fånga ett upp och nervänt ansikte i närbild.


Vår respondent, Eric Schaefer från Emerson College i Boston, som dels har skrivit om amerikansk exploitationfilm 1919-1959 och dels forskar om sexploitation i USA från sextiotalet och framåt, påpekade att de här Bergmanreferenserna inte var något som publiken såg fram emot. Tvärtom var Sarno känd för att vara en lite tråkig sexploitationregissör, just på grund av hans förkärlek för de här teatrala tagningarna och diverse longörer som var ett resultat av hans Bergmansträvan...

jetlag och lätt kortslutning

Många intryck efter SCMS-konferensen: återseendet av en stad som jag nästan hade glömt hur mycket jag tycker om, Westin Bonaventures postmoderna irrgångar (och nu har jag åkt både i hissen som förekommer i True Lies och den som förekommer i In the Line of Fire), möten med kolleger och bekanta som jag träffar väldigt sällan och då i huvudsak på de här konferenserna, presentationsnervositet, papers om exploitationfilmer och new extremism, workshops om film produktion (och en jag borde ha gått på, om bloggar och publikationer) och framför allt samtal, samtal, samtal. Det är inte bara jetlaggen som gör att jag känner mig lagom snurrig i huvudet.

Vår panel gick bra, verkade det som. Vi hade en lagom stor publik och många frågor efteråt. Dessutom, vilket är fördelen med att organisera en panel med personer man känner, var alla inblandade på det klara med tidsramarna vilket är, måste jag säga, det allra allra enklaste sättet att framstå som professionell: att hålla tiden.

Eftersom mitt paper inte sågades, kommer jag att lägga upp ett litet smakprov på bloggen så småningom. Just nu är tillvaron dock alldeles för kaosigt vimsig för att jag skall kunna göra ett vettigt urval.

on my way

OK. En lång dags långa att göra-lista är avklarad. Grymt tidigt i morgon bitti bär det av. Eftersom jag är den jag är har jag två utprintade kopior av mitt paper, två USB-minnen med PowerPoint-presentationen samt att jag har mailat presentation och paper till mig själv så den ligger där ute på någon server någonstans.

När jag nu skriver det inser jag att det låter lite fånigt. Typ inte bara både hängslen och bälte utan två hängslen och bälten... nåja, man är som man är och det är en ganska liten ansträngning som får mig att känna mig så otroligt mycket bättre.

Får se om jag får någon möjlighet att uppdatera bloggen medan jag är borta. Annars får ni rapport när jag kommer hem (samt, med lite tur då, ett smakprov från mitt paper). Tills vidare får ni nöja er med lite LA-feeling.

don't hate powerpoint, hate the powerpointers

Jag tror att jag länkat till den här artikeln förut. Men i dag känns det verkligen som att jag har satt ihop en powerpoint-presentation som fungerar på bästa möjliga sätt. Mitt SCMS-paper handlar ju huvudsakligen om Bergman-referenser i svenska sexfilmer från sent sextiotal och sjuttiotalet. I powerpoint-presentationen lägger jag så att säga fram bildbeviset... Funderar på om jag -- efter konferensen -- skall presentera ett litet smakprov på bloggen? Om jag inte blir sågad -- vilket jag säkert blir, eftersom jag vare sig är Bergmanexpert eller sexfilmsnörd.

och regeringen föreslår...

... att avskaffa filmcensuren! Skall läggas fram i riksdagen under våren.

walk the walk

Mycket bra artikel i New York Times om Kathryn Bigelow. Den fångar en del av problematiken med konceptet "kvinnliga regissörer" och lyckas, tycker jag i alla fall, förklara vad man skulle kunna kalla skillnaden mellan "feminists who talk the talk and feminists who walk the walk". Manohla Dargis skriver i artikeln:

Thelma and Louise didn’t need to tote around “The Second Sex” to confirm their credentials as feminist inspirations; the way viewers received the characters proved they were. The same goes for Ms. Bigelow, who doesn’t like to talk about being a feminist touchstone — she doesn’t need to, she has been one for decades — much less her role a female director. Her refusal, along with the types of movies she makes, have not always sat well with some. Like Thelma and Louise, Ms. Bigelow refuses to behave the way she’s supposed to.

Där fångar Dargis en annan problematik med konceptet "kvinnliga regissörer": att de ofta tvingas in i en position där de måste vara medvetna feminister. Deras främsta påhejare -- feminister -- vill i deras filmer se feministiska manifest, analyser och subversioner av det patriarkala samhället eller åtminstone kvinnliga förebilder. Finns inte det, blir besvikelsen -- och kritiken -- större än den besvikelse man känner inför de "vanliga" produkterna från manliga regissörer. Lina Wertmüller drabbades exempelvis av detta. Jag kommer fortfarande ihåg den förvirring jag kände när jag läste i Barbara Koenig Quarts bok Women Directors: The Emergence of a New Cinema från 1988 att det budskap som förmedlas i Wertmüllers Travolti da un insolito destino nell'azzurro mare d'Agosto (1974) var "particularly vile for a woman to be making" (s. 31). Liksom, hallå, var inte feminismen till för jämställdhet och att inte kvinnor skall tvingas in i en viss roll bara för att de är kvinnor??? Till saken hör att Wertmüller faktiskt var den första kvinnan som oscarsnominerade i kategorin bästa regi (dock för en annan film) -- den kategori som Bigelow, mer än trettio år senare, var den första kvinnan som faktiskt vann.

(Thanks to Erika for the tip!)

confessions of a porn scholar

Har haft sexologstudenterna i dag på kursen Sexualitet i ord och bild. Vi pratade om den pornografiska filmens historia och om porrdebatten, feminism och pornografi. Därav mina Dworkin-efterforskningar i går. Till studenterna försökte jag förmedla skillnaderna mellan den svenska och den amerikanska kvinnorörelsens porrmotstånd, men till syvende og sidst hamnar man ändå alltid i något slags diskussion om vem som har "rätt". Och där är det väldigt svårt att göra båda sidor rättvisa, eftersom varje sida har så mycket med sammanhang och historisk situation att göra. I den intellektuella kontext som formade mig när jag var i typ femton-sextonårsåldern var det självklart och fullständigt icke-ifrågasatt att pornografi var kvinnoförnedrande och på något sätt borde utrotas. Jag läste Ordets makt och feministiska texter (och Linda Lovelaces Skärseld) och var på det där moraliskt tvärsäkra sättet som man bara har i tonåren helt säker på att vad jag hade läst var sant, rätt och riktigt. Samtidigt fanns det något slags motsägelse i det som jag inte lyckades få ihop.

Det var först när jag blev äldre och kom i kontakt med amerikanska, feministiska film- och medieforskare som något hände, som helt plötsligt saker och ting föll på plats -- eller rättare sagt, inte föll på plats utan tvärtom, jag insåg att de behövde inte falla på plats. Carol Clovers inledning till Dirty Looks: Women, Pornography, Power var en ögonöppnare:

This volume stands on the anti-censorship side of the fence. Because the censorship position is commonly taken, by the media and the public, to be the feminist position, it has seemed all the more urgent for those of us on the other side to speak up. [---] Pornography may be a 'meaningful text', but that is not say that its meaning is transparent. Even in the case of a single, apparently simple image, 'real' or 'true' meanings are hard to come by. (p. 1-2)

En annan sådan var Linda Williams i Hardcore, där hon skriver bland annat: "Coming to terms with pornography does not mean liking, approving of, or being aroused by it -- though these reactions are not precluded either." (p. 5) Vad de här amerikanska fyrtiotalistfeministerna sade, var att det fanns en position som inte avfärdade pornografin men som inte heller nödvändigtvis omfamnade den, som inte avfärdade kvinnor som sade sig tända på porr med att de hade internaliserat ett patriarkalt förtryck och lärt sig att tända på underordning eller betraktade män som konsumerade pornografi som socialiserade att tända på makt och våld, men som tog både porren och våra reaktioner på den på allvar.

För mig var detta nytt. Men det var vid mitten av nittiotalet (böckerna är från 1993 och 1989) och vår samtida kontext förändras ju runt omkring oss hela tiden. Jag är inte säker på att de som är, säg tio-tjugo år yngre än jag, har motsvarande erfarenheter. De har ju vuxit upp någonstans i spänningsfältet mellan Alexa Wolfs Shocking Truth, Mia Engbergs Dirty Diaries och vad jag uppfattar som det lite naiva påhejandet av amatörporren. Och samtidigt har de haft Internet (där jag hade gamla dammiga sjuttiotalsböcker från Stadsbiblioteket och en och annan upphittad porrtidning).

dworkin

Enormt intressant seminarium i dag om män som köper tjänster av ISSP -- Internet Sexual Services Providers. Den amerikanska forskaren och terapeuten Christine Milrod pratade om sin avhandling The Internet Hobbyist: Demographics and Sexual Behaviors of Male Clients of Internet Sexual Service Providers (ISSP).

Annars har jag haft blickarna riktade mot den amerikanska kontinenten i dag. Länge har jag försökt hitta material med porrmotståndaren Andrea Dworkin på youtube och funderat över varför det enda som kommer upp vid en sökning är någon parodi och någon aggressiv polemik. Men nu hittade jag -- utlagt så sent som i slutet av februari i år -- några ljudinspelningar, bland annat en från hennes vittnesmål inför the Meese Commission och en från ett tal hon höll i Brighton 1996. Jag är inget stort fan av Andrea Dworkin men hon hör onekligen till porrens historia och är utan tvekan ett viktigt namn, och efter att ha läst texter av henne var jag nyfiken på hur hon lät när hon talade om pornografi eftersom det sägs att hennes talarstil går utmärkt väl ihop med hennes sätt att skriva -- suggestivt, associationsrikt och högst retoriskt i ett slags muntlig, nästan predikomässig tradition. Här bland annat kan man höra henne. (De övriga klippen borde komma upp i anslutning.)

bigelow

Jag tar av mig hatten för Kathryn Bigelow som första kvinnliga oscarsvinnare för bästa regi! Det är kanske emellertid typiskt att det är just Bigelow som blir den första eftersom hon har beskrivits som en kvinnlig regissör med "muskler" -- dvs en riktig actionregissör -- och som en "gender bender" likaväl som en "genre bender". Jag har ännu inte sett The Hurt Locker, men jag har ju följt Bigelows karriär genom filmer som Near Dark (vampyrfilm), Blue Steel (polisfilm med Jamie Lee Curtis), Point Break och, min favorit kanske, Strange Days från 1995 med Ralph Fiennes och Angela Bassett i huvudrollerna. Strange Days handlar om de sista skälvande dagarna före millennieskiftet, vilket gör att den i någon mån har daterats lite, och bygger på de händelser som ledde fram till Rodney King-kravallerna 1992. Jag hade turen att kunna se om den, några år efter dess premiär, på American Cinematheque i LA med en Q&A med Bigelow efteråt och oh boy, vad hon imponerade på mig! Eberts recension finns här och den fångar, tycker jag, filmen väldigt väl.

Bigelow har aldrig varit typen som spottat ur sig filmer, det går ofta flera år mellan dem. Exempelvis dröjde det fem år innan den mer "arty" The Weight of Water kom efter Strange Days, och efter nästa film, K19: The Widowmaker, tog det ytterligare sex år innan The Hurt Locker. Jag vet inte om det har att göra med att hon har haft svårt att finna finansiering eller vad det kan vara, men såvitt jag har förstått det var Point Break en stor hit medan Strange Days inte gick så bra. The Weight of Water är helt enkelt inte box office-material (låg kommersiell potential) och K19: The Widowmaker är faktiskt något av det mest disgusting jag någonsin sett (när jag nämnt den tidigare på bloggen har jag beskrivit den som "haveri ombord på sovjetisk atomubåt, inga skyddskläder, bara kommunistiskt elände, radioaktiva utslag och spyor"), vilket inte heller brukar borga för någon ekonomisk succé. Däremot är den grymt skickligt gjord, som Bigelows filmer brukar vara.

Detta bidrar till glädjen över Bigelows Oscar för bästa regi. Därför att även om det naturligtvis har diskuterats i de termerna, är inte detta på något sätt ett uppenbart fall av kvotering eller särbehandling. Även om det självklart finns politik i oscarsutdelningarna, kan jag utan att ha sett The Hurt Locker, på basis av vad jag har sett henne göra tidigare, säga att det mycket sannolikt är en välförtjänt Oscar. (Fast här skall en liten brasklapp göras: jag skulle så gärna vilja skriva "on merits only" men jag vet ju att det är sällan det fungerar så. "Välförtjänt" är bättre, för det säger inte något om de andra tävlande och det utesluter inte den politik som försiggår bakom kulisserna, som jag i detta fall inte vet något om.)

kvalitet och kvalitet

I kväll -- eller framåt småtimmarna i den här tidszonen -- är det dags för Academy Awards, Oscarsgalan. Kristin Thompson skriver klokt och initierat om Avatar och "motion capture", dvs den digitala teknik som används för att skapa något slags mellanting mellan live-skådespel och animation. Såväl Gollum som King Kong och na'vi-folket är gjorda med hjälp av motion capture. Det är en fascinerande teknik och jag är lite kluven inför problematiken, om man kan tala om de skådespelare som får stå som förlagor till de animerade figurerna som möjliga kandidater för en bästa huvud- eller birollsstatyett. För det är vad Thompson skriver om.

Man kan också läsa Los Angeles Times om galan. Som en gigantiskt lokaltidning är LA Times, den har naturligtvis "world"-sidor och "national"-sidor men någonstans kan jag inte hjälpa att jag läser den som en lokaltidning för en typ 12 miljoners urban sprawl (LA City har bara 3,8 miljoner invånare men då skall man hålla i åtanke att hela stadsområdet inbegriper en rad med mindre municipalities/kommuner, som Santa Monica, Beverly Hills, Pasadena, osv). Naturligtvis kan man också gå direkt till hästens mun och läsa The Academy of Motion Pictures Arts and Sciences oscarshemsida. The Academy bildades 1927 och de första priserna delades ut 1929.

Man kan också fundera lite över den svenska motsvarigheten, Guldbaggegalan. Den första Guldbaggegalan hölls 1964 och var ett slags konsekvens av den svenska filmreformen som genomfördes 1 juli 1963. Gissa typ en gång vem som fick den första Guldbaggen för bästa regi?

Mannen bakom filmreformen, Harry Schein, har nu blivit förlänad en stor, tjock bok i coffeetable-format med den fyndiga titeln Citizen Schein. Jag har nämnt den tidigare här på bloggen, men i dag hade Per T Ohlsson skrivit om den på sin återkommande söndagshelsida i Sydsvenskan. Med tanke på Scheins ställning, inte bara i svenskt kulturliv utan också i den svenska politiken är det inte märkligt att boken har tagits upp på diverse ledarsidor såväl som recenserats på ordinarie kultursidor.

they call her one-eye

I lite lätt panik försöker jag nu bli klar med Bergman/sexploitation-paperet. Har snabbtittat igenom (filmvetarnas motsvarighet till blädderläsning) Thriller för att friska upp mitt minne och minsann hittade jag inte en liten Bergman-referens till!

Thriller är en mycket märklig blandning av bra och dåligt -- jag kan inte för mitt liv tycka att den, som helhet, är en bra film, och vissa av specialeffekterna är så taffliga att man nästan gråter, och samtidigt innehåller den visuella ögonblick som är lite småfantastiska. Inledningsscenen när Lindbergs karaktär (kallad Frigga i vissa versioner, Madeleine i andra) som barn blir utsatt för ett övergrepp har något surrealistiskt poetiskt över sig med de brandgula lönnlöven och den brandgula klänningen som går igen i den klänning Lindberg har på sig när hon blir utsatt för det första övergreppet hos Heinz Hopfs slipprige sadisthallicktyp. Eller slutuppgörelsen på Alvaret på Öland, med Frigga/Madeleine i den svarta skinnkappan, lappen för ögat, det avsågade hagelgeväret, Heinz Hopf och hästen, alltihop i ett gyllengult kvällsljus.

En specialeffekt som (dessvärre kanske) inte är tafflig är när Hopfs karaktär skär ut Frigga/Madeleines öga. Enligt legenden om filmen är det ett uppsminkat lik som tack vare någon kontakt Vibenius hade på bårhuset fick agera stand-in. Hu. Likskändning kallas det. Brottsligt är det, antar jag, också.

Hittade en gammal recension ur NY Times. Man kan också läsa "user comments" på imdb, där den bland annat kallas en "art-house revenge pic" vilket är en intressant om än, skulle jag tippa, felaktig beskrivning. Kan inte föreställa mig att den gått på art-house biografer i USA.

Men Vibenius hade jobbat som inspelningsledare på Persona och som inspicient på Vargtimmen. Thriller ingår dessutom i en subgenre av rape-revenge filmer (som jag skrev lite om i anslutning till Salander) som egentligen inte kommer på allvar förrän senare på sjuttiotalet, och precis som en av användarna på imdb kommenterar inspirerade nog Frigga/Madeleines stumhet till Thanas stumhet i Abel Ferraras Ms. 45. För att inte tala om Tarantinos förtjusning i filmen...

hittebarn

De filmer jag precis fått digitaliserade är, har jag nu fått lära mig, "föräldralösa filmer" -- i dubbel bemärkelse eftersom de både är 8mm-filmer och pornografiska. Jag har precis läst en artikel av Eric Schaefer, "Plain brown wrapper: adult films for the home market, 1930-1969" i Looking past the screen, som handlar om just sådana här filmer, fast i USA. Schaefer påtalar filmvetenskapens nyfunna intresse för vad man ibland kallar "orphan films" -- hemmafilmer, semesterfilmer, allt möjligt som är gjort på smala filmbredder (som på engelska kallas "substandard") och som inte ingår i vare sig den kommersiella eller den konstnärliga filmproduktionen utan befinner sig utanför den ordinarie radarn, så att säga. De har varken visats på bio eller på museum, utan i hemmen. Filmarkivet i Grängesberg har en samling av just den här typen av filmer, "amatörfilmer" i ordets icke-pornografiska betydelse. För några år sedan medverkade jag i en antologi, Välfärdsbilder, om "svensk film utanför biografen" där många av de medverkande använde sig av filmer ur Grängesbergs arkiv (recensioner exempelvis här och här). Både arkivet och antologin visar på det här intresset som Schaefer skriver om, där filmerna mycket väl kan användas som etnografiskt eller etnologiskt källmaterial men också analyseras som filmer. "Small gauge films [...] are only now being mined for the insights they contain on life in the twentieth century", skriver Schaefer (s. 202).

Emellertid, fortsätter han, är den pornografiska 8mm-filmen fortsatt problematisk och är dubbelt föräldralös, "doubly orphaned", både genom sitt innehåll och genom sitt format. Schaefers artikel ger en grundläggande historia om den sexuella och så småningom pornografiska 8mm-filmen i USA -- han inleder med att säga att den bland annat kan ge en grund inför vidare undersökningar. Filmerna såldes på postorder, vilket innebar att man var tvungen att förhålla sig till den amerikanska postlagstiftningen, som genom The Comstock Act från 1873 förbjöd skickandet av obscent material.

Det finns en hel del amerikansk forskning om pornografisk film. Jag hittar hela tiden nya relevanta artiklar som är just amerikanska. Schaefer är en av de ledande inom det här området, inte lika känd kanske som Linda Williams, men minst lika gedigen. Egentligen är det kanske inte konstigt att den amerikanska filmvetenskapen producerar alla dessa porrforskare -- den är så mycket större än den svenska. Ändå tycker jag att det är lite märkligt att det finns så lite svensk forskning om den pornografiska filmen. Men även om kontexterna skiljer sig en del från varandra, har jag en enorm nytta av vad de här amerikanska forskarna har gjort.

Känns lite märkligt att tänka på de här filmerna som föräldralösa. Samtidigt passar det alldeles utmärkt väl, för på något sätt är de barn av en kultur som inte vill veta av dem. En del av mina digitaliserade filmer är dessutom upphittade. De låg, helt enkelt, i en kartong, utan omslag, i någons källare.

vuxenfilm

Har fått tillbaka mina filmer i digitaliserad form! Har inte hunnit mer än att snabbspola igenom dem för att kolla att de var OK, men det ser lovande ut. Jag har ju planerat att presentera ett utkast till min artikel om 8mm-film på Seminariet för historiska studier här vid Malmö Högskola, under (den än så länge preliminära) titeln "Size Does Matter: Film Gauge and Pornographic Exhibition in the 1970s" i början av maj. (Ja, överrubriken är stulen från taglinen till den amerikanska Godzilla-filmen från 1998. Är rätt nöjd med den, faktiskt.) Nu verkar det som att det kan bli något av den också, och inte bara mer eller mindre kvalificerade gissningar.

Annars skall jag fortsätta på ett paper jag påbörjade för någon vecka sedan, som måste vara klart mot slutet av denna vecka. Det heter "Ingmar Bergman, Swedish Sexploitation and Early Swedish Porn" och skall presenteras på SCMS-konferensen i LA om lite drygt två (gaaah!) veckor, och måste vara klart en vecka i förväg för att jag skall kunna skicka det till panelens respondent. Jag har själva paperet och dess tes ganska klart för mig, och jag tror att det kan bli ganska bra, men jag har vrålångest för att jag satte Bergman i titeln... det handlar ju om Bergman så det är inte fel, men, men, men Bergman är liksom Huvudfåran medan porren är det där dyiga vattnet i kanten och jag är verkligen ingen Bergmanexpert på något vis.