snabba fredagslänkar

Bra i DN om "Jag är Jason"-debatten.

Och så ligger Porrkungens tårar (om Berth Milton jr) ute på svtplay. I 362 dagar till.

al goldstein

Mannen som 1968 startade och sedan var redaktör i över trettio år för den amerikanska tidningen Screw, Al Goldstein, har gått bort. Han var tydligen utfattig vid sin död. Goldstein och Screw spelade en stor roll för den moderna pornografins genombrott och utveckling vid skiftet sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Han hyllade Långt ner i halsen (Linda Williams, Hard Core, 1999: 100) och var en i raden av de där tidiga porrentreprenörerna som om och om igen åtalades för osedlighet och obscenitet och på så vis banade vägen för den pornografiska bransch som finns i dag. Som New York Times skriver: "Mr. Goldstein did not invent the dirty magazine, but he was the first to present it to a wide audience without the slightest pretense of classiness or subtlety."

den inre polisen

För något år sedan skrev jag om hur amerikanska studenter på "spring breaks" hade börjat bete sig mera sansat och försiktigt. De mytomspunna spring breaks är/var tillfällen för fylle, galenskap, unga kvinnor som visar brösten -- "Girls Gone Wild" -- och så vidare. Men enligt den artikel jag länkade till hade folk blivit mer försiktiga helt enkelt av den anledningen att bilder från sådana tillfällen kunde spridas på nätet och leda till att man kunde råka ut för att en framtida möjlig arbetsgivare hittade den.

Häromveckan, apropå Expressens och Researchgruppens avpixlande av Avpixlat, ställde jag frågan om hur man kan inbilla sig att man är anonym på nätet, att "nobody knows you're a dog".

I dag skrev Marcin de Kaminski i Sydsvenskan om den "inre polisen" -- hur vi, när vi inser att vi är övervakade, försöker kontrollera vårt eget beteende. Han gör en historisk tillbakablick till Östtysklands övervakningsorgan Stasi, och skriver att Stasi inte bara var enormt stort, utan också "väldigt framgångsrik i var att inprägla känslan av att vara övervakad i en stor del av befolkningen." Han fortsätter: "Genom att effektivt omvandla snuten på gatan till snuten i huvudet hos helt vanliga medborgare möjliggjordes ett slags passivt järngrepp med lydnad som resultat."

Båda exemplen ovan -- spring breakers som har lugnat ner sig och mitt ifrågasättande av anonym nätnärvaro -- kan sägas vara exempel på den där inre polisen. I det första fallet var det ju dock inte någon statlig spaning eller övervakning utan bara det enkla faktum att saker och ting kan ligga kvar på nätet och bli hittade av någon som till exempel en framtida arbetsgivare. Och de Kaminski tar upp betydligt mer allvarliga fall, som att människor i Tyskland i en undersökning uppgav att de skulle dra sig för att kontakta exempelvis beroendekliniker och psykoterapeuter eftersom det någon gång skulle kunna användas mot dem.

nymfomaniparafras

I går spreds en bild på danska filmkritiker på facebook. Den var en parafras på Nymphomaniacaffischerna som visar de olika karaktärerna i filmen i orgasmögonblicket (typ). Alltså affischer till Lars von Triers film Nymphomaniac som har premiär i Danmark på juldagen. (Och i Sverige först efter jag har avrest till USA -- gaah!!!)

Naturligtvis kan man kritisera bilden för att kritikerna tycks hänge sig (!) så totalt och dessutom göra avkall på ett slags kritikens objektivitet genom att så oblygt lyfta en utvald film (även om affischtexten handlar om att de "nyder gode film"). Dessutom en von Trier-film, dessutom en film som redan har fått så mycket publicitet. Samtidigt tycker jag att det är lite coolt. Och man kan inte klaga på ojämställdhet -- det är sex kvinnor och sex män. Nästan som en tanke. Nästan kvoterat.

the sexualization report 2013

Feona Attwood, Clare Bale och Meg Barker har sammanställt en rapport om sexualisering. Storbritannien är i fokus, men det betyder inte att den inte innehåller en del intressant också för en svensk publik. Den bygger på ungefär trettio forskares bidrag och är väldigt sammanfattande, av typen "Vissa forskare säger så, andra säger så..." Jag uppfattar dess budskap som i första hand lugnande -- media försöker piska upp en moralpanik kring sexualisering men så här ser det ut egentligen. Har emellertid inte hunnit läsa hela ännu (har två deadlines i dag) men tittade snabbt på "Effects of pornography" och noterade att den tar upp både positiva och negativa effekter samt diskuterar hurpass rimliga attitydstudier egentligen är, både sådana som visar att män blir mer aggressiva av pornografi och sådana som säger att det finns en korrelation mellan porrkonsumtion och liberala attityder till sex.

you're a dog

Jag är kluven inför Expressens stora avslöjande om de som kommenterat rasistiskt på olika sajter som exempelvis Avpixlat. Jag är inte ensam om denna motstridighet -- i går hade Sydsvenskan två kultursidesartiklar av två skickliga journalister, Andreas Ekström och Anders Mildner, där den ena tyckte att avslöjandet var rätt (Ekström) och den andra tyckte att det var fel (Mildner).

Självklart är det viktigt att granska politiker. Dubbelmoral och hyckleri inom politiken är både tacksamt att ge sig på men också av betydelse för det förtroende vi känner för dem. Om man då upptäcker att en politiker offentligt säger en sak och privat eller under anonymitetens skydd säger något helt annat, eller anställer människor svart eller låter bli att betala TV-licens eller vad det nu kan vara, så finns det en rimlighet i att avslöja det. Om nu SD säger att de inte är rasistiska utan invandringskritiska, och så visar det sig att det finns flera SD-politiker som gör superrasistiska uttalanden i kommentarsfält... tja, då blir det ju ett glapp mellan vad partiet säger och vad de verkligen står för.

Men samtidigt kan jag tycka att om man säger något i tron att man är anonym, så kanske man borde få förbli anonym. Så länge man faktiskt inte uttalar ett hot mot någon reell, utpekad person. Jag vet inte om jag håller med Mildner om att man måste kunna vara anonym (jag tror att jag gör det), men om det finns en möjlighet att vara det och man tror att man är det, så är det inte helt juste att avanonymisera. Eller det finns ett etiskt dilemma i det. Låt oss säga att det inte var Avpixlat utan Familjelivs kommentatorer som hade blivit avanonymiserade. Människor med förlossningsskador eller problem med sina barn eller äkta makar. Och jag lovar, det sägs många märkliga saker i Familjelivs forum (det finns till och med en särskild twitteradress med familjelivcitat). Bakom deras användaridentiteter kan det ju finnas politiker eller skollärare eller andra samhällscentrala personer. Men de säger vad de säger i ett sammanhang där de tror sig vara anonyma. Mildners exempel är kanske mer rakt på: "Men jag gissar att glädjen skulle lägga sig rätt snabbt den dag den yttersta högerkanten upprättar ett motsvarande register av vänstersidan. Eller när någon av politiska skäl hänger ut dem som väljer att skriva anonyma kommentarer i en vanlig dagstidning."

Men sedan, å andra sidan (igen!), hur kan man tro att man är anonym på nätet? Hur, efter alla FRA och Ipred och Snowden och alla andra lagar och avslöjanden kan man överhuvudtaget inbilla sig att, som det hette i The New Yorker 1993, "On the Internet, nobody knows you're a dog"? Internet är som att ställa sig ute på gatan och dela ut flygblad. Med eller utan mask för ansiktet. Kanske ingen bryr sig, kanske ingen frågar efter ditt namn, men om någon med den rätta tekniken, makten och kunskapen vill identifiera dig så är det fullt möjligt.

Och samtidigt (igen!), bara för att möjligheten finns -- är det då rätt att göra det?

För mig är the jury still out. Men jag lutar åt att anonymiteten ändå -- trots näthat, rasism och troll -- har lett till att vi plötsligt vet mycket mer om människor och deras känslor och åsikter än vi visste tidigare. Den har alltså gjort oss klokare. Att de saker vi vet kanske inte är så roliga saker hör inte hit. Anonymiteten har också inneburit att människor har kunnat dela saker som kanske är skambelagda eller traumatiska med andra människor som kanske varit med om liknande saker och har därmed kunnat ha en terapeutisk funktion.

sex, frihet och slaveri

Den här boken vill jag läsa. En kunnig och reflekterande recension i New York Review of Books gjorde mig nyfiken.

Det är ju så att vi vet ganska litet om sexualiteten under Antiken. Vi vet en del, men, som recensenten Peter Brown skriver, så är det som att vi ser det tydligt på avstånd men när vi försöker närma oss är det en gigantisk klyfta mellan oss och dem. Men den här boken tycks kunna säga något vad gäller vad som egentligen hände mellan den romerska dekadensen och den kristna moralismen.Och å ena sidan den romerska sexuella friheten -- som bara gällde några få eftersom en av förutsättningarna för utlevandet var att det fanns slavar -- och å andra sidan den kristna friheten från slaveri men som å sin sida förbjöd allt sex utom det som skedde för reproduktionen, inom äktenskapet. Intressant.

förresten...

... ni följer väl FLM:s djurkalender? Den är väl värd det.

nytt inspelningsstopp

Enligt Al Jazeera America gör nu porrbranschen sitt tredje HIV-stopp i år. På Free Speech Coalitions hemsida beskrivs testsystemet och varför man gör ett stopp. Jag har tidigare på bloggen diskuterat HIV, kondomanvändning och sexuellt risktagande i porrbranschen och jag tror att jag fortfarande står för uppfattningen om att den nya kondomlagen i LA county är problematisk.

Annars är jag själv ganska trött efter en arbetshelg. Vi hade ett seminarium i helgen med anledning av en antologi jag och en kollega redigerar och det blev -- tror och hoppas jag i alla fall -- mycket bra. Vi var tio-tolv forskare som satt och diskuterade utkast till kapitel i ett och ett halvt dygn. Samt att vi hade en inbjuden föreläsare som pratade om filmcensuren och så såg vi en film. Det var intensivt och förhoppningsvis givande, men när man är en av redaktörerna och arrangörerna gäller det att man håller koll vilket gör att det känns som om jag har varit helfokuserad hela helgen.

suspense och surprise

David Bordwell gav sig på att reda ut Hitchcocks berömda beskrivning av skillnaden mellan "surprise" och "suspense". Hitchcock förklarade skillnaden med en tänkt scen där det finns en bomb under ett bord där några sitter och pratar. Om publiken inte vet om att det finns en bomb under bordet, kommer explosionen som en överraskning -- lika stor som för rollfigurerna. Om publiken däremot vet om att det finns en bomb under bordet, vet att den skall explodera vid en viss tidpunkt, medan rollfigurerna inte känner till bomben, och man dessutom visar en klocka på väggen i rummet som närmar sig tiden för explosionen -- ja, då skapar man spänning. Men var det Hitchcock som formulerade den här skillnaden?

Ett antal filmvetare och Hitchcockforskare hörde av sig och resultatet blev ett nytt blogginlägg. Inläggen är läsvärda dels för att de handlar om Hitchcock och filmberättande men också för att de illustrerar ett slags selekt crowdsourcing.

jobb, jobb, jobb

Jobb, jobb, jobb. Mitt i alltihop försöker jag förbereda en USA-vistelse under våren. Det är alltså tänkt att jag skall tillbringa vårterminen vid University of Illinois, Urbana-Champaign. Jättekul och spännande och allting, men också ganska krävande vad gäller planering

Till helgen skall det hållas seminarium/workshop med anledning av en antologi om sexualitet i svensk film som jag redigerar tillsammans med en kollega. Jag skickade in ett ganska ofärdigt abstract till mitt kapitel och skall nu försöka sätta ihop en presentation som är i alla fall lite utförligare.

Jag skickade ju in den där reviderade artikeln i fredags och håller nu på med en gammal sak -- ett konferenspaper som jag tänkte kunde bli aritkel. Men det behöver byggas ut och skrivas om. För att det inte skall bli för tungt att lyssna på, brukar jag skriva in lite talspråkligheter och saker där jag tänker att miner och gester skall understryka vad jag menar i mina presentationer. Och det funkar ju inte i en artikel.

Sedan har jag det där bokkapitlet som jag skrev i somras. Det har nu blivit kommenterat av redaktörerna och skall skrivas om ganska rejält. Det var spretigt och ofokuserat så det säger jag inte så mycket om, men det skall ju göras.

Och så lite tentarättningar, LADOK-rapporteringar samt planer inför vårens eventuella ansökningar om forskningsmedel.

Och så naturligtvis Blobben. Alltid i mina tankar, inte alltid högst upp på skrivbordet...

nakna människor

Intressant text i New York Times -- hur påverkar det oss att se nakna människor? Blir de objektifierade, eller snarare, förlorar de något av sin mänsklighet? Bildar vi oss uppfattningen att de är lite dummare än påklädda människor? Det finns en kulturell föreställning om kroppen och det kroppsliga som mer djuriskt och lägre stående än hjärnan, och nakenhet skulle påminna oss om att människan vi tittar på är kropp. Ett par studier som artikelförfattaren varit med och gjort låter ana att det hela är mer komplicerat än så. Delar av nakenhetens effekt på oss är moraliskt positiv. Andra delar är det inte. Men att den mänskliga kroppen påverkar våra moraliska känslor är tydligt:

These findings underscore the corporeal nature of many of our moral feelings. The experience of other people’s bodies can elicit empathy and compassion; it can also trigger disgust, fear and hatred. Our moral thoughts and actions are influenced, often unconsciously, by others’ smell, their race, their sex, their age, how much skin they are showing and much else.

If we want to be good people, to do right by others, it’s important to know about these influences. Sometimes we will embrace them, but often we are going to want to combat them.

lördagslänkar

Lyckades skicka in den reviderade artikeln i går. Enormt skönt att ha det gjort -- naturligtvis är jag orolig för att behöva skriva om den igen, eller bli refuserad, men just nu ligger den inte på mitt bord och det är skönt.

Skall försöka komma i väg och se Lovelace å det snaraste. Den hade premiär i går och mottagandet i svenska tidningar har varit ganska ljumt, får man väl säga. Jag har egentligen inte så stora förväntningar på filmen -- det måste vara en av de svåraste berättelserna att skildra, med så många vändningar och så mycket tragik.

Och här kan man läsa om Kinseyinstitutets Masters and Johnson collection.

Den här artikeln -- helt icke-sexrelaterad -- delades på facebook häromdagen. Mycket intressant. Jag tycker att det är helfascinerande med sådana här oväntade språkutvecklingar. Fast jag kan inte se mig själv sluta med punkter i textmeddelanden. Jag är så gammaldags att jag skriver fullständiga meningar och retar mig enormt när jag råkar skicka i väg ett sms med ett korrfel. Nu är nog de flesta jag messar likadana som jag, men annars kan ju språkförbistringen innebära att jag uppfattas som aggressiv och kanske till och med ironisk/sarkastisk fast jag inte är det.

länkar: peggy och bechdel

En intervju med Peggy Sarno som -- tycker jag i alla fall -- fångar hennes personlighet ganska bra. Vill man ha hennes personlighet ännu bättre fångad bör man se filmen, förstås.

Och de fyra biografernas beslut att A-märka filmer som passerar Bechdeltestet fortsätter att producera reaktioner. Nu är det tre av mina kolleger i Stockholm som har skrivit i The Guardian. Läs gärna kommentarerna också -- en del är lite småaggressiva men de flesta illustrerar just det som verkar vara Bechdeltestets styrka: att det provocerar och får folk att tänka efter. Jag är lite nöjd över att artikelförfattarna också zoomar in på slentrianexemplet med porr som jag också kritiserat.

Har kommit över min revideringsångest från i går. Artikeln är snart färdigreviderad och klart bättre.

berg- och dalbanerevidering

Reviderar en artikel som jag fått tillbaka med kommentarer. Och den blir bättre, den vinner i stringens och tydlighet, den får ytterligare några referenser som egentligen är självklara men som jag inte tänkte på när jag skrev, och min egen insikt fördjupas. Ibland har jag fått omdömen som jag inte nödvändigtvis lyckats använda på ett sätt som i mitt eget tycke förbättrar texten, men den här gången blir det klart bättre.

Men. Det ena omdömet -- det mest utförliga och användbara -- var också (bitvis) elakt. Jag tänker inte hänga ut mig själv (eller den anonyma reviewern) genom att återge elakheterna här, men de... kändes. Och jag brukar kunna vara rätt cool med kritik, jag brukar kunna undvika att ta den personligt. Men inte den här gången. Så trots att jag läst det flera gånger för att liksom vänja mig är det lite av en känslomässig berg- och dalbana att revidera: läsa ett parti, känna hur det svider, skriva om, känna sig nöjd, läsa ett nytt parti, dra en suck av lättnad för det inte var elakt, skriva om, känna sig nöjd, stålsätta sig inför det där partiet, och så vidare.

Och så tänker jag: Det är inte så farligt, it's business, not personal, det är bara att bita ihop och göra det. Bara att gneta på.

Och så tänker jag: Artikeln blir bättre. Det är värt det för den blir bättre. På det stora hela var det ett bra omdöme just för att det ger resultat.

om det oförargliga

Jag minns den där historien om twitterprofessorn från i somras. Det var någonstans när jag satt i slutskedet med det där bokkapitlet jag höll på med, och jag minns att jag tyckte (och tycker fortfarande) att självklart är det inte snällt eller väluppfostrat eller ens acceptabelt att säga till någon att man vill spotta den i ansiktet. Och det kanske inte är så smart heller att göra det på twitter där vem som helst kan se det.

Därmed inte sagt att jag tyckte att universitetet agerade riktigt efteråt. Tvärtom, jag blev kall i hela kroppen när jag läste om hur han skulle läxas upp. Nu var det Sydsvenskans formulering och inte universitetets, men det lät fruktansvärt obehagligt. Dels naturligtvis obehagligt för professorn i fråga, även om han ju framstår som tämligen stridbar, att bli kallad till ett möte med sin arbetsgivare på grund av något han uttalat som skulle kunna, enligt arbetsgivaren, "skada universitetet". Men ännu mer obehagligt i sin förlängning -- om människor som arbetar på universitet och högskolor måste vakta sin tunga hela tiden för att inte riskera att stöta sig med folk så skapar det i förlängningen ett klimat som inte är bra. Jag tror helt enkelt att man måste ta en och annan professor som kläcker ur sig invektiv på fritiden (märk väl, detta skedde under semestern) för att inte riskera en miljö där folk inte vågar säga viktiga saker av rädsla för ingripanden ovanifrån. Jag menar, tänk ett universitet eller en högskola bestående endast av oförargliga människor -- för mig är det ett mardrömsscenario. Vad händer med kontroversiell forskning? Vad händer med debatten? Vad händer med den intellektuella nyfikenheten? För mig är det ingen tvekan att för att kunna forska och undervisa med ett öppet sinne krävs högt i tak. En och annan groda är faktiskt ett litet pris att betala för det.

Det var inte bara jag som tyckte det. Academic Rights Watch skrev ett debattinlägg på Aktuella frågor redan i anslutning till nyheten. Någon anmälde Lunds universitet till Justitieombudsmannen. Och bara häromdagen publicerade Academic Rights Watch ett inlägg som påtalar att både påståendet att professorn presenterade sig som professor vid Lunds universitet samt att det var "allmänheten" som reagerade kan ifrågasättas. Man menar att universitetet har böjt sig för vad man kallar en "politisk högerkampanj" i ett inlägg som också föranledde en artikel i Sydsvenskan.

Academic Rights Watch skriver så här:

Inget av detta får tolkas som att universitetet ska göra efterforskningar angående den politiska tillhörigheten hos dem som hör av sig till myndigheten. Det vore olagligt. Poängen är istället att man genom att avhålla sig från den typ av ingripande som man nu gjort mot Svensson säkrar inte bara yttrandefriheten; man garderar sig därmed också mot förtäckt politisk påtryckning. Här finns nyttiga lärdomar att dra.

Jag hoppas verkligen -- JO är tydligen inte färdig ännu -- att det visar sig att Academic Rights Watch inte bara har rätt i princip utan i praktiken också. Om inte är risken att universitet och högskolor blir arbetsplatser där människor varken i tjänsten eller på fritiden vågar säga annat än mesiga truismer framförda i lugn och pedagogisk ton. Och i så fall kan vi lika gärna lägga ner verksamheten.

rating, masters of sex och moralpanik

I vanlig ordning längesedan. Förra veckan innebar ett seminarium/workshop i Köpenhamn som jag var ganska (läs: mycket) nervös inför, men min egen presentation gick bra, de andras var intressanta och det var bra diskussioner. På onsdagen talades det engelska, men på torsdagen var det bara danskar och så jag så då talades det danska men till min enorma förvåning kunde jag följa med och förstå så gott som hela diskussionen. Jag som alltid tänkt att jag är dålig på danska. Fast å andra sidan handlade samtalet om saker jag är väl bekant med -- peer reviewade tidskrifter, arbetsplanering, artikelskrivande, antologiredigering.

Nyheten om A-märkning av film har också nått NY Times Room for Debate. Bland annat apropå det diskuteras det amerikanska rating systemet och en återkommande fråga är varför vi tycker att det är OK att barn och ungdomar ser våld men inte sex. Detta kan man ju fråga sig i Sverige också, men i USA är det mycket mera hårddraget. Ett av mina favoritexempel som jag brukar ta upp med studenterna (och som jag tror att jag nämnt på bloggen också) är att American Pie-filmerna har beteckning "R" (Restricted) i USA men är antingen barntillåtna (två av dem) eller tillåtna från sju år (de andra två) i Sverige. 

Jag antar att läsare av bloggen är medvetna om den nya TV-serien Masters of Sex? Den visas på HBO Nordic -- jag har inte själv sett den ännu (har precis sett färdig hela Breaking Bad och vill dels hämta mig lite, dels avvakta tills jag kan se hela Masters of Sex i ett svep) men boken den bygger på ligger på mitt nattduksbord. Om ni följer Masters of Sex är den här artikeln, från The New Yorker, värd att läsa.

Och så vill jag flagga för den här boken, Moralpanik och lågkultur: Genus- och mediehistoriska analyser 1900-2012 av Klara Arnberg och Tommy Gustafsson. Det är väl lika bra att helt öppet deklarera att jag känner och har jobbat ihop med båda författarna -- Klara Arnberg disputerade i ekonomisk historia på en avhandling om den pornografiska pressen i Sverige och hon och jag har både skrivit och konferenspresenterat tillsammans. Tommy Gustafsson och jag har skrivit ihop och undervisat tillsammans. Det betyder å ena sidan alltså att jag inte är helt objektiv, men å andra sidan att jag faktiskt vet hur duktiga de båda är. Den här boken är hett efterlängtad av undertecknad och, lika bra att erkänna det också: jag önskar att jag själv hade kommit på den.

nymphomaniac

Att säga att jag ser fram emot Lars von Triers Nymphomaniac är kanske fel. Men en film som ligger så klockrent i anslutning till mitt forskningsområde -- film och sexualitet -- måste jag ju bara se. Nyhetsbevakningen har ju fokuserat på det explicita i den, och jo, naturlitvis är jag nyfiken på hur den digitala tekniken har använts för att sudda ut gränserna mellan kända skådespelare och deras body doubles genitalier. Ändå är det mer än så -- jag är nyfiken på själva berättelsen, på genusperspektivet, på skildringen av sexualiteten per se generellt men också mer specifikt den kvinnliga sexualiteten. Bara affischen (eller i alla fall en av affischvarianterna) med två parentestecken som ser ut som ett stiliserat kvinnokön och samtidigt är just det, parentestecken... (och som på filmens webbsida öppnar sig när man scrollar ner...!)

 Dessutom har jag fått för mig att von Trier gör en filmhistorisk anknytning till den svenska filmen Anita - ur en tonårsflickas dagbok från 1973. Jag fick för mig att jag först läste om kopplingen på FLM:s blogg, men när jag letar på deras hemsida hittar jag inte inlägget. I Anita spelar Stellan Skarsgård en psykologstudent som försöker behandla och därmed rädda en nymfoman, spelad av Christina Lindberg. I Nymphomaniac har jag fått för mig att Skarsgård spelar en man som räddar Charlotte Gainsborgs rollfigur (huvudpersonen, nymfomanen, alltså) undan en misshandel och som hon sedan berättar om sitt erotiska liv för.

Samtidigt tycker jag inte om Lars von Trier. Jag tycker inte att hans filmer speglar någon som helst kärlek till människan, utan tvärtom har något manipulativt och cyniskt, ja, nästan ondskefullt över sig. We are all pawns in his game, så att säga -- rollfigurer, skådespelare och publik.

två förtydliganden

I Stockholm. Disputation i morgon. Jobbar på med diverse. Skriver. Samlar mig inför massiv tentarättning (eller, ja, inte så farligt massiv med tanke på att jag bara har 33 tentor att läsa...)

Förtydligande apropå förrförra inlägget: Harry Reems dömdes men överklagade och frikändes. Så domen verkställdes aldrig.

Förtydligande apropå förra inlägget: Det är alltså inte jag som säger att sexualiteten har en inneboende skam, utan artikelförfattaren. Bara för att jag menar att det finns en skam kopplad till sexualiteten betyder inte det att den nödvändigtvis är inneboende.

sexualitetens inneboende skam

I artikeln "The Inherent Shame of Sexuality" (publicerad i British Journal of Psychotherapy 22 (2), 2005) utgår Phil Mollon från Sigmund Freuds tanke att civilisationen och sexualiteten befinner sig i något slags konflikt och försöker förklara varför vi, trots att vi lever i ett tillsynes frigjort samhälle, fortfarande känner upplever sexualiteten som oroande och skamfylld. Mollon menar att sexualitetens "biological imperative threatens the symbolic nature of our socio-cultural world and personal identity. The development of the symbolic socio-cultural world may actually have depended upon the repression of sexuality" (s. 167).

Efter de senaste dagarnas diskussion apropå den nyutgivna boken Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson kan man känna en viss skepsis mot psykoanalys. Jag har ännu inte läst boken, men såvitt jag kan förstå utifrån recensionerna handlar den om hur psykoanalytiska idéer om undanträngda övergrepp som måste återgestaltas fick sådant genomslag i undersökningen av Thomas Quick/Sture Bergwall att han kunde fällas för mord trots att bevis saknades. Psykoanalytiskt influerade idéer har länge (mellan ungefär mitten av sjuttiotalet och mitten/slutet av nittiotalet, kanske?) varit starka inom filmteori, men utsattes för skarpa angrepp under det sena nittiotalet och tidiga 2000-talet. Det där är egentligen en lång diskussion, men låt mig kortfattat säga så här: Å ena sidan är jag ganska bekant med (filmteoretisk) psykoanalytisk idé- och begreppsvärld och upplever den som spännande, tankeväckande och förförisk. Å den andra sidan vill jag helst ta det med en rejäl nypa salt -- inte minst just för att den är så förförisk. Det är också en stor skillnad mellan att analysera filmer utifrån psykoanalytiska idéer och, exempelvis, döma en person i domstol utifrån en ganska svajig idé om återgestaltningar från det omedvetna. (Däremot att båda företeelserna förekom ungefär samtidigt i tid visar på psykoanalysens genomslagskraft under en viss period, vilket i sig är problematiskt.)

Anyhow: Med denna reservation uttalad, kan jag återgå till att försöka sammanfatta Mollons artikel. Mollon menar att sexualiteten är förvisad från språket -- vi refererar ofta till sexualitet men genom allusioner snarare än i explicit tal. På motsvarande sätt kommunicerar vi sexuella intentioner, menar Mollon, inte genom nakenhet utan genom klädsel och beteende. Eftersom sexualiteten finns utanför språket, finns den alltså också utanför den symboliska ordning som språket står för. (Detta är en vanlig föreställning inom psykoanalytisk lingvistik, om att språket å ena sidan skapar ordning och förståelse men samtidigt också skapar en klyfta mellan oss och världen, mellan det språket refererar till och det språkliga uttrycket -- jag kan säga så mycket som att det är en föreställning som jag personligen tycker att det ligger något i även om jag kanske inte vill tillskriva det riktigt den starka betydelsen som görs exempelvis i den här artikeln.) Mollon skriver att "We feel shame if found lingustically naked, without semiotic covering, just as we do without our physical clothes [...]. Shame is associated with whatever is outside the discourse, whatever cannot be spoken of." (s. 174) Men i och med att språket innebär en separation från världen, finns det en stark längtan efter att slippa undan från den symboliska ordningen genom sexualiteten, vilket samtidigt väcker en rädsla och en upplevelse av hot eftersom man i och med den sexuella akten förlorar sitt symboliska "jag". "Sexuality" skriver Mollon i en referens till Freud, "is the hole in the symbolic, tantalizing, seductive, gathering all that is banished and repudiated from the symbolic self." (s. 175) Och eftersom sexualiteten därmed är skrämmande, blir den också hela tiden förskjuten från språket och kläs i "fig leaves" (s. 176), det vill säga allusioner snarare än direkta referenser, vilket i ett slags cirkel -- ond eller god -- fortsätter att göra den skrämmande.

OK. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Sökte på Phil Mollon och hittade en webbsida om Psychoanalytic Energy Psychotherapy. Den innehåller en rad reservationer om metodens effekter och möjligheter, på ett sätt som framstår som ganska ärligt, men samtidigt tycker jag själv att det låter lite hokus-pokus. Men jag är ju en hopplöst rationell och tråkig common sense-akademiker.

Och ändå: Det finns något slags skam kopplad till sexualitet som har att göra med dess relation till det sociala. Detta kan hänga ihop med vårt sätt att aldrig tala direkt om sexualitet -- vilket som kommer först vill jag låta vara osagt. Är skam en socio-kulturell konstruktion eller har den evolutionspsykologiska grunder (eller både och)? Är skam något som förtrycker människor eller är den något bra, som styr oss mot ett socialt fungerande beteende (eller både och)? Jag ställer fortfarande ungefär samma frågor efter Mollons artikel som jag gjorde innan jag läste den.

noteringar kring deep throat

I anslutning till mitt inhopp på Sexualitet i ord och bild i går såg jag om dokumentären Inside Deep Throat, som jag såg när den kom 2005 men inte har sett om sedan dess. Sedan blev jag lite besatt av det där åtalet mot Harry Reems -- han dömdes 1975 till fem års fängelse för... ja, för vad, egentligen? På engelska wikipedia står det "conspiracy to distribute obscenity", och i dokumentären pratas det både om conspiracy och obscenity, men min kunskap om amerikansk lagstiftning sträcker sig inte så långt att jag riktigt förstår vad det var för brott han egentligen skulle ha begått (och att döma av dokumentären förstod han det inte själv heller). Så mycket begriper jag att i USA är hela osedlighetsfrågan betydligt mer av en kamp mellan olika sidor snarare än något på förhand givet.

Under mina försök att begripa mig på detta, ramlade jag över den här artikeln. Den är skriven med anledning av Inside Deep Throat, så den är också från 2005, men den ger en ganska bra bild både av det tidiga sjuttiotalet, av filmen Långt ner i halsen och av pornografiska filmer generellt. Eftersom den är både subjektiv och nostalgisk kan den med fördel läsas i pendang med Susanna Paasonen och Laura Saarenmaas kapitel “The Golden Age of Porn: Nostalgia and History in Cinema” i Pornification från 2007.

Och alltihop kan göras som en förbedelser för filmen Lovelace som snart har svensk premiär.

Däremot blir man inte klokare på vad det var Harry Reems dömdes för 1975.

blobben och annat

Det har varit intensiva dagar. I fredags printade jag ut den reviderade inledningen till Blobben (se nedan) och tänkte för mig själv att jag länge gått och sagt att jag är 75% klar men nu kan jag nog våga mig på att säga 90% klar. (Eller 89, kanske...) Nu är det avslutningen jag sliter mitt hår över men innan november är slut skall jag nog ha ett färdigt avslutningskapitel också. Och så putsning i december. (Kan det verkligen vara så att jag till sist lyckades göra en tidsplan som håller??? Kryss i taket och så vidare...)

Samtidigt har jag två artiklar som skall revideras och något slags utkast som skall skrivas. Plus, i vanlig ordning, en del annat. I dag gjorde jag exempelvis ett inhopp på "min" gamla kurs Sexualitet i ord och bild. Det är den första kull masterstudenter jag inte får förmånen att följa under en hel kurs, men jag är glad över att ha fått möjligheten att träffa dem i alla fall.

a-märkt pornografi?

Alltså det där med A-märkning av film och Bechdeltestet och så där: I vanlig ordning är jag ganska åsiktslös i frågan. Jag tycker att Bechdeltestet är en enkel och lite humoristisk illustration av hur mycket film de facto ser ut. Om nu några av Folkets hus och parkers biografer vill använda det för att "medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film", så får de väl göra det. Det ligger helt klart något i kritiken av märkningen -- FLMs kritik till exempel eller Jan Holmbergs i Dagens Nyheter som jag inte kan länka till för det är en del av betalnättidningen. Men på det hela taget känner jag mig ganska ljummen inför hela diskussionen.

Utom vad gäller en sak: Varför dyker porrfilm upp som exempel på film som kan passera Bechdeltestet? Både FLM och Karoline Eriksson i Svenska Dagbladet i dag tar upp det här, utan att närmare hänvisa till vilka porrfilmer det skulle vara som klarar Bechdeltestet. Enligt FLM finns det till och med gott om sådana filmer.

OK. Vad är Bechdeltestet? Jo, för att passera måste en film innehålla en scen med två kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män.

Mina invändningar är bara grundade i ett slags gut feeling -- jag har inte gått in och tittat på pornografiska filmer och gjort något slags statistik på detta. Det förekommer säkert, men varför skulle detta per automatik vara ett tecken på att Bechdeltestet är bristfälligt? Kanske är i så fall "genomsnittlig" (Eriksson) eller "inte nödvändigtvis progressiv" (FLM) porrfilm inte så väldigt genomsnittlig eller icke-progressiv eller vad den nu skall vara (vad är en genomsnittlig porrfilm? vad är en progressiv porrfilm?).

Jag vill understryka att jag också tycker att Bechdeltestet är grovkalibrigt, men jag vet inte om porrfilmer skulle vara den bästa illustrationen av att det är det eller bästa argumentet. Tvärtom tycker jag att det är lite slentrianmässigt att utnyttja porrens låga ställning för att visa på grovkalibrigheten.

Man skulle också kunna öppna en diskussion här om betydelsen av dialog i pornografiska filmer. (Det är i och för sig rimligt att diskutera betydelsen av dialog i film generellt, men det var inte jag som tog upp porrfilm som exempel.) Eftersom dialogpartier i porr har dåligt rykte (dåliga skådisar och sådär), och eftersom mycket porr som finns på nätet inte har annan dialog än "dirty talk" (som å andra sidan är en jätteviktig komponent av porren), så spelar det kanske ingen större roll om de passerar Bechdeltestet eller inte. Mycket pornografisk film är inte som vanliga spelfilmer heller så de är liksom inte jämförbara storheter.

det kan också vara en glädje

Den här kolumnen kände jag igen mig i. Jag kan inte precis påstå att jag funderar så mycket på Jantelagen och tycker nog inte varken att folk pratar mycket om den eller att den påverkar mitt liv så mycket precis. Men däremot det andra, det där om att man "gnetar fram i en svag förhoppning om att tidvis göra ett bra jobb", Stephen Fry-citatet "måtte jag inte göra bort mig alltför mycket", och, inte minst, "Blobben". (Jag tror att jag skall döpa om Boken till Blobben. Undrar om inte det skulle göra arbetet lättare...)

Det är klart att det inte låter så storslaget. Det låter tråkigt, segt och färglöst. Det låter som motsatsen till kreativt och effektivt. Men det är det inte. Det ligger så enormt mycket i det. Och när man inser att det finns massor med människor omkring en som är mycket smartare än en själv, eller roligare, eller bättre på att formulera sig i tal eller skrift, eller skickligare på att gräva fram material, eller analytiskt skarpsinnigare, eller kunnigare och så vidare, så är det liksom bara det vardagliga, gnetiga arbetet som återstår. Jag har länge tänkt att min enda styrka är egentligen att jag segar på. Och, som Ola Wong skriver: "Det kan också vara en glädje."

joe sarno and historiography

I dag när jag kom till Stockholm låg det senaste numret av Journal of Scandinavian Cinema på skrivbordet. Med min Joe Sarno-artikel! Yey!

dagens hållpunkter

Kontraktspåskrivning för en bok -- dock inte Boken, utan en antologi jag redigerar tillsammans med en kollega. Alltså sammanstrålade vi i dag för högtidligt underskrivande och ifyllande av adressuppgifter och annat. I vanlig ordning pratade vi om allt möjligt så länge att helt plötsligt fick vi skynda oss att skriva under och skicka i väg. Det är å ena sidan spänt och förväntansfullt och lite liksom oåterkalleligt, och å den andra glädjande och roligt.

Intervju med Ligga med P3. Kul men alltid lite jobbigt att bli intervjuad med en mick under näsan. Dessutom är jag förkyld så jag blev väldigt självmedveten om hur jag lät... Nåja.

skam

Försöker läsa in mig på skam. Har mer och mer kommit till insikten att skam är ett användbart begrepp att använda när man försöker förstå sexualitet i en social kontext. OK, det kanske är så uppenbart att det blir fånigt – och jag kanske är en alldeles osedvanligt trög forskare som inte har insett detta tidigare. Men det har jag visst då. Jag kan inte komma på när jag skrev ordet skam i någon artikel eller annan text första gången, men jag vet att jag har gjort det och gärna då också i kombination med ordet skuld. ”Känslor av skam och skuld”, till exempel. Det funkar ju alldeles utmärkt att använda det som ett ord bland andra eftersom det är ett enkelt vardagsord snarare än ett teoretiskt begrepp.

Ändå har jag kommit till en punkt där jag vill kunna utveckla vad jag menar när jag talar om skam. Och varför skam är viktigt. Dessutom finns det ett helt forskningsfält som ägnar sig åt känslor. Det är lite coolt. Jag skulle vilja kunna vrida och vända på skam på ett sätt som går utöver den vardagliga användningen av ordet. Alltså försöker jag läsa in mig. Och det är intressant läsning. Exempelvis kan jag konstatera, efter att bara ha gjort olika artikeldatabassökningar, att undersökningar och analyser av skam i relation till sexualitet företrädesvis verkar handlar om kvinnors sexualitet, om homosexualitet och om vissa kulturella/etniska/religiösa grupper (då man har gjort valet att tala om ”skam” i stället för ”heder”). Detta blir lite utmanande för mig eftersom jag är främst intresserad av (vit) manlig heterosexuell skam – vad man skulle kunna kalla den hegemoniska gruppens skamkänslor i förhållande till sexualitet.

Att kvinnors sexualitet reglerats med hjälp av skam är så gott som ett förgivettagande. Det blir också extremt uppenbart när man tittar på exempelvis instagramupproren, ”slut shaming” eller horstigmat. Skam spelar också en viktig roll i förtryckandet av homosexualitet och det är inte en slump att ordet ”pride” – ett av skammens absoluta motsatsord – har lyfts upp av gay- och queerrörelsen.

Därmed betraktas också skam som ett verktyg för förtryck och kontroll. Att frigöra sig handlar, bland annat, om att befria sig från skammen, att sluta skämmas för vem man är och vad man vill och vad man gör. Men när är skammen positiv? Kan skam vara ett bra verktyg? Kan man skämmas för ”rätt” saker och sluta skämmas för ”fel” saker?

Jag kommer nog att återkomma i frågan. Håller på att läsa en artikel om ”The Inherent Shame of Sexuality” av psykoanalytikern Phil Mollon (många skamtexter som har något slags universalistiskt anspråk verkar på gott och ont komma från psykoanalysen…)

mycket nu

Så här långt blogguppehåll tror jag inte att jag har haft sedan bloggen påbörjades. Förutom över somrarna förstås. Det beror helt enkelt på att jag har haft alldeles osannolikt mycket att göra. Saker som har behövt bli färdiga, presentationer som har hållits i olika sammanhang, och så mitt i alltihop kom beskeden om Malmö högskolas nedskärningar -- eller, ja, processen sattes ju i gång för länge sedan, men i förra veckan kom beskeden om de konkreta personalnedskärningarna. Även om jag personligen inte drabbas (jag har alltså, i alla fall tills vidare, ett jobb att komma tillbaka till när min tid i Stockholm är över), berörs mitt ämne och viktiga kolleger. Det är tungt, inte bara för de som är direkt berörda, utan för hela gruppen.

Den 24 september var det forskardag på Institutionen för mediestudier och jag presenterade i en panel tillsammans med tre andra forskare vid institutionen. Det var väldigt, väldigt ont om tid, så jag pratade i exakt nio minuter om varför jag uppfattar att 1976 är ett brytningsår, både för mitt gamla forskningsprojekt om visningen av pornografisk film i Malmö och för mitt nya om olika skildringar i visuella medier av bordellhärvan, med fokus (i alla fall än så länge) på Call Girl.

I lördags var jag med på en session på Svenska ekonomisk-historiska mötet om sex och ekonomi. Det var en jätteintressant session, med Yvonne Svanström som presenterade om prostitution i Stockholm 1600-nutid och doktoranden Linn Spross som pratade om arbetstidsförkortningsutredningar ur ett queerperspektiv. Min presentation handlade om pornografiska 8mm-filmer: produktion, distribution, visning -- baserat på kapitel tre i Boken -- och det var första gången som jag så att säga sammanfattade de där trettiofem-någonting sidorna. Sammanfattningar är underskattade som hjälpmedel i skrivarbetet. När man sammanfattar tvingar man sig själv att kondensera och konkretisera. Vad är det jag egentligen har kommit fram till? Vad kan man säga utifrån det material jag har? Vilka är mina viktigaste slutsatser?  På något sätt insåg jag i lördags att jag är faktiskt klar med kapitel tre. Vad som återstår är kosmetika -- någon bra avslutande mening som leder in på slutdiskussionen, putsning på teorin, och språkligheter. Härligt.

Men nu skall jag snart föreläsa om Hon dansade en sommar. Och sedan har jag en massa organisatoriska saker att ta tag i.

jobbar på

Har hållit dagens föreläsning. Igen om Mai Zetterling men den här gången på engelska, för Swedish Film-studenterna. Förbereder morgondagens undervisningspass -- ett gästinhopp i Malmö. För övrigt: jobbar på. Skriver. Lägger ut saker till studenterna på lärandeplattformen. Fixar med planeringen inför saker som skall hända längre fram i höst. Söker artiklar i artikeldatabaser som jag kan läsa på tåget senare. Ser roliga klipp på youtube (apropå gårdagens it's not porn, it's HBO). Läser Johan Hilton i DN.

några länkar

I Stockholm. Här är mulet och lite deppigt. Jag gillar det. Har inlett en intensiv vecka med föreläsning för Swedish Film-studenterna. I morgon skall jag träffa dem igen.

Eftersom jag inte hinner uppdatera här på bloggen allteftersom kommer här några samlade länkar:

It's not porn, it's HBO: kul kommentar på sex i TV-serier. Det jag tycker är roligast är att det skulle vara lugnande att det är HBO och inte porr...

Debatten om RFSU:s stödmaterial för sex och samlevnadsundervisning i skolan, som ger förslag på hur den kan integreras i olika ämnen. Här är (ett tag till, i alla fall) Debatt (de sista typ tio minutrarna). En eloge till RFSU:s Hans Olsson för att han verkar behålla fattningen när han blir påhoppad för att försöka kränga kondomer och typ nästan för att begå sexuella övergrepp på barn. Här är Ann Heberleins debattinlägg och Tanja Suhininas kommentar.

Och så en kortfilm med titeln Noah som utspelar sig framför en skärm. Länken som jag använde var markerad "NSFW". Bara så ni vet.

trött och speedad

Höll gästföreläsning på grundkursen i Filmvetenskap här i Stockholm. Om Mai Zetterling och Flickorna -- jag har gjort det några gånger nu, men det slutar aldrig vara lika kul. Dels är det packat med studenter, dels är jag på mammas gata så att säga (även om jag måste damma av lite varje gång och faktiskt ofta kommer på en och annan ny sak i anslutning till förberedelserna) och dels är studenterna  pigga och nyfikna och väldigt, väldigt trevliga. Men man blir ganska utmattad av ett så intensivt pass -- jag vet att jag bara träffar dem en gång så jag måste liksom berätta ALLT och ändå vara tydlig och pedagogisk. En och annan groda lyckades jag kläcka ur mig också... men jag hoppas att jag var tydlig med att de var just grodor.

Så nu: trött och speedad.

nu i faktum

Den alltid lika underhållande och kunnige Kalle Lind intervjuade mig för ett reportage i Faktum, Skånes gatutidning. Intervjun skedde i början av juni -- vi promenerade runt i Malmö, ivrigt pratande. För att inte bli alltför distraherad ställde jag min mobilklocka på ringning men hade stängt av ljudet så naturligtvis hörde jag inte den utan fick helt plötsligt galoppera tillbaka till högskolan för att närvara vid ett uppsatsseminarium. Det var trevligt och lärorikt också för mig. Det känns som ett tag sedan men nu är den i alla fall publicerad.

kursintroduktion

På plats i Stockholm. Kopierar upp schemat, fixar admin, inser att detta nog är den kurs jag har hållit flest gånger. Kanske dags att byta? Så man inte fastnar i slentrian? Nog är det skönt att ha bra föreläsningsanteckningar och inte behöva börja från scratch men man kan också behöva lite nya utmaningar. Nåja. Jag gillar den här kursen, gillar att undervisa internationella studenter, gillar att glida mellan inifrånperspektiv och utifrånperspektiv på svensk film.

skrivdimma

Som kanske framgick av senaste bloggposten har jag varit inne i skrivdimman den här veckan. Underbart! Men också intensivt för jag har haft en del annat att pyssla med också. Så jag har liksom med tvång lyckats slita mig från skrivandet och få gjort i alla fall det nödvändigaste. På måndag är det ju terminsstart... Tur att insikten att man snart kommer att stå öga mot öga med ett gäng obekanta studenter motiverar en ganska bra att fokusera på dem.

det bästa...

Älskar när man fastnar i arbete och helt plötsligt inser att man är hungrig. Att man har suttit hur länge som helst utan att tänka på tiden.

ups and downs

Ojojoj. Hösten kommer att bli intensiv -- verkligen tur att jag inte börjar på back! Har suttit och planerat och skrivit in saker i kalendern och gjort ett översiktsschema över höstterminen (var jag skall vara när, deadlines, disputationer och konferenser/seminarier). Den 24 september är det forskardag för institutionen i Stockholm och den 4-5 oktober är det Ekonomisk-Historiska mötet i Lund (min kollega Klara Arnberg kommer ju från ekonomisk historia). Flera saker skall skrivas (och skrivas klart, inte minst...). Men det som sakta men säkert börjar vakna i mig är känslan av att det är roligt igen. I våras hade jag lite av en svacka. Trots att jag faktiskt jobbade på en del och fick saker gjorda var det trögt, eller i alla fall mer trögt än det brukar. Som att springa på djupt vatten.

sixty years ago today

I dag är det sextio år sedan Sexual Behavior in the Human Female kom ut. Eller, ja, det är sextio år sedan journalister fick skriva om den. Man skulle kunna kalla det sextio år efter bokens första recensionsdag. Allmänheten fick ta del av den först i september. Det var den andra delen av Alfred C. Kinseys stora sexualundersökning. Den första Sexual Behavior in the Human Male kom 1948 och som titlarna antyder handlade den första om mannens sexuella beteende och den andra om kvinnans. Den första hade slagit ner som en bomb (man jämförde faktiskt Kinseyrapporten med atombomben) och blev raskt en av mycket få vetenskapliga bestsellers. Snart hade den översatts till flera språk, bland annat svenska.

Sexual Behavior in the Human Female däremot var lite mer svårsmält för den breda publiken. Att män onanerade, hade utomäktenskapliga relationer och hade sex med andra män kunde man på något sätt acceptera (även om det där med sex med andra män var ett provocerande faktum i ett homofobt samhälle), men att kvinnor onanerade, hade utomäktenskapliga relationer och sex med andra kvinnor gick så på tvärs mot bilden av kvinnan och sexualmoralen så att man skulle kunna säga att Kinsey ropade "orre" efter hela kvinnligheten -- folks systrar, döttrar, fruar och mödrar.

bögjävlar

En av konferensens höjdpunkter för mig var visningen av filmen Bögjävlar från 1977, med en efterföljande paneldiskussion mellan Thomas Waugh (professor vid Concordia University), Gunnar Almér (Svenska Filminsitutet och en av personerna bakom filmen), Roger Wilson från Sveriges Radio (Kino) och Marcus Lindeen, regissör av bland annat filmen Ångrarna, med Ingrid Ryberg som moderator. Inte nog med att filmen Bögjävlar (en dokumentär som är mindre än en halvtimme lång) var en liten juvel i sig -- charmig, allvarlig, en produkt av sin tid och samtidigt förvånansvärt... fräsh, inte dammigt pamflettig som vissa sjuttiotalsproduktioner kan vara, utan diskussionen efteråt var också engagerande. Inte minst att höra Gunnar Almér berätta om hur filmen gjordes delvis som en reaktion mot Vilgot Sjömans Tabu från samma år, och att höra om hur det på något sätt finns ett generationsgap mellan den äldre gayrörelsen och den yngre. We have fathers and grandfathers that we have never met, som Wilson (eller Lindeen?) sade.

I övrigt är det ovanligt att vara på en konferens där i princip varje enskilt moment är intressant. Alla presentationer jag åhörde var av god kvalitet och behandlade ämnen som var spännande -- ibland mer väntat som bareback pornografi, dödsbäddsdokumentärer, fetmaaktivism, Ingmar Bergmans arkiv, och ibland mer oväntat som ecuadorianska amatörfilmer om emigration eller uruguayanska arkivproblem. De två senaste presenterades på en panel som jag var chair på och jag var jättenervös innan eftersom jag inte kan såvidare värst mycket om Ecuador eller Uruguay. Lustigt nog var jag mer nervös än jag hade varit om jag hade presenterat själv -- då är man ju bara ansvarig för sig själv men om man är chair så skall hela panelen funka. Man skall hålla reda på tiden, presentera folk på ett vänligt och rättvisande sätt och så vara beredd på att ställa lite frågor om det blir magert med sådana under diskussionen.

Och nu är det sent i augusti, terminsstart, min favorittid på året, och precis som jag hoppades i början av sommaren är jag någotsånär i kapp med arbetet inför hösten. Yey!

vexx

På konferens i Stockholm. Visible Evidence heter konferensen och eftersom det är tjugonde gången den ges, heter den mer specifikt Visible Evidence XX, eller vexx. Jag presenterar inte själv, vilket är ganska skönt med tanke på att den här sommaren blev mer jobb än vad jag hade räknat med. (Lyckades leverera det där antologikapitlet den 1 augusti och efter att ha stökat undan lite pressande undervisningsförberedelser tog jag ledigt i en dryg vecka...) I stället skall jag vara chair på en panel i morgon.

Så här långt är jag mycket nöjd med konferensen. Allt jag varit på har varit intressant. Inte minst ett paper om "death bed documentaries" av Jennifer Malkowski som handlade om filmer som skildrar vad hon kallar naturlig död -- det vill säga inte våldsam död genom mord eller olycksfall utan av sjukdom eller ålderdom. Bland annat tog hon upp filmen SICK: The Life and Death of Bob Flanagan, Supermasochist, regisserad av Kirby Dick men så att säga orkestrerad av Bob Flanagan själv. Filmen är från 1997, men jag såg den 1998 när den visades på Kino i Lund. Bob Flanagan dog av cystisk fibros och filmen handlar både om hans sjukdom och om hans masochism. Det mest outplånliga minnet av filmen är när hela duken fylls av en närbild på hans icke-erigerade penis, vilande på en bräda, och på hur en spik hamras genom ollonet och sedan dras ut. Smärtsamt och magstarkt.

Visible Evidence har i hög grad med dokumentärfilm att göra, men inte bara. Snarare handlar det om filmens förmåga -- eller oförmåga -- att vara ett "visible evidence" och förhållandet mellan film och verklighet. Ett exempel som också fungerade lite som ett startskott för Visible Evidence-konferenserna (i alla fall enligt en av keynote-talarna, Jane Gaines) var den film av misshandeln av Rodney King 1991 som användes som bevismaterial under rättegången. (Poliserna som misshandlade King friades ju, trots filmen, vilket i sin tur ledde till Rodney King-kravallerna i Los Angeles 1992.) Men det handlar också om arkiv i allmänhet och filmarkiv i synnerhet, om de spår som lämnas kvar och som används som, tja, ledtrådar, bevis, indikationer när man konstruerar filmens historia. På ett ungefär. Jag lyssnade på en presentation om Statens biografbyrås arkiv och det paradoxala att det som sparats där är de klipp som gjordes, det vill säga det som inte fick visas är bevarat (fast bara delvis eftersom de totalförbjudna filmerna inte bevarats).

smått och gott

Virgina Johnson har gått bort. Hon blev 88 år. Här är NY Times minnesruna. Virginia Johnson var den ena hälften av Masters and Johnson, forskarna bakom klassikern Human Sexual Response från 1966. William Masters gick bort 2001.

Via facebook hittade jag den här intervjun med personerna bakom det fantastiska introt till Mad Men. Mycket riktigt ekade 9/11 i bakhuvudet på dem men snarare i formen av -- hur skall vi ha honom att falla utan att det uppfattas som osmakligt?  Som en bonus ligger en Simpsons-parodi i slutet av intervjun.

Och så av olika anledningar håller jag på att läsa den här boken.

mest jobb ändå

I dag verkar det inte bli något bad. Hårt arbete är det som gäller. Mitt i alltihop damp det ner en ansökan som jag måste göra. Så jag satt en halvtimme i solen på lunchen och njöt av värmen och läste tredje delen av A Song of Ice and Fire som jag håller på att läsa om. Annars har jag bara kämpat med ansökan, bokkapitel och undervisningsplanering.

Jag är alltså inte, vill jag understryka, ett nyvaket Game of Thrones-fan. Det är faktiskt två år sedan jag läste de fyra första böckerna och i desperation köpte Dance of Dragons så snart den kommit ut. Hopplöst tjock och tung i hardback. Men jag vill inte ha någon oläst bok att upptäcka som man inte kan slita sig från och som distraherar mig från arbetet. Tidigare under sommaren läste jag med stor iver Hilary Mantel's Bring Up the Bodies (lite som Game of Thrones faktiskt fast baserad på verkliga historiska händelser), fortsättningen på Wolf Hall. Och den var svår att slita sig från.

jobbsemester

Konstig semester i år -- har jobbat nästan hela tiden, om än på något slags halvfart, bitvis kvartsfart. Det beror bland annat på att jag har en uppskjuten deadline med en sak som skulle varit klar för tre veckor sedan. Så det har suttit och gnagt som en sten i skon hela tiden. Egentligen skall jag inte klaga. Det är inte så dumt att jobba några timmar och sedan åka och bada. Och mitt liv är inte så over-the-top stressigt som det var för några år sedan, när det kändes som absolut livsnödvändigt att åka i väg till någonstans långt borta där Internet inte finns och bara stänga av i ett par veckor.

Den där samförfattade artikeln som antogs med "minor revisions" har nu reviderats och blivit slutgiltigt antagen för publicering! Kommer i Sexuality & Culture. Den stora äran för detta skall väl främst tillfalla min enormt duktiga kollega Klara Arnberg, som har kämpat mest, men jag har väl också dragit ett strå till stacken, hoppas jag.

Min presentation om bordellhärvan, Call Girl och Mannen från Mallorca på NECS-konferensen i Prag gick helt OK. Är inte säker på att jag lyckades förmedla vad jag ville ha sagt eftersom historien är så krånglig. Och det blev lite cirkus av panelen eftersom vår chair (som också skulle presentera) hade satt sig på fel spårvagn och hamnat i en förort någonstans, så hon dundrade in en halvtimme försent. Alla var mycket svettiga eftersom det var typ 40 grader varmt, något som inte är helt ovanligt på de här konferenserna som är på somrarna i någon central- eller sydeuropeisk stad.

Någonstans på vägen skickade jag in tre bidrag till en encyklopedi som jag skall vara med i. Och reviderade och skickade slutgiltigt in min kortartikel om Joe Sarno och filmen The Sarnos till Journal of Scandinavian Cinema.

Så nu är det bara det där antologikapitlet och det borde snart vara klart. Med lite tur kanske jag kan börja höstterminen utan att ligga efter...

smuts

Helnöjd men med en lite otäck bismak i munnen: är, en dryg vecka innan det skall hållas, klar med mitt paper om Mannen från Mallorca och Call Girl. Nja, det behöver säkert lite putsning, men det har en början, en mitt och ett slut och är precis lagom långt. Jag har också påbörjat en powerpointpresentation och det är den som lämnat eftersmaken. Vid mina googlingar efter bilder på de inblandade personerna, har jag ramlat in på riktiga smutskastningssidor. Jag tänker inte länka.

Fem år av porrforskning och jag har aldrig känt mig så solkig som jag gör nu. Hu.

distractions

Är lite distraherad. Skall alldeles strax gå på institutionsmiddag men inser att jag helst hade suttit här i ett par timmar och rett ut saker. I och med att den där konferensen ligger alldeles vid midsommar blir man lite lurad -- jag tror att jag har två veckor på mig i stället för åtta dagar.

Och nu måste jag gå till tunnelbanan.

ett år senare...

... Svenska Dagbladet har en intervju med mangaöversättaren som dömdes för barnporrinnehav men som friades i Högsta domstolen för snart ett år sedan. Frågan är ändå inte löst -- en av teckningarna, "den 39:e teckningen", bedömdes som barnpornografisk men innehavet som försvarligt. Ingen har blivit klokare på var gränsen går. Och ingen, som Maria Abrahamsson säger i artikeln, vill bli anklagad för att inte ta frågan om sexuella övergrepp på barn på tillräckligt stort allvar.

juni

Uppsatsexaminationer. Stockholm är kallt och mulet. Tåget stannade i Flemingsberg på grund av en olycka med ett tåg längre fram. Efter ett visst funderande slutade det med en taxiresa tillsammans med två andra strandade tågresenärer. Går man upp snortidigt för att ta tåget vill man ändå ha en viss utdelning, så att säga. Inte komma fram efter lunch.

Annars: deadlines och trötthet. En massa spännande kapitelförslag till en antologi jag skall redigera tillsammans med en kollega piggar i och för sig upp. Ett positivt besked (accepteras med vissa ändringar) som kom i förra veckan om en artikel likaså. Och om lite drygt två veckor skall jag på konferens i Prag, som just nu är drabbat av översvämningar.

att se sig själv i en skrattspegel

Ibland när man rättar tentor av studenter ser man saker som man vet att man har sagt under en föreläsning, men som de har uppfattat lite konstigt. Det kan vara något man sade som ett skämt, men som de har tagit ad notam, eller något man sade som en bisak som de har tagit fasta på som en huvudsak, eller, någon gång ibland, fullständiga missuppfattningar. Ibland blir det komiskt. Ibland nästan en skräckupplevelse, en känsla av att man inte riktigt vet vad som händer med orden efter att man har sagt dem.

Kommunikation är vanskligt. Kommunikationsforskare talar om "brus", sådant som händer mellan sändaren och mottagaren och som gör att meddelandet inte mottas exakt på det sätt som det var avsett. Detta är ganska självklart. För alla som ägnar sig saker som filmanalys eller litteraturtolkning är det också ganska självklart att vi har olika tolkningsramar, och att försöka förstå mottagarens tolkningsramar är viktigt när man försöker berätta eller förklara något, så att det man säger landar på det sätt som det var tänkt. När man undervisar blir det till exempel viktigt vilken studiebakgrund en student har och man anpassar undervisningen efter om studenten har flera års studier bakom sig inom det ämne man undervisar i eller om det är en nybörjare. På Swedish Film måste jag anpassa undervisningen bland annat genom att förklara vissa saker om en svensk kontext och svensk filmhistoria. Med stigande ålder har jag också insett att referenser som för dryga tio år sedan var självklara både för mig och för studenterna numera är tämligen obsoleta för de flesta.

Sedan har vi då de situationer där en mellanhand skall tolka vad man har sagt och förmedla det vidare. Det är, i min situation, till exempel journalister som ringer och vill veta något om porr eller sexualitet. Jag är egentligen lite kluven till det där: jag har ägnat flera år åt någonting och så vill de ha något av mig per telefon innan deadline. Frågor som jag skulle kunna diskutera fram och tillbaka på en tretimmarsföreläsning skall avhandlas på fem minuter. Samtidigt är jag en ivrig förespråkare av tredje uppgiften -- att man skall förmedla sina kunskaper vidare till världen utanför universitetet. Jag kan också tycka att när vi har forskning och högre utbildning som är finansierade till stora delar av skattemedel bör jag ställa mitt kunnande till förfogande. Det är alltså, enligt mig, en del av arbetsbeskrivningen att kunna formulera sig populärvetenskapligt på ett sätt som kan förmedlas vidare. Naturligtvis skall ju inte heller känslan av att man blir lite smickrad underskattas -- wow, någon tycker att det är värt att fråga mig!!! -- men den är egentligen en chimär. Framför allt när man håller på med något så iögonfallande som porr.

Oftast går det bra. Det är förvånande att kommunikation, som egentligen är så vanskligt, för det mesta fungerar hyggligt i alla fall. Annars hade väl mänskligheten dött ut på grund av en massa missförstånd. Men ibland går det mindre bra. Ibland har det med journalisten att göra (det finns ju förstås bättre och sämre journalister), ibland har det att göra med att jag fångades vid ett dåligt tillfälle och gjorde misstaget att försöka haspla ur mig något fast jag egentligen var upptagen med annat, ibland har det att göra med att kontexten, själva sammanhanget där min input skulle användas, inte har klargjorts tillräckligt. Ibland har det att göra med att väldigt komplexa saker måste förenklas väldigt mycket för att kunna passa in i till exempel ett dagstidningssammanhang, där journalisten har si eller så många tecken på sig. När det går mindre bra är det som att se sig själv i en skrattspegel, där det man sagt förvrängts. Man känner igen det, men ändå inte.

Det minsta en journalist kan göra, kan jag tycka, är att låta den tillfrågade få läsa och kolla om man blivit korrekt citerad. Vissa verkar göra det nästan rutinmässigt och när jag citerades i New York Times Magazine angående Noomi Rapace, fick jag ett helt fantastiskt mail av deras fact checker där de frågade "is it correct that you, in fact" och så radade de upp tre frågor. Jag fick alltså inte läsa eller ha synpunkter eller så, utan bara svara "correct" eller "incorrect". (En av de "facts" de kollade var att jag inte var släkt med Stieg Larsson.) Det var coolt.

Jag är inte intresserad av att peka ut någon.Vi har alla våra jobb att sköta. Men jag hoppas att läsarna (eller lyssnarna) är medvetna om den här problematiken. Att de alltid ser en spegelbild, men att den ibland hade passat bättre på lustiga huset.

uppskjutet seminarium

Häpp. Skulle ha satt mig på ett seminarium och diskuterat min text och mina idéer om Call Girl typ ganska precis nu. Men det blev inställt av diverse skäl -- eller uppskjutet snarare. Och det säger något om hur mycket det är att göra just nu för jag blev bara lite besviken en liten stund innan jag insåg att jag helt plötsligt hade tre timmar ograverad tid som jag kunde ägna åt allt det andra som också måste göras.

sexualvaneundersökningar

Drabbades av förkylningen-from-hell för ett par dagar sedan. Snörvlar och hostar fortfarande men är i alla fall feberfri. Det är inte helt rätt tid på året för att bli sjuk -- både det faktum att det är slutet på terminen och därmed massor att göra och att grönskan därute tycks håna en bidrar till frustrationen.

Anyhow: Aftonbladet/United Minds stora sexvaneundersökning har kommenterats utförligt på olika bloggar. Inte minst gör Tanja Suhinina en bra genomgång av statistik och hur sådan skall förstås. På facebook och i andra sammanhang har jag sett kommentarer från fd studenter på masterprogrammet i sexologi och precis som de påpekar finns det en grundläggande problematik i att den här undersökningen görs i samarbete med kvällspressen snarare än med forskare. De två första stora sexualvaneundersökningarna som gjordes i Sverige -- på sextiotalet och på nittiotalet -- gjordes och presenterades av forskare. Naturligtvis tar Aftonbladet chansen att blåsa upp det som de ser som värdefullt ur ett nyhetsperspektiv, vilket kanske inte alltid är det viktigaste egentligen. Det irriterar mig lite att de direkt kopplar den lägre frekvensen av sex till den senaste debatten om s k porrimpotens, trots att "trötthet" har angivits som den vanligaste orsaken i svaren. I det länkade blogginlägget ovan diskuterar också Tanja Suhinina detta.

Jag kan också bli lite irriterad på kvantifieringen -- är alltid mer sex bättre sex? Och vad är det man kvantifierar egentligen? Kanske var det reducerande att -- som Kinsey gjorde -- räkna orgasmer och utlösningar, men han räknade faktiskt orgasmer och utlösningar snarare än antal samlag (eller, i den här undersökningen "att ha haft sex med en partner" -- vilket är luddigt nog). I den här undersökningen säger sig 81% ha fått orgasm med en sexpartner, men antalet orgasmer den senaste månaden efterfrågas inte (i alla fall inte i den grafik som Aftonbladet lagt ut). Att ha orgasmer och utlösningar som utgångspunkt ger en helt annan vinkel på sexualiteten -- utgångspunkten är naturligtvis begränsande för den tar inte hänsyn till känslor, stämningar och spänningar men det gör å andra sidan inte en sexualundersökning som tar samlag eller "att ha haft sex med en partner" som utgångspunkt heller. Fördelen med Kinseys metod är att man täcker in alla möjliga typer av aktiviteter som leder till orgasm: onani, heterosamlag, homosamlag, petting osv. Det var därför han kunde få resultat exempelvis vad gällde sex med djur (som inte täcks av den här undersökningen alls såvitt jag kan se... men folk kanske bara hade vägrat svara på enkäten i så fall???) Det är också en indikation på hur man ser på sexualiteten, om det är individen som är i centrum eller om man ser sexualiteten som något mellan människor.

Som vanligt är det ytterst lite information om porr, och den information som finns är nästan omöjlig att jämföra bakåt i tiden (framför allt med 1967 års undersökning eftersom den frågar efter tidning, bok eller film "som ni anser kan betecknas som pornografi"). Om ni är nyfikna var det 69,9% män i åldern 18-30 och 36,6% kvinnor i samma ålder som någon gång det senaste året bläddrat i en sådan tidning och 37,7% män (18-30) och 25,9% kvinnor (18-30) som det senaste året sett någon sådan film. Den yngre kategorin motsvaras i dag av de som är i åldersgruppen 50+ i Aftonbladets undersökning. I den äldre ålderskategorin (30-60) var det 50% män och 21,6% kvinnor vad gällde tidning och 14,5% respektive 9,0% som hade sett film. Den här gruppen är i dag över 74 år och ingår alltså inte i Aftonbladets undersökning.

Jag skall sluta gnälla och get back to work. Det är inte lätt att göra sexualvaneundersökningar. Jag har aldrig själv gjort det men om jag någonsin gjorde det är jag säker på att folk skulle ha tusen invändningar. Men jag tycker alltid att man skall läsa resultat av vetenskapliga undersökningar med en nypa salt.Och journalistiska rapporteringar av vetenskapliga undersökningar med en ännu större nypa salt.

call girl-bekymmer

Nu har jag kortat ner morgondagens föredrag så att det bara tar en kvart. Eller borde bara ta en kvart. Har printat ut och har en powerpoint. Det som återstår är att knåpa ihop ett textunderlag inför seminariet i nästa vecka så att det kan skickas ut i morgon. Men det är svårt. Har fastnat i Makten, männen, mörkläggningen och läser nästan maniskt. Trots att jag har läst den tidigare. Jag stör mig på dess moralistiska ton -- boken underförstår att Doris Hopp var äcklig för att hon var en bisexuell tant. (Jag säger inte detta för att jag tror att hon var oskyldig på något vis, men det hon gjorde blir inte värre på grund av hennes sexuella läggning.) Ju mer jag läser desto mer tänker jag att Pernilla August gjorde sitt livs roll. Helst skulle jag vilja se om Call Girl men den släpps inte på dvd förrän till sommaren. Oavsett vad jag känner inför det anknyter Call Girl, bordellhärvan och geijeraffären klockrent till mina forskningsområden (sexualitet och svensk film, sjuttiotalet, sexuallagstiftning, censur, genus, historieskrivning etc). There's just no way around it.

om porr, kondomer och bordellhärvan

Eftersom jag var bortrest i helgen upptäckte jag först nu att Sydsvenskan hade ett porreportage i förrgår. Det handlar om porrindustrin på den amerikanska västkusten och om kondomtvånget. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag är skeptisk, både ur ett HIV-preventivt perspektiv och ur ett branschperspektiv.

I går snöade jag in ordentligt på Call Girl, bordellhärvan och geijeraffären. Nu sitter jag och läser om Makten, männen, mörkläggningen som ju har ett visst sensationalistiskt drag som gör mig lite tveksam i mitt förhållningssätt till den. Mitt paper skall handla om hur två filmer (Mannen från Mallorca och Call Girl) väljer att berätta den här historien, så jag behöver väl egentligen inte ta reda på vad som är sant eller inte. Och det är jag tacksam för, för det verkar i det närmaste omöjligt. Men jag behöver ha viss koll på vilka berättelser som har berättats om bordellhärvan och det är inte heller helt lätt. I Makten, männen, mörkläggningen är dessutom vissa namn de rätta namnen, andra namn fingerade och ytterligare andra bara helt utelämnade (av typen "en känd journalist sade till oss att..")

slutterminsstress

Förra inlägget var litegrann skrivet i affekt på ett sätt som jag försöker undvika. Men jag var helt ärligt upprörd över att ett så tvivelaktigt begrepp tilläts få så stor plats. Nu såg jag att Lisa Kirsebom har skrivit en krönika om det i City, och hon påpekar just den här lite konstiga klyvnaden mellan ganska sansade och nyanserade artiklar där forskare uttalar sig mycket försiktigt och så den braskande, anslående rubriken på artikelserien. Vissa av artiklarna handlar mer direkt om det som kallas porrimpotens, andra mer om nätet och konsumtion av porr i allmänhet.

Jag jobbar på mot klockan nu: masteruppsatser skall ha kommentarer innan inlämning, ett paper skall skrivas och så gjorde jag en jättespännande intervju (den första av tre) i förra veckan inför det där antologikapitlet. På torsdag skall jag presentera på ett seminarium i Lund (bland annat om Joe Sarno), i nästa vecka på ett seminarium i Stockholm (om Call Girl). Och så har jag en artikel som skall kortas ner. Slutterminsstress. Den tid på året då man tar ett djupt andetag, dyker ner under ytan och hoppas att syret räcker till andra änden...

potenspanik?

DN har haft en artikelserie om "porrimpotens". Det känns lite konstigt att ta upp den eftersom min kollega i Malmö, tillika professorn i socialt arbete, Sven-Axel Månsson, har varit intervjuad och svarat på chattfrågor, och för att några studenter och fd studenter har kritiserat artikelserien, och bland annat citerat mig. (Citatet kommer från en föreläsning.) Men det här inlägget handlar egentligen inte om artikelserien eller om dess mothugg eller om chatten, utan i stället om själva idén om porrimpotens.

Såvitt jag förstår det är det ett TEDx-talk av en amerikansk psykolog vid namn Gary Wilson som är upprinnelsen. Gary Wilson har en websida som heter Your Brain On Porn. "Evolution has not prepared your brain for today's Internet porn", är dess tagline, och det är väl i allra högsta grad sant. Inte heller har evolutionen förberett hjärnan på flygresor med åtföljande jetlag, att framföra bilfordon i hög hastighet (det stod i min körkortsteoribok!), eller överlag moderna kommunikationer och andra nymodigheter.

Jag borde kanske inte raljera. Man jag lackar till lite när jag ser honom klanka ner på den nystartade tidskriften Porn Studies Journal, med ett flertal mycket duktiga porrforskare inblandade. Redaktörerna Clarissa Smith och Feona Attwood är framstående och meriterade forskare vars syn på pornografi inte motsvarar vad Gary Wilson ger sken av. Om jag får fortsätta att vara lite elak, skulle jag kunna säga att Gary Wilson inte är ute efter att rädda unga män från porrimpotens: antingen är han porrmotståndare eller så är han helt enkelt ute efter att tjäna pengar på människors osäkerhet och oro och skamkänslor i förhållande till porrkonsumtion. Eller både och, och då slår han två flugor i en smäll.

För tydlighetens skull: Jag vet inte om de teorier som Wilson hänvisar till -- om signalsubstanser i hjärnan som påverkas -- stämmer. Jag är inte neurolog (och det verkar inte han vara heller, den närmaste akademiska information jag hittar om honom är att han är "lärare i anatomi och fysiologi med ett intresse för neurovetenskap"). Det skulle kunna vara så som han påstår, eftersom jag vet så mycket som att hjärnan och sexualiteten hänger ihop. Men det skulle också kunna vara så att han har helt uppåt väggarna fel.

Däremot har jag studerat moralpaniker, censurdebatter och porrdebatter i många år. Det finns en viss retorik och en viss logik som styr dem. De personliga vittnesmålen, till exempel (som Your Brain on Porn är full av). Det som kallas anekdotisk bevisföring. Att ta fasta på något som många människor känner en grundläggande oro för (barnen! våldet! porren!), som man lätt blir berörd av. Att tilltala det sunda förnuftet och ett slags hushållspsykologi ("det är klart att film påverkar, annars skulle man inte göra reklam") men också hänvisa till vetenskapen. Att måla upp ny teknologi och nya medier som ett hot.

I Wilsons TEDx-talk tar det inte ens en minut innan han säger att "Most boys seek pornography by the age ten". Han kopplar ihop porr, Internet och barn och målar i föredraget upp en hotbild av att horder av unga män kommer att vara impotenta i tjugoårsåldern. Å ena sidan målar han upp den mänskliga hjärnan som uråldrig och oföränderlig (män är "hardwired" att söka sexuell variation av evolutionära skäl), å den andra som extremt lättpåverkad och föränderlig (porren påverkar signalsubstanserna och hjärnans belöningssystem). Det hela leder till en form av erektil dysfunktion som inte ens Viagra biter på. Förlusten av erektionen är skräckbilden.

Eftersom jag precis har varit på ett seminarium om moralpaniker, har jag också precis fått höra att vi har inte haft några riktiga, klassiska moralpaniker i Sverige sedan videovåldsdebatten i början av åttiotalet. (Det var filmvetaren och historikern Tommy Gustafsson som sade det. Han och Klara Arnberg kommer ut med en bok om moralpanik i höst.) De tar liksom inte fart. Jag tror inte heller att denna hastigt uppflammande fråga kommer att bli en riktig moralpanik, inte här i alla fall.

inskickat

Ugh. Har precis skickat in The Sarnos-artikeln. Det var ett svårt format, 2000 ord. Krävde mycket småpulande för att få allting att vara lagom långt och passa ihop på ett bra sätt. Nu skall jag sätta tänderna i två andra saker -- mitt Call Girl paper (som jag inser när jag tittar på mitt abstract att den skall handla om både Call Girl och Mannen från Mallorca, men i ljuset av den senaste utvecklingen med filmen hade jag glömt bort det...) och ett antologibidrag som jag är långt efter med redan.

Men en liten kort stund kan jag njuta av att jag har tryckt på "send".

postkonferens

Hemkommen, jetlaggad och lite lätt överväldigad efter en späckad och intensiv konferens i San Francisco. Det var alltså Society for the Advancement of Scandinavian Studies som höll sin årliga konferens, och jag deltog i en panel som också tjänade som startskott för en planerad antologi om sexualitet i svensk film. Jag och min medredaktör delade ut Call for Proposals och pratade med folk som möjligen skulle kunna vara intresserade av att skicka in proposals. Det var en rolig konferens också av sociala skäl för det fanns mycket folk jag kände där.

Så nu kämpar jag mot tröttheten och betar av att göra-listan. Nu i maj skall jag skriva en kortare artikel om The Sarnos och en längre om "The Dialectics of Pornography", samt påbörja ett paper om Call Girl.

women novelists

Stryker, packar och står i. Mitt paper är klart, studenternas omtentor rättade och rapporterade, och jag har print-outs på såväl presentation som ett uppsatsutkast som skall läsas på resan. Det tar elva timmar till SF så jag behöver både jobb och underhållning på vägen.

Men mitt i alltihop ramlade jag över det här, från New York Review of Books. Frågan hade fladdrat förbi lite i ögonvrån men jag har inte haft tid att fundera så mycket på det. Jag tror att om ni orkar ta er igenom hela texten och alla turer kommer ni att inse att kommentarer är överflödiga. Wikipedia är både fantastiskt och lite galet. Och det mest fascinerande av allt är att det finns ingen slutpunkt -- den här diskussionen och revideringarna av kategorier och förflyttningar och nya kategorier kan hålla på hur länge som helst.

sexscener

Hm. Detta har jag inte tänkt på så mycket. Jag vet inte heller om det stämmer. Till exempel var det ju en del sex i David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo. Men den var å andra sidan inte en så där jättestor box office-film. Innehåller de stora blockbusterfilmerna mindre sex numera än de gjorde för, säg en tio-femton år sedan? Har sexet helt enkelt flyttat in på TV, till serier som Game of Thrones och True Blood?

Tittar man på de tio toppfilmerna på boxofficemojo för 2010, 2011 och 2012 ligger det ju helt klart något i det. Det är dels filmer som Toy Story 3, Tangled, Cars 2, och Brave, dels filmer som Harry Potter and the Deathly Hallows, Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides, och The Hunger Games, och så Iron Man 2, Marvel's The Avengers, The Dark Knight Rises och så vidare. Så det är animerade familjefilmer, fantasy och seriefigurer. Det är Twilightfilmerna. Och så är det Bond -- Skyfall, naturligtvis. Och Bond ligger ju inte lika mycket som han gjorde förr i tiden.

Samtidigt räcker inte det för att underbygga artikelns påstående. Man måste jämföra med tidigare års box office hits, och jag vågar påstå att det rätt ofta är filmer av typen familjeunderhållning. Det finns ju förstås en sexscen i Titanic (1997 års toppfilm), men det kan ju vara ett undantag snarare än en regel. Den är dessutom ganska diskret. Det spelar också in hur man upplever de där scenerna -- är de påträngande, "heta", mest pinsamma eller explicita?

Intressant men jag måste återgå till förberedelserna inför San Francisco. Inte minst att bli klar med en massa innan jag åker så att jag slipper sitta på hotellrummet och slava hela konferensen.

smitta

Yey! Har ett utkast till mitt paper som behöver putsas lite men som i alla fall har en början, ett mitt och ett slut. Dags att göra powerpointpresentation. Rätta omtentor. Och ta tag i höstens schema -- datum, planering, bokningar...

Helt icke-porrrelaterat: en kul artikel om smitta på film. En immunolog får kommentera filmer om smitta i Karolinska Universitetssjukhusets magasin. Hittad via Svenska filminstitutets bibliotek på facebook. Fast jag får väl ändå invända att själva poängen med de där katastrofepidemifilmerna är oftast inte att ge en realistisk bild av sjukdomsförlopp, smittspridning och vaccinframtagning utan att tilltala våra lite hypokondriska sidor och, kanske först och främst, skapa dramatiska situationer. Det är ofta lite MacGuffin över det där. Till och med Contagion (2011), som på många sätt skall vara en "realistisk" skildring av en influensaepidemi, har som tagline "Nothing spreads like fear" -- det är inte influensaepidemin som är det viktiga utan hur människor reagerar på den.

konvalescent

Fortfarande i något slags konvalescentlimbo. Trött och seg i huvudet men medvetenheten om att jag ligger efter är en ganska bra drivkraft. Har skrivit 2000 ord på mitt San Francisco-paper men insåg i morse att jag bör skriva om inledningen. Har en artikel som behöver skrivas om och skäras ner. Det som stressar mig allra mest är insikten om att när jag kommer hem från San Francisco har nästan en fjärdedel av maj gått -- vart tog den här vårterminen vägen???

Nåväl. Hittade två intressanta artiklar/inlägg via en kollega på facebook: En om Tristan Taormino och konsten att göra feministisk porr. Boken som nämns i texten är The Feminist Porn Book som absolut kan rekommenderas. Den andra handlar om det nya kondomtvånget i Los Angeles county. Jag har diskuterat kondomanvändning inom porren här på bloggen tidigare, och min uppfattning är att även om kondom kan vara ett bra sätt att ha säkrare sex på om man har många sexpartners utanför den pornografiska världen är det inte därmed givet att kondom innebär säkrare sex inom porrbranschen. Dels för att sexet i porren helt enkelt inte går till på samma sätt som sex utanför porren (och detta gäller även om man låter sig inspireras till porrsamlag i sängkammaren -- det som visas i filmerna är inte allt som har skett under inspelningen), dels för att man har de där testerna som görs med jämna mellanrum. Detta gäller porrindustrin i Kalifornien. Min koll på porrindustrin i andra delar av världen är betydligt sämre.

trodde jag, ja...

Det blev inget Göteborg. På fredagkvällen fick jag hög feber och på lördag morgon fick jag ringa och säga att jag inte kunde komma. Sedan låg jag utslagen hela helgen och är, trots att jag nu är feberfri, fortfarande ganska matt. Fick ett trevligt mail av arrangören i söndags kväll om att det hade blivit bra på Flickorna-dagen utan mig, och det var skönt att få veta. Jag hatar att ställa in och jag tror att det bara har hänt fyra gånger på typ tretton år. Och då har det varit av kalibern kräksjukor eller hög feber.

Dagens projekt är presentationen till San Francisco. Vi får se hur det går.

mot göteborg

I morgon är det dags för Flickorna-dagen i Göteborg. Jag skall panelsamtala med bland andra Mia Engberg och Gunnel Lindblom. Inser att jag är nervös och drar mig, men ser också fram emot det. Det handlar alltså om Mai Zetterling. Överlag är jag lite stressad men tyvärr inte så produktiv (det ena kanske har med det andra att göra???). Inser att det bara är lite drygt tio dagar tills jag skall till San Francisco. Och mitt paper har inte blivit mer strukturerat sedan sist.

Läser Hard to Swallow: Hardcore Pornography on Screen.

någon överraskad?

Porren flyr LA.

spretigt

I dag höll jag en gästföreläsning om kontextens betydelse för konsumtionen av sexuellt material. Eller ja, det var tanken i alla fall. I realiteten kom den att handla om allt möjligt -- Twilight och kroppen, lagstiftning, parkeringsplatser (!), forskning om sexualitet, filmerna Taxi Driver och The Sarnos, tv-serien Bron och BDSM... jag brukar inte dra mig för att improvisera och vanligtvis om man har en powerpoint brukar den liksom tvinga en att hålla någon form av röd tråd. Men med frågvisa studenter och en pratsam föreläsare blir det lätt en spretig föreläsning. Det var trevligt men lite utmattande.

Anledningen till att Taxi Driver kom upp hade helt och hållet att göra med att jag precis har sett om den. Gjorde ett blixtbesök i Berlin i helgen för att se Filmmuseets Martin Scorsese-utställning och blev sugen på att se om en massa Scorsese-filmer. Och inte nog med att Travis tar med Betsy på en "dirty movie" (som Elisabet Björklund har skrivit en avslöjande artikel om i Journal of Scandinavian Cinema), helt plötsligt dyker Anita - ur en tonårsflickas dagbok upp på en marquee i bakgrunden. Tror jag i alla fall. Vet inte annars vilken film Anita - The Nymphet skulle kunna vara.

"obeskrivbar snaskighet"

Det var ett slag sedan jag läste Erik Skoglunds Filmcensuren -- något av en klassiker för alla som är intresserade av filmcensuren i Sverige. Skoglund var chef för den numera nedlagda Statens biografbyrå och boken kom ut 1971, precis när pornografin hade släppts fri i Sverige. Med anledning av mitt paper inför SASS-konferensen sitter jag och dammar av mina minnen från boken genom att läsa om relevanta partier. Det är mycket som är spännande i den, inte minst Skoglunds syn på sexualitet som så tydligt lyser igenom när han skriver om utvecklingen vad gäller sexfilmer, pornografi och vad han kallar "halvpornografi". Den syns också i följande parti, som jag inte kom ihåg eller inte tänkte på vid tidigare läsning, där han nämner Kinseyrapporten i en fotnot. I texten citerar han en bok om sex och samlevnadsundervisning i skolan, som negativt beskriver pornografi. Bland annat, i citatet, sägs att pornografin inte drar in kärlek. Här har Skoglund satt in en not: "Jmfr den amerikanske sociologen Lewis Mumford som i en kritik av Kinseyrapporten, 'en Mickey Spillane-typernas vetenskap', finner det betecknande för dess nedvärdering av det mänskliga att hela denna skenbart så uttömmande undersökning av de amerikanska männens och kvinnornas sexualliv ordet 'kärlek' inte förekommer i sakregistret till någondera volymen (Mumford, Calibans uppror, KF:s förlag, Sthlm 1956, s. 133).

Skoglund likställer Kinsey och pornografi genom guilt-by-association. Jämförelsen är inte dum alls, egentligen -- vetenskapen och pornografin (eller rättare sagt, sexualvetenskapen och pornografin) har många beröringspunkter. Men den springande punkten för Skoglund är avsaknaden av kärlek som förutsättning för den mänskliga sexualiteten. Kinsey sorterade ut kärlek ur sina undersökningar för att den inte var mätbar, för att den inte kunde vetenskapliggöras, så att säga.

Citatet i rubriken är från sidan 190 i boken och ingår i följande mening: "Det visade sig också, att regeringen när den så sent som hösten 1970 på nytt tvangs att som besvärsinstans ta ställning till fyra stycken 8 mm råporrfilmer av obeskrivbar snaskighet (distribution en göteborgsfirma) inte avvek från förbudslinjen (utslag 13/11 1970, gr.nr 109 345-109 348)."