kort om kort

Nu har jag skrivit två introduktioner (av fem) och kan kanske säga att det går ganska bra. Boken är alltså indelat i ett antal avdelningar och varje avdelning skall ha en kort introduktion som ger lite generell info om just den perioden eller det fenomen som avhandlas i den delen och som kontextualiserar de texter vi valt ut. SVÅRT är det, för när man skall summera historia, om så bara ge en snabb bild av något litet, känner man genast det tunga ansvaret av att vara... tja, sann och rättvisande? Vad har jag valt ut och varför? Är det rätt att lägga fokus på just detta? Borde jag säga något om det här i stället? Har jag förenklat i överkant? Jag tänkte att det skulle vara lätt eftersom jag har undervisat på i princip allt jag skall skriva om, men... två eller tre gånger 45 minuter motsvarar inte riktigt ca två sidor och studenterna kan ju alltid hojta till och protestera eller ställa frågor medan man föreläser.

Michael Tapper hade skrivit en fin text om Robin Wood i Sydsvenskan i dag. Dessvärre hittar jag inte den på nätet.

Uppdatering (2010.01.01): Däremot finns det en text av Tapper om Robin Wood på Film Internationals hemsida. Tack Martin Degrell för tipset!

förtretligheter

Beställde sex DVD med Lasse Braun-filmer från sextio- och sjuttiotalen någon gång före jul. I dag hade de kommit. De var mycket välförpackade, med sådana där typ cellplastfluffbitar för att hindra dem från att skaka runt i kartongen. Däremot hade ALLA skivorna lossnat inuti sina omslag och den lilla knoppen som de sitter fast på var sönder, vilket innebar att alla skivorna var mer eller mindre repiga efter att ha skavt runt inne i fodralen. Nu måste jag snabbgå igenom varenda skiva för att kolla om de går att spela så att jag vet om jag skall reklamera skiten eller ej!

Det är inte första gången detta händer mig. Tvärtom har det hänt fler gånger än jag orkar räkna. Vanligtvis har det bara hänt någon enstaka film och ibland har skivan varit spelbar trots repor. Men jag kan tänka att det allra minst ändamålsenliga fodralet i världen torde vara DVD-omslagen och rätt många DVD-leverantörer skickar numera själva skivorna i små vita kuvert inne i omslaget. På många sätt var VHS-kassetterna betydligt bättre -- ja, det är klart att både bild och ljud är mer än hundra gånger bättre på DVD och ännu mera så på Blu-ray men de är ju så hysteriskt fånigt känsliga. Och vad gäller dessa gamla 8-mm filmer är inte kvaliteten så värst lysande ändå.

Det är ju inte så dumt att kunna se dem på datorn, men please, please snälla nöjesindustrin LÖS piratproblematiken så att jag enkelt kan ladda hem filmerna lagligt, göra en egen DVD-kopia om jag vill eller bara ha dem på hårddisken.

mellandagsjobb

Förra året vid den här tiden läste jag uppsatser för brinnande livet. Studenterna hade sin näst sista deadline den 23 december och jag skulle komma med respons kring nyår. Även om just C-uppsatshandledning är ganska kul eftersom det är färre och mer rejäla uppsatser jämfört med B-uppsatserna är det lite skönt att inte spendera dagarna mellan jul och nyår med att hetsläsa nästan-färdiga uppsatser och veta att det är sista chansen att säga de där superviktiga sakerna innan den sista inlämningen inför seminariet...

I stället skriver jag introduktioner till antologin om svensk film. Jag började i dag så det är inte helt lätt att säga hur det går ännu. Men det är verkligen roligt att känna att nu börjar det faktiskt likna något, att det kommer att bli klart, det kommer att bli en bok av detta långa, ganska struliga och hemskt utdragna arbete...

Och så har jag äntligen läst ut Berl Kutchinsky. Det segade ett tag för jag hade så mycket annat att göra och så hade jag kommit till de undersökningar de gjorde. Dessa undersökning innebar mycket kvantitativ forskning, experiment (exempelvis lät de ett gäng personer titta på och lyssna på pornografi -- film, tidningar, böcker -- under en timmes tid och så fick de fylla i enkäter före och efter) och statistik över olika kategorier av sexualrelaterad brottslighet. Kutchinskys poäng är ju att det inte går att sätta ett samband mellan förekomsten av pornografi och en ökad sexualbrottslighet -- en poäng som refererats i en massa olika sammanhang och också kritiserats av framför allt porrmotståndare och den del av kvinnorörelsen som hävdade att pornografi är teori och våldtäkt praktiken. Slutet av boken var också en lång uppläxning av hans kritiker men eftersom manuset publicerades efter hans död är det svårt att säga om han hade kommit att redigera slutet om han hade kunnat jobba vidare med det. Kanske hade han i så fall tonat ner motkritiken lite grann för han framstår helt plötsligt som aggressiv, hetsig och, ja, faktiskt, lite bitter, när han under hela den tidigare texten framstår som lugn och saklig (så som jag tycker att man skall sträva efter att vara...). Ett lite anmärkningsvärt stilbrott som sannolikt har att göra med den posthuma publiceringen.

god helg...

... önskar jag er alla. Nu blir det blogguppehåll över helgen.

R.I.P. Robin Wood

En av de viktigaste personerna för filmvetenskapen som ämne har gått bort: den brittiske filmkritikern Robin Wood (1931-2009). Jag minns fortfarande känslan av att läsa Hitchcock's Films Revisited som grundstudent och genom texten verkligen höra en personlig röst som tycktes prata direkt med mig. Och som sade så kloka och, kändes det, självklara saker, sådant där som man inte alls hade tänkt på men som made perfectly good sense när någon lade fram det på det sättet. Man kan säga att Robin Wood var en av de första filmkritiker vars namn jag lade på minnet, långt innan jag (som var en lite småtrög och slafsig student) förstod att akademin fungerar så, att man måste komma ihåg vem som har sagt vad och var man läste de där kloka sakerna. På olika sätt kom sedan Robin Wood att betyda mycket för mig och jag har också haft förmånen att få träffa honom vid ett par tillfällen.

Mina studenter genom årens lopp har också fått sig ett och annat återanvänt Robin-citat till livs, inte minst det som han själv citerade från sin lärare, F. R. Leavis: att ett intellektuellt samtal alltid skall bestå av ett "this is so, isn't it?" det vill säga att man alltid skall inbjuda till dialog och att man skall kunna säga saker utan att vara tvärsäker på att de är sanna eftersom själva poängen är att de skall prövas i ett (på ett positivt sätt) kritiskt samtal.

Läs vad David Bordwell har att säga om Robin Wood.

Läs också här och här.

några tankar i anslutning till en annan bloggares tankar

Tanja Suhinina har skrivit två inlägg på sin blogg om porr, ett om att skilja på porr och verklighet och ett som landar i det där med att se sig själv utifrån när man har sex. Båda inläggen är kloka, så jag skriver inte här för att säga emot det hon säger utan mer för att hennes inlägg satte i gång en del funderingar och associationer hos mig själv. En av mina kommentarer tenderade att bli långdragen så jag tar det här i stället.

Tanja skriver i första inlägget:

Hur som helst, jag tänkte inte gå in på vinkeln att "folk kan väl att skilja på fiktion och verklighet" och "man pratar minsann aldrig om att man lär sig orealistiska saker om andra filmgenrer, säg action". Vanligt argument folk som positionerar sig emot såna som är emot porr drar upp.

Erkänner mig skyldig. Har sagt det själv, fast verkligen inte bara i anslutning till porr utan också andra genrer, exempelvis thriller-deckare à la Millennium-serien (se inlägg nedan). Jag säger inte det därför att jag tror att folk aldrig lär sig felaktigheter av fiktion. De flesta människor kan skilja på fiktion och verklighet, däremot LÄR vi ju oss saker av fiktionen hela tiden -- det är ju en av de roliga sakerna med att läsa böcker och se filmer, att lära sig om platser och människor och händelser osv men film luras ju hela tiden och böcker med för den delen. Sambanden mellan realism och verklighet och vad vi vet och vad vi tror oss veta är jättekomplicerade. Däremot är det ganska lätt att förklara att en actionscen är trickfilmad, att det är stuntmen inblandade osv, men när det gäller porren jobbar den ju hårt för att "övertyga oss om sin realism" som Linda Williams skriver. Precis som Tanja skriver i det andra inlägget, och som är en viktig tes Williams driver i sin studie Hardcore, handlar den pornografiska filmen i hög grad om att visa upp, att maximera synligheten, att bildbevisa njutningen, och en anledning till det, menar Williams, är att vi skall övertygas om att det vi ser utspelar sig framför våra ögon precis som det sker. När Schwartzenegger tar emot skott i Terminator 2, är det inte meningen att vi skall tro på att det sker på riktigt, utan det skall vara realistiskt i så måtto att det övertygar oss om att acceptera fiktionen (det som kallas "suspension of disbelief"). När däremot en porraktris har sex med två porraktörer, är det meningen att vi skall se att det de facto händer.

Självklart tror jag att man lär sig en hel massa av porren. Jag tror också att porren mycket väl kan påverka oss på det sätt som Tanja skriver:

För jag tror att porrkonsumtion leder till, vad ska man säga, ökad medvetenhet om att man ser ut och väsnas. Inte bara hur man ser ut och låter sexig, alltså, utan att man tar hur man ser ut och låter i beaktning i större utsträckning.

Men jag är inte säker på att det är dåligt. Eller snarare, det finns säkert en risk att man blir "främling i sitt eget sex" som Tanja skriver, men det kan hända också utan att man är påverkad av porren. Sex är svårt och en av de största lögnerna om sex, som pytsas ut i porren såväl som i sexrådgivningsspalter och på andra ställen, är att det är lätt eller bara om man lär sig att göra rätt så blir det lätt. Och vi lär oss om sex från alla möjliga håll, verkligen inte bara från porren eller andra kulturella och sociala fenomen som har med sex att göra, utan från alla möjliga håll. Enligt boken Sexual Conduct, lär vi oss sexuella "script" som vi följer i olika sexuella sammanhang och dessa script formas inte bara av den information om sex vi får från olika håll utan också av all annan socialisering omkring oss. Att sex är lite hysch-hysch och genussocialiseringen och hur vi förhåller oss till nakenhet i olika sammanhang osv. Sexual Conduct är från 1973 och räknas som en klassiker i sexologisammanhang. Att den kom ut i nyutgåva för några år sedan visar att den fortfarande betraktas som aktuell, trots allt som hänt med gayrörelsen och Foucault och AIDS och queer och feminismen.

Tanja skriver också kortfattat om mediets betydelse -- jag håller med om att mediet är viktigt och att det alltför ofta faller bort när man pratar om all porr under rubriken "porr". Det är, för mig i alla fall, en enorm skillnad att analysera rörliga pornografiska bilder mot att analysera t ex litterär pornografi eller stillbildsporr. Inte bara mediet utan kontexten är viktig, om man ser pornografisk film på bio, på DVD, på Internet, om man ser det hemma ensam, med en partner, med kompisar eller i ett offentligt sammanhang.

PS. Läs också kommentarerna på Tanjas första porrinlägg.

bara så ni vet...

.... när den här bloggen gör utvikningar i populärkulturens värld så handlar det om saker som har stort genomslag.

förnuft och känsla

Läser tre böcker parallellt just nu: Berl Kutchinsky som jag snart är klar med, Fanny Ambjörnssons Vad är Queer? eftersom jag behöver damma av mina queerkunskaper inför en föreläsning i början av nästa termin samt, efter ett tips från Klara, Making Violence Sexy (förutom att jag på grund av min Salanderföljetong på bloggen håller på att läsa om Män som hatar kvinnor).

Making Violence Sexy är en porrmotståndbok från 1993. Klara tipsade om den i anslutning till att jag bloggade om Kutchinsky för, guess what?, Kutchinsky tas upp i inledningen: "Although Kutchinsky's analysis was scientifically flawed, it was exceedingly influential. Ever since then I had wanted for myself to see what Danish pornography looked like," skriver Diana E. H. Russell, bokens redaktör (s. 1). Hon refererar till en rad undersökningar som visade att Kutchinskys statistik, som visade att sexualbrotten minskade till följd av frisläppandet av porren, var felaktig och att "the illusory decline in sex crimes was actually due to a change in police recording practices, not the lifting of the restrictions on pornography" (s. 2).

Kutchinsky åsido -- jag skall kolla upp kritiken av hans statistik så småningom -- demonstrerar Making Violence Sexy så här långt ganska väl den retorik som framför allt kanske det amerikanska porrmotståndet vilar på, nämligen erfarenhet och personlig vittnesbörd. Ett av de allra första kapitlen återger berättelser från kvinnor som på olika sätt drabbats av pornografi -- de har varit gifta med män som tvingat dem göra saker ur porrtidningar, de har blivit våldtagna av män som tittat på porr och som refererar till porr under våldtäkten, eller de har blivit utsatta för sexuella trakasserier av män som inbegripit bland annat porrbilder på väggarna i arbetslokaler.

Det är otäcka och obehagliga berättelser, och tjänar säkert en funktion i att illustrera hur såväl äktenskaplig misshandel som sextrakasserier kan fungera. Men de är där, och de är formulerade på sådant sätt, att deras huvudsakliga uppgift är att väcka känslor, starka känslor. Jag känner hur alla mina akademiska reflexer och instinkter automatiskt stegrar sig inför detta subjektiva, erfarenhetsbaserade, känsloinriktade, medlidandeväckande tilltal, och samtidigt tänker jag att kanske ligger en liten del av den akademiska feminismens motstånd mot porrmotståndet just där: just att det är känsloinriktat och inte intellektuellt, att det är suggestivt och patosfyllt, snarare än sakligt, torrt och förment objektivt. Jag förstår varför Linda Williams i Hardcore valde det mer akademiska, logosinriktade tilltalet som en reaktion mot exempelvis Dworkins svavelpredikningar. I Screening Sex, skriven ca tjugo år senare, är Williams betydligt mer personlig.

Själv föredrar jag det sakliga tilltalet. Samtidigt vill jag inte sluta reflektera över att jag föredrar det och varför jag föredrar det. Man kan kritisera det sakliga tilltalet för att vara både fallocentriskt och logocentriskt. Om man vill, kan man också säga att det är framodlat i ett akademiskt, patriarkalt system och att min insocialisering i det tänkandet har att göra med en anpassning till de normer och maktstrukturer som råder inom universitets- och forskningsvärlden. Att framstå som saklig och objektiv handlar dessutom mycket om vilka sanningar som är rådande för tillfället, vilka vetenskapliga paradigm som gäller, kanske framför allt inom de delar av humaniora som traditionellt inte lutar sig mot statistik och bevis utan mot tolkning, kritik, analys och argument. Ju mer man vill gå emot rådande paradigm, desto torrare, sakligare och mer logosorienterad måste man vara.

salander del II: ideologi

Den svenska titeln på den första boken i Millennium-trilogin, Män som hatar kvinnor, byttes ut i den engelska översättningen, till The Girl with the Dragon Tattoo. Eftersom tvåan heter The Girl Who Played with Fire och trean The Girl Who Kicked the Hornet's Nest, följer de tre böckerna på engelska en enhetlighet som också finns i de svenska titlarna men inte i lika hög grad (alla titlarna konstruerade med ett "som"). I de engelska titlarna läggs fokus på Lisbeth Salander, det är henne vi följer genom trilogin, medan de svenska titlarna i stället fokuserar först på de män som hatar kvinnor som är ett grundtema genom trilogin, därefter på Lisbeth och hennes biografi och slutligen på det konspirationsteoretiska, kritiken mot ett substatligt organ som är villigt att gå över kvinnolik och flickliv för att skydda en våldsman och galning.

Stieg Larsson tar onekligen sida. Mot en misogyn och våldsam manlighet, för den lilla människan som fastnar i välfärdsstatens obönhörligt malande apparatur. Att varje del i Män som hatar kvinnor inleds med statistik ur Eva Lundgrens Slagen dam - mäns våld mot kvinnor i det jämställda Sverige från 2001, är talande. När Pär Ström går till attack mot Lisbeth Salander som ett slags feministiskt missfoster, har han till viss del rätt. Hela trilogin passar som handen i handsken i en viss typ av feministisk ideologi som var dominerande i Sverige kring millennieskiftet: vi har mäns våld mot kvinnor, vi har Hotet från Öst genom traffickingorganisationen med de två estniska bröderna som mellanchefer och den sovjetiska Zala som överboss, vi har Lisbeth Salander som ett slags feministisk superman. Som populärkulturella produkter är böckerna sprungna ur ett ideologiskt system, liksom Hollywoodfilmer enligt den marxistiska kritiken är produkter av ett kapitalistiskt system.

Samtidigt hade inte böckerna vunnit den popularitet som de har gjort om det hade varit så enkelt att de bara var produkter av ett ideologiskt system. Det är inte så att alla som läst Stieg Larsson håller med eller köper den analysen av samhällets strukturer. Sannolikt hade inte böckerna sålt så bra och dessutom sålt bra utanför Sverige om de hade varit så enkelspåriga att endast de som håller med om den ideologiska analysen i dem kan acceptera dem. Som så många populärkulturella alster innehåller de en ideologisk mångtydighet eller kanske snarare egentligen flera olika tilltal. Inte nog med att det är en spännande, driven och välskriven berättelse, som får oss att vända blad och läsa vidare -- det måste finnas tilltal på olika nivåer och i olika tonlägen för att vi skall kunna ta till oss berättelsen och acceptera den.

Exempelvis, som Vanity Fairs skribent påpekade (ej på nätet), gör den feministiska analysen av maktstrukturen i samhället att författaren kan lägga in sensationalistiska våldtäkts-, våld- och sexscener som ändå följer ett slags moralisk mall: våldet och våldtäkterna är där för att visa på mäns våld mot kvinnor, sexet är där för att demonstrera det "goda" sexet (nämligen ett icke-heteronormativt, icke-monogamt, icke-borgerligt sex). Att Blomkvist ligger med äldre kvinnor, att Salander är bisexuell och att Erika Berger lever i ett icke-monogamt äktenskap är exempel på det "goda" sexet i den här tappningen.

I förra Salander-inlägget jämförde jag henne med rape-revengehjältinnor ur filmhistorien. Men genom sitt avståndstagande och sin misstänksamhet mot myndigheter och sitt sätt att själv ta lagen i egna händer, påminner hon också om Harry Callahan i Dirty Harry. Den första Dirty Harry-filmen kallades fascistisk och högerextrem av den legendariska filmkritikern Pauline Kael. Ur ett sådant perspektiv anknyter Lisbeth Salander och Millennium-trilogin snarare till en hårdför, amerikansk utanför-lagen-extremism, där lagen ses som allför mesliberal (eller i Salanders fall, alltför patriarkal, "faderns lag") för att någonsin kunna ställa något tillrätta och statliga myndigheter betraktas med misstänksamhet. Salanders syn på män som hatar kvinnor ligger inte långt i från "Well, do you, punk?", snarare än "you have the right to remain silent". (Det sägs att den första Dirty Harry-filmen koncipierades som en reaktion mot införandet av "the Miranda rule" som säger att man som polis alltid måste säga de där orden när man griper någon och som infördes någon gång i slutet av sextiotalet.) Salanders och Harry Callahans släktskap kan faktiskt också filmhistoriskt bekräftas av att Harry låter en rape-revenge seriemördare (spelad av Sondra Locke) gå i slutet av Sudden Impact. Sudden Impact censurerades under många år i Sverige innan den till slut släpptes typ femton minuter kortare än i sin originalform. Ur ett misstänksamt eller samhällskritiskt perspektiv kan man alltså säga att den inte passade ideologiskt in i det svenska samhällsklimatet på åttiotalet.

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Ideologiska analyser av populärkulturella fenomen är alltid svåra och motsägelsefulla. Typ. Jag gillar Salander. Jag gillar också Harry Callahan. Det betyder inte att jag tycker att det är rätt att ställa sig utanför lagen. Och ännu mer än jag gillar både Salander och Callahan gillar jag Clintans senare, mer ifrågasättande filmer, som Unforgiven och Gran Torino.

murphy's law, mikrofilm och dresserade män

På grund av sjukdom har jag inte hunnit arbeta så mycket. Typiskt att det blir så när skrivbordet är tomt, att göra-listan nere på ett minimum och man står redo vid startsnöret...

Nåja, har lyckats sitta en dag vid mikrofilmsläsaren nere i UB:s källare, det är i alla fall något. Hittat en rad spännande artiklar och notiser och följt annonseringen på sexklubbarna. Undrar varför inte Spegeln annonserade tidigt på sjuttiotalet -- de gör det senare och de visade porr redan tidigt har jag fått för mig från någon annan källa så jag förstår inte riktigt varför.

Esther Vilars Den dresserade mannen kom på svenska 1972 och skapade en riktig storm i Kvällsposten. Esther Vilar menade att kvinnan inte alls var förtryckt i den industrialiserade delen av världen utan tvärtom hade lärt sig att utnyttja och manipulera mannen för att leva så gott som möjligt med så litet arbete som möjligt. Lite Genusnytt på sjuttiotalet, liksom, fast skrivet och drivet av en kvinna. Äktenskap, enligt Vilar, var en form av prostitution -- en tanke som kvinnorörelsen ju också tog upp fast med lite (!) annan vinkling. Vilar menade det ju negativt för kvinnan, kvinnorörelsen menade det negativt för äktenskapet som institution. Enligt recensionen och de läsarkommentarer som publicerades i Kvällposten verkade mottagandet vara gott, även om inte alla höll med verkade de tycka att det var bra att det diskuterades i alla fall.

Håller också på att filar på Salander del II: ideologi och publicerar det så snart det är färdigt.

salander del I: fiktion

Jag har under en längre tid försökt formulera ett blogginlägg om Lisbeth Salander. Det började redan med Nina Björk, Rigmor Robèrt och Pär Ström. Redan då tyckte jag hela diskussionen var märklig, men den blåste över ganska snabbt. Nu har den återvänt. I anslutning till Tiger och Elin Woods medieuppblåsta mellanhavanden, som ju också har lockat fram diskussioner om mononormativitet som jag inte tänker lägga mig i. Vad jag däremot har funderat över länge är tendensen att diskutera Salander som om hon fanns på riktigt.

Jag förstår att man använder sig av populärkulturella referenser för att tydliggöra, dra paralleller, skapa symboler för och berättelser om händelser och händelseförlopp. Det görs hela tiden och är ett ganska självklart och enkelt sätt att åstadkomma poänger.

Jag förstår också att även fiktiva personer har ett slags klangbotten i verkligheten, att vi som publik eller läsare behöver kunna känna igen oss i dem och relatera till situationer som de hamnar i. En viss realism i karaktärsteckningen är också viktig, annars skulle vi inte låta oss vaggas in i the suspension of disbelief och acceptera fiktiva karaktärer, leva oss in i deras öden, engagera oss i deras problem och känna med dem -- eller mot dem -- under berättelsens gång.

Men jag förstår inte varför man pratar om Lisbeth Salander som en verklig figur, som en riktig människa. Jag förstår det inte. Som om Salander skulle göra det OK att slåss med golfklubbor?

För faktum kvarstår: man har ingen rätt att ta till våld mot andra människor. Det är förbjudet i lagen. Inte heller svagare människor har rätt att ta till våld mot starkare människor, bara för att de är svagare och de andra starkare. Små människor har inte rätt att slå stora människor, bara för att de är små etc. Det finns ett litet lagutrymme för nödvärn, att man har rätt att försvara sig med ett rimligt mått av våld, men det är marginellt och gäller verkligen rimligt mått av våld. Jag tror också att den fysiskt svagare parten i ett misshandelsförhållande (oavsett kön), i ett mobbningssammanhang eller liknande skulle kunna få viss moralisk sympati om än inte juridiskt frikännande (är inte jurist så det där kan säkert diskuteras).

Lisbeth Salander är inte unik, inte ny, inte särskild egentligen på något sätt. Hon är en rape-revengekaraktär vars rötter går åtminstone tillbaka till sjuttiotalet -- filmer som Thriller - en grym film med Christina Lindberg, I Spit on Your Grave, Ms. 45, och Death Weekend, fortsätter in på nittiotalet i lite mesigare tappning med Thelma and Louise och har sin senaste föregångare i Uma Thurmans Beatrix Kiddo/The Bride i Kill Bill-filmerna (som ju faktiskt också blir levande begravd). Att hon kan vara så liten och tanig och ändå urstark, är ett exempel på hennes "overkliga" karaktär. Hennes suveräna talang att helt plötsligt klä ut sig och passera som något slags överklasskvinna i Schweiz eller vad det är, när hon lurar till sig Wennerströms miljoner, är också exempel på det "overkliga" hos henne.

Lisbeth Salander är alltså en fiktiv typ, vars resonansbotten för läsaren och sedermera åskådaren ligger i att vi tycker om att se "the underdog" hämnas, segra, triumfera. Det bär med sig olika betydelser om det är en man eller kvinna som utgör den fiktiva typen, men anledningen till att vi gillar att se "the underdog" är könlös -- det är nämligen så att vi brukar heja på the underdog. Både män och kvinnor. Däremot är kvinnor, enligt stereotypa föreställningar, mer underdogs än män i fysiskt våldsamma situationer av den enkla anledningen att många kvinnor är fysiskt svagare än många män. (Detta har jag norpat rakt av ur Carol Clovers Men, Women, and Chainsaws: Gender in the Modern Horror Film från 1992.) Självklart är det en annan sak med manliga hämnare än med kvinnliga -- vi kan inte koppla loss hela vårt kulturella bagage och våra föreställningar om kön bara för att vi tittar på film eller läser en bok. Det är lite underbart när Eowyn besegrar häxmästaren från Angmar i Sagan om konungens återkomst (även om jag tycker att ögonblicket är lite bortschabblat i filmen) just för att hon är kvinna, för att ingen trodde på henne, för att hon var tvungen att förklä sig för att få rida med i striden, för att häxmästaren trodde att han var odödlig för att ingen man kunde döda honom och att han aldrig i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att en kvinna skulle möta honom i strid.

Låt den rätte komma in har också ett underdog-tema. Här har vi den mobbade pojken som räddas av sin androgyna vampyrvän. Vampyren är både tjej och kille eller snarare varken tjej eller kille, men lika mycket fiktiv karaktär som Lisbeth Salander. Jag har hittills inte sett någon klaga på att det framställs som OK att låta ens vampyrkompis slita sönder ens mobbare.

Uppdatering: Hittade en artikel i DN om hämnartemat. Tar upp liknande saker som det här inlägget.

rent skrivbord

Intensiv dag i går: möte i ämnesgruppen (dvs vi som undervisar på de olika sexologikurserna här på MAH), arbetslunch, seminarium med forskargruppen, middag på kvällen. Även om dagen började med att jag på bussen på morgonen till min fasa upptäckte att jag hade glömt Kutchinsky på nattduksbordet, blev det en riktigt bra dag. Eftersom jag somnade tidigt i går (vilket kanske hade något med middagen att göra) är jag också faktiskt ganska utsövd.

Och mitt skrivbord är rent. Det är alltså bara att sätta i gång.

att söka akademiska tjänster

Har varit borta från denna världen ett slag eftersom jag i typ sista minuten bestämde mig för att söka en tjänst. Ett lektorat. Och det är en rätt stor ansökan, så jag har svurit över pedagogiska meritportföljer, inaktuella tjänstgöringsintyg och kursvärderingar som försvunnit. Det roliga med att söka jobb är ju att uppdatera merit- och publikationslistan, framför allt om det var länge sedan man uppdaterade den. Helt plötsligt ser man ju vad man har gjort, och kan sätta det i relation till vad man hade gjort ett år eller så tidigare. Och det är ju kul, framför allt sådana dagar när man är deppig och tycker att man är improduktiv och en dålig forskare. Sedan jag började på min postdoktjänst har jag skrivit åtta olika artiklar av lite skiftande karaktär, så kallat "vetenskapliga" eller på engelska "scholarly" såväl som populärvetenskapliga och pedagogiska. De är på svenska och engelska, en är översatt till tyska och en ges ut i Turkiet (fast på engelska). Hälften är samförfattade. Hälften har direkt anknytning till mitt projekt. Jag fick en halvlekssummering av min postdoktid på köpet så att säga, och det kändes ganska bra. Annars är det bara stress, nervositet och jobbiga avvägningar att söka tjänster.

Aja. Nu är det gjort i alla fall och jag är helt slut. Hatar att behöva göra sådant på för kort tid, stresshormonnivåerna blir farligt höga och jag får nästan tunnelseende av adrenalinkoncentrationen. Skrivbordet är nu i skrämmande behov av städning och jag skall skriva en liten lista på de kompletteringar av ansökan som skall göras (aktuella tjänstgöringsintyg som inte hann komma i tid). Det är en av de saker jag hatar mest med att vara ute i sista minuten, att man tvingas ringa upp folk och be dem göra saker på kort varsel...

Sedan skall jag återgå till mina 8mm-filmer, Kvällsposten på mikrofilm och en artikel om bröderna Theander (Color Climax i Köpenhamn) -- Skandinaviens svar på Behind the Green Door-bröderna Mitchell i San Francisco? -- som jag fått mig tillskickat av Klara Arnberg i Umeå. Och Berl Kutchinsky.

att trycka på "send"

Jag älskar känslan av att bli klar. Ibland undrar jag om det är den som är drivkraften? Det skulle ju vara lite tragiskt för majoriteten av tiden är man ju inte klar. Men att ha en genomarbetad, genomläst, färdig text, bifoga den till ett mail och sedan trycka på "send" är en jätteskön känsla.

Fast det är ju inte riktigt sant. Ibland skickar man i väg texter man inte är nöjd med och har ångest i flera dagar, ibland veckor, innan ångesten lägger sig eller man får tillbaka någon positiv respons som får en att tänka att det kanske inte var så illa i alla fall.

Och ibland är det ju själva processen man mår bra av -- att hitta ett spår som man följer, som en hund med nosen mot marken och svansen i vädret, att komma fram till en bärande tes i ett resonemang som man känner är välgrundat både empiriskt och teoretiskt och som tänder en ny lampa över det man håller på med så att man helt plötsligt ser vad det är man faktiskt håller på med, att koncentrerat försjunka i en text man håller på att skriva (det var det bästa med att skriva avhandling, koncentrationen) så att tiden går utan att man märker det. Eller när man ramlar över saker efter flera timmar, kanske dagar, böjd över böcker eller mikrofilmer eller papper, och så hittar man något riktigt användbart, ett fynd!

Oavsett vad: filmcensurartikeln är klar och inskickad. Och det känns mycket skönt. Nu skall jag läsa klart det där avhandlingskapitlet om sexualupplysningsfilm.

bara en eller två...

... bollar i luften i dag. Det löste sig med tyskan, skönt. Jag blev klar med de sista justeringarna av genre-artikeln och skickade in den. Också skönt. Har en hel del att läsa, men jag uppfattar den arbetsbördan som rimlig att klara av på stipulerad tid. Så i dag har jag huvudsakligen koncentrerat mig på att arbeta med censurartikeln. Den kommer tyvärr inte att bli klar i dag, men jag är rätt säker på att jag kan lämna den i från mig med gott samvete i morgon.

Och Berl Kutchinsky blir bara mer och mer intressant. Önskar att den inte var lånebok så att jag hämningslöst kunde stryka under, klottra i marginalerna och vika ner hörn. Nu får jag nöja mig med en och annan försiktig postit-lapp. Han har en icke-teoretisk, no nonsense-approach som jag gillar (han är -- eller snarare var -- ju kriminolog).

tusen bollar... eller ja, kanske bara fem-sex

Återigen har jag fokuseringsproblem. Tusen bollar, mer eller mindre (de flesta mindre) krävande, i luften. Jag håller på att justera min genreartikel från NorLit-konferensen som jag bearbetade för publicering i förra veckan. Den har nu granskats och ligger på mitt bord för rättning innan den slutligen skall skickas in. Under tiden står censurartikeln på tur för en liknande bearbetning. Det känns faktiskt bokstavligen som om den flåsar mig i nacken.

På läshyllan ligger Berl Kutchinsky -- just nu försöker han utröna varför "porrvågen" uppstod i Danmark (Sverige får liksom hänga med lite på ett hörn, det är ju Danmark som är huvudfokus i hans bok) på sextio- och sjuttiotalet. Jätteintressant, han vänder verkligen på varje sten, om än hastigt, och de saker jag börjat fundera över, om paradoxal liberalism och annat, kommer i lite nytt ljus. Samtidigt läser jag ett stort fett avhandlingskapitelsmanus som skall ventileras på torsdag, på mitt gamla seminarium i Lund, om sexualupplysningsfilm i Sverige från det sena tiotalet till det sena trettiotalet.

Antologin går lite sparlåga just nu men vi är tillräckligt långt gångna för att arbetet pågår liksom nästan av sig själv. Mail droppar in och svaras på, nya mail skrivs.

Som ett bredvidfenomen har jag kommit på att jag måste lära mig tyska. Både av forskningsmässiga och av vad man kanske kan kalla akademiskrelationella skäl. Och för min personliga självkänslas skull. Därför gjorde jag en sen anmälan till en kurs i Lund inför vårterminen. Det var inte helt ostruligt och nu måste jag ta reda på om jag måste vända upp och ner på alla gamla pärmar i jakt på mitt gymnasiebetyg från anno dazumal eller om jag finns där i registren någonstans.

lite ditt och datt

Antologiarbetet pågår fortfarande, om än inte lika heltidsmässigt som tidigare. Jag har gjort en intensiv arbetsinsats i dag och är ganska nöjd eftersom jag lyckats jobba med två olika saker trots min dåliga simultankapacitet. Dels antologin, dels en artikel som jag skrev i våras inför NorLit-konferensen som nu skall försöka försättas i publicerbart skick...

Dessutom har jag fortsatt med den danska synden och börjat läsa Berl Kutchinskys Law, Pornography and Crime: The Danish Experience. Helfascinerande, även om jag främst är intresserad av partierna som handlar om sextio- och sjuttiotalet. Återkommer sannolikt med en rapport om den när jag läst ut den.

Jag är så glad över det danska spåret för det känns produktivt. Samtidigt vill jag understryka att jag tänker inte försöka "whitewash" Sverige och svenska synden på något vis. Den fanns den också.

den danska synden

Just nu leder alla spår mot Danmark. Jag har hela tiden vetat att Danmark var viktigt och tror till och med att i min ursprungliga projektansökan står något om Malmös närhet till Köpenhamn. Men åtminstone ett bolag (Color Climax) som producerade 8mm-film var verksamt i Köpenhamn, ytterligare någon filmproducent/regissör (Lasse Braun) jobbade både i Köpenhamn och Stockholm (och på en massa andra platser), och jag är rätt säker på att jag snart hittar fler. Bara man får en tråd att dra i, brukar ganska snart mer dyka upp...

Det finns en del material på nätet, bland annat är ju wikipedia en källa som innehåller artiklar som man inte nödvändigtvis hittar på andra ställen. Eftersom porr -- nostalgiporr kanske snarare -- är ett nördämne, finns det naturligtvis en del material om det på wikipedia. Jag har ju försökt (försökt är ordet) lära studenter hur wikipedia funkar och hur man kan använda det, till exempel att gå in på "history" och jämföra hur texterna reviderats, undersöka noterna, jämföra wikipedia på olika språk och så vidare. Artikeln om Bodil Joensens djupt tragiska liv (hon blev känd som djurporrskådis) har sju hänvisningar, varav tre ser ut som om de går till olika sajter med intervjuer och artiklar om henne. Alla tre leder till samma intervju, men bara en varnar för explicit innehåll. På danska wikipedia däremot finns en betydligt kortare text om henne. På svenska kan jag inte hitta henne.

Bodil Joensen är också ett exempel på hur djupt obehagliga saker trängs med roliga, knäppa, spännande och bara lagom kontroversiella saker i mitt ämne under den här tiden. Alla som tror att porren bara blir "värre och värre" och mer och mer avancerad tror fel. Naturligtvis finns det något oskuldsfullt över sjuttiotalsporren, men det finns också cynism, rå exploatering, misogyni och en hänsynslös entreprenörsanda. Å ena sidan ett slags glädje över frigörelse och en experimentlusta, å den andra misär.

fortsatt intensivt

Det är fortsatt intensivt. Det är bra, naturligtvis, men jag har lite dålig simultankapacitet och just nu försöker jag jobba både med antologin och med min projektartikel -- vilket blir splittrat, speedat och lite stökigt och inte alls sådär sammanbitet koncentrerat effektivt som jag gillar att jobba. Dessutom försov jag mig i morse och var på jobbet en hel timme senare än vanligt.

Men i dag har jag läst nästan-klara texter till antologin, letat litteratur till min artikel, tagit kontakt med två personer angående helt andra artiklar, diskuterat med kolleger (en av anledningarna till att jag trivs så bra på det här jobbet -- jag har jättetrevliga kolleger) och ägnat mig något litet åt kursadministration. Om en liten stund skall jag gå i väg och träffa Lena Lennerhed, ordförande i RFSU och författare till (bland annat, vill jag understryka) något så ovanligt som en avhandling som trots att den är femton år gammal fortfarande används ganska flitigt. Senast jag såg en hänvisning till den var i Klara Arnbergs slutseminariumsmanus, tror jag.

Hittade en bloggpost om New Moon. Just nu börjar jag känna att OK, OK, vi vet det där med de bara överkropparna!!! men ändå vet jag att det där med de bara överkropparna gott kan tjatas lite, för det är faktiskt viktigt. I det långa loppet. Tror jag. Fast om och när jag skriver min utökade text (essä, artikel, eller något) om Twilight-sagan skall jag försöka sätta det i en kontext som för diskussionen lite längre. Om det går.

assessment

Fick ett mail med några frågor från översättaren om vår tyska artikel om porr och nationalitet. Det är lite kul när man får sådana lite kluriga frågor och man inser att man faktiskt kan svara på dem, eller åtminstone föra ett välgrundat och någotsånär genomtänkt resonemang utifrån dem. OK, det där lät lite skrytigt, men det är inte så jag menar. Jag menar att det känns som att jag faktiskt har lärt mig något under det här året som gått. Fast lustigt nog med kunskap -- ju mer man skaffar sig desto mer vet man att man inte vet!

Sedan ramlade det in ett mail från Filmmuseet i Amsterdam (via den tyske översättaren, faktiskt). De håller på att sätta ihop en erotisk kollektion och ville att jag skulle kommentera en lista med skandinaviska filmer. Jag printade ut listan och insåg ganska snabbt att även om jag inte sett alla filmerna, kan jag identifiera i princip allihop och borde utan alltför stora efterforskningar kunna kommentera dem.

Och ändå, ändå har jag så mycket arbete kvar! Känner mig nästan lite svindelmässig när jag tänker på det... Samtidigt är jag inne i en effektivitetsperiod just nu, det ena efter det andra blir gjort och det bådar ju gott.

några ord om new moon

Det har varit bråda dagar. Jag var på RFSU:s temadag om porr i går och det blir rätt intensivt när man skall åka fram och tillbaka från Skåne till Stockholm på en dag sådär. Förutom att tekniken strulade en del gick det ganska bra, eller i alla fall helt OK. Blev plötsligt osäker mitt i om jag hade lagt en för låg nivå på det hela, men det är alltid svårt att avgöra. Innan mitt tåg skulle gå hann jag också med att se och höra Mia Engberg prata om Dirty Diaries, feministisk porr och tankarna bakom filmen.

Har hunnit smälta New Moon såpass att det känns som om det var betydligt längre sedan jag såg den än bara några dagar. Blev jätteglad över att åldersgränsen ändrades, glad för alla tolv-trettonåringar där ute som nu kan få se sin film. Ändå, när jag tänker tillbaka på den, måste jag nog säga att jag tyckte att den första filmen var betydligt bättre. Kanske för att jag såg den innan jag hade läst någon av böckerna, och fick berättelsen serverad för mig första gången. Men, nej, jag tror att den rent objektivt (vad nu det betyder) är bättre och det verkar som om de flesta svenska recensenter håller med mig. Jag tyckte att varulvarna schabblades bort lite, de blev inte riktigt lika skrämmande och fascinerande som de är i böckerna. Både för att specialeffekterna var lite... tja, so-so, och för att de i sina mänskliga skepnader inte riktigt hann bli individer. Hela grejen med kläderna som förstörs när de byter form försvann bort lite grann, vilket innebar att deras bara överkroppar blev lite omotiverade. Samtidigt måste jag erkänna att jag tycker att det är ganska sympatiskt med en film där den kvinnliga huvudpersonen -- hur snygg hon än är, för det tycker jag att hon är -- inte är "the object of the male gaze", utan att det faktiskt är en film där den manliga huden exponeras. Jag vet fler som delar min åsikt, även om just den personen inte gillade själva filmen. Och som publiken tjöt när Jacob drog av sig sin T-shirt! Emma Gray Munthe berättade i en kommentar på sin blogg att publiken på den visning hon var på hade skrattat, men i torsdags, i Malmö, var det tjut. Nice.

smygpremiär och 8mm

Mmm, jag och en kollega/vän var på smygpremiären av New Moon i går så i dag är jag helt otroligt seg. Det var nämligen en double feature som inleddes med Twilight, och New Moon började först efter midnatt vilket innebär att jag var hemma vid tresnåret i natt. Min kollega och jag drog nog upp åldersgenomsnittet rätt rejält tror jag, och mitt första intryck av publiken var att det var bara tjejer. När jag tittade närmare såg jag nog uppemot ett tiotal killar, så det var alltså inte helt könsexklusivt eller vad man skall kalla det.

Anyways, jag skriver gärna mer om mina intryck av New Moon och dess publik om ett par dagar, men nu måste jag färdigförbereda mig inför RFSU-temadagen i morgon i Stockholm. Dessutom börjar jag äntligen, äntligen (tack vare ett tips) få lite på fötterna vad gäller 8mm-producenter på sextio- och sjuttiotalen. Det kommer mer om det också så småningom.

Nu måste jag ta tag i den sista putsningen av morgondagens föredrag.

i'd be safe and warm eller this ain't no country club

Fick precis beskedet att mitt paper eller rättare, hela min panel, är antagen till SCMS-konferensen i Los Angeles till våren. Är helt superspeedad och jätteglad. För mer än tio år sedan bodde jag i LA och pluggade på UCLA som utbytesstudent och jag blev förälskad i platsen. Trots att den är ganska ful (utsmetad över slätten som den är), nedsmutsad av smog som trots att den blivit betydligt bättre sedan typ sjuttiotalet fortfarande hänger över staden som en låg dimma, ohanterlig eftersom man behöver bil för att ta sig nästan överallt, full av servitriser och servitörer som skall bli skådisar eller musiker eller whatever, LA Times full av reklam för liposuction, vaginal rejuvenation, och breast augmentation... Vulgär, plastig, ytlig och galen men hit kom de, filmmakarna från östkusten på flykt undan Edisons patent och insåg att vädret var gott, miljöerna varierade, solljuset pålitligt och Mexiko nära. Här byggdes det som vi i dag känner som Hollywood och att som filmvetare åka längs Sunset Boulevard eller Mulholland Drive eller titta upp mot Cielo Drive där Polanski bodde med Sharon Tate eller besöka Griffith Park och observatoriet där Jim Stark/James Dean råmade mot Vintergatan och sedan slogs med kniv i Rebel Without a Cause eller sitta på något av ställena längs Sunset Strip på natten och titta ut över glitterhavet där nedanför (jfr filmen Heat)... tja, det är lite fantastiskt.

Vid sidan av detta är jag naturligtvis jätteglad att jag och mina medpanelister har blivit antagna av rent akademiska skäl. Det kändes ganska snöpligt att vår panel inte blev av förra gången men jag hoppas att inga svininfluensor eller andra kriser skall komma emellan den här gången. Det skall också bli både roligt och spännande att få den stora äran att ha Eric Schaefer som respondent på vår panel.

ditt och datt och roger corman

Jag är lite tråkig just nu. Utöver en del administration och planering inför vårens omgång av kursen "Sexualitet i ord och bild" på sexologimastern, sitter jag mest och hetsarbetar med den där antologin. Översätter, går igenom redan översatta texter, mailar med vår kontakt på förlaget och känner mig överlag produktiv, om än lite... tråkig. Det mest spännande som händer är mina frenetiska försök att översätta begrepp som "folklustspel" till engelska, att spåra engelska titlar till gamla svenska trettiotalsfilmer eller när jag upptäcker att jag har gjort någon riktigt hemsk svengelsk variant.

Men till min glädje upptäckte jag att Roger Corman har fått en honorary Acadamy Award. Det är lite kul, och faktiskt lite "äntligen!" över det. Han har varit en viktig figur inom den amerikanska filmen länge och det är väl B-filmsauran som gjort att det dröjt tills nu. Han är 83 år. (Fast det förstås, honorary awards ges väl ofta till de äldre, de där som aldrig gjort en enskild film som varit "the one" -- eller att man inte förstått det förrän senare -- utan där det snarast är den sammanlagda effekten av en lång karriär.)

Också glädjande naturligtvis att Lauren Bacall och Gudfadern-fotografen Gordon Willis ärades på samma sätt.

På lördag skall jag prata porr på RFSU:s temadag i Stockholm. Annars gäller det just nu att få undan så mycket som möjligt av antologin innan jag måste kasta mig över mitt projekt igen.

söndagskvällsläsning

Som en pendang till fredagens postning om Vanity Fairs feature om Robert Pattinson -- New York Times har en (kortare förstås) om hans motspelerska, Kristen Stewart. Själv inväntar jag otåligt filmpremiären på New Moon som inte helt otippat fick femtonårsgräns precis som första filmen.

några snabba länkar

Medan jag fortsätter att jaga goda översättningar på ord som folklustspel och kanslisvenska hopplöshetsformuleringar från Statens biografbyrås utlåtanden, gläder mig åt att den där antologin om svensk film börjar ta form på allvar och letar efter danska porrfilmsproducenter, kan ni kolla in senaste Vanity Fair som har en stor artikel om Robert Pattinson, som spelar Edward Cullen i Twilight-serien, samt en liten (som inte ligger ute på nätet, tyvärr) om Stieg Larsson (notera att jag länkar till engelska wikipedia) och Lisbeth Salander.

Jag vill också slå ett slag för de amerikanska filmvetarna David Bordwell och Kristin Thompsons blogg "Observations on film art", som finns länkad i min blogglista. De skriver inte så ofta, en gång i veckan ungefär, men varje inlägg är långt och ambitiöst och innehåller vanligtvis långa, detaljerade analyser av korta snuttar film som är -- för den filmintresserade -- jättespännande och lärorik läsning. Exempelvis kan jag rekommendera blogginlägget "Between you, me, and the bedpost", skrivet av Bordwell. Bloggen är tänkt som ett komplement till deras lärobok Film Art: An Introduction som jag har undervisat så mycket på att jag nästan kan den utantill...

respektabilitet

En ytterligare sak som Klara Arnbergs presentation på seminariet i förrgår fick mig att tänka på handlar om respektabilitet. Hon hänvisade i förbifarten till en text jag har skrivit, när jag var helt nydisputerad och försökte hitta ett sätt att närma mig det här med pornografisk film som möjligt forskningsprojekt, nämligen "Drömmen om den goda pornografin: om sextio- och sjuttiotalsfilmen och gränsen mellan konst och pornografi" i Tidskrift för Genusvetenskap (nr 1-2, 2007). I den reflekterar jag bland annat över kvinnors pornografikonsumtion och att möjligen kan kvinnors konsumtion av porr på något sätt förläna branschen ett visst mått av respektabilitet. När filmbranschen under det tidiga nittonhundratalet strävade mot att tvätta bort den värsta marknadsgyckelsstämpeln, var en av många strategier att plocka in kvinnor som manusförfattare och till och med i ett litet fåtal fall regissörer. När Leif Silbersky och Carlösten Nordmark skrev debattbok om pornografi (Såra tukt och sedlighet) i slutet av sextiotalet, efterlyste de en bättre pornografi, inte minst för kvinnornas skull.

Som om kvinnors sexualitet ställer lite högre krav än männens. Som om kvinnor har bättre urskillning. Som om kvinnors konsumtion av pornografi skulle visa att den inte är så dålig eller kvinnoförtryckande eller whatever. Som om snusket kunde liksom avsnuskifieras om kvinnor tycker att snusket är OK.

En liknande, eller en motsvarande, tendens finns i kvinnoproducerad, mer eller mindre feministisk porr av typen Dirty Diaries och Anna Spans produktion. Jag har flera gånger efter Skiftesföreläsningen försökt fundera över och diskutera frågan om klass i sammanhanget. Anna Span (som gjorde ett jättebra intryck på mig, det här är ingen dissning!) är en välutbildad, vältalig, välklädd, välframträdande medelklasskvinna. Hennes porr, om man besöker hennes hemsida, är "ren", där finns inga konstiga pop-up fönster, inga märkliga vidarekopplingar, inga annonser om "Villiga flickor i Malmö söker dig". Samma sak gäller Dirty Diaries officiella hemsida. De är inga typiska XXX-sidor på något sätt. Det finns något städat och respektabelt över dem.

Det känns som om de senaste blogginläggen bara har varit frågor. Den här är ytterligare en i raden, jag har inte tänkt färdigt om detta men det känns väldigt starkt att det finns något här, något spännande och intressant och tankeväckande. Vad har kön, genus, klass och respektabilitet med porr och porrfilm att göra?

Uppdatering: Vad gäller de här frågorna, menar jag alltså. Insåg att det kunde läsas som att jag frågar om det uppenbara.

pornografisk press

Det har varit några intensiva dagar: Klara Arnberg, doktorand i ekonomisk historia vid Umeås universitet, besökte Malmö för att presentera sin snart färdiga avhandling på vårt seminarium i går. Avhandlingen handlar om den pornografiska pressen i Sverige 1950-1990, ett jättespännande ämne, kanske framför allt ur just det ekonomisk-historiska perspektivet. I går berättade hon om Pressbyråns monopol på distribution, om lagändringar, om tryckfrihetsåtal, om hur det plötsligt kom en hel rad med små förlag som gav ut porr, och var i landet dessa fanns och hur de specialiserade sig.

Flera saker slog mig under seminariet, som legat och grott i mig länge. Dels att porr och kunskap om porr ofta handlar om ekonomi och juridik, om samhälleliga förändringar, om kulturellt klimat, massmediebilder och politiska beslut. Jag menar inte att man inte kan närma sig pornografin genom frågor som "Vad tänder människor på och varför?" eller "Hur påverkar pornografin vår sexualitet?" eller "Vilken typ av sexualitet kommer till uttryck i pornografin?" Det är bara det att utan de här kringkunskaperna kan vi egentligen säga ganska lite om porren.

Dels att den pornografiska filmen under den aktuella perioden (sextio- och sjuttiotal) är en relativt liten del av den samlade porren som produceras i Sverige. Å ena sidan är filmen på ett generellt plan jätteviktig, för den är med och förskjuter gränserna för det acceptabla och, så småningom, det lagliga. Leif Silbersky tog trots allt med sig domstolen på bio för att se Jag är nyfiken - gul under tryckfrihetsåtal mot någon av alla dessa tidningar som fanns vid tiden. Å den andra är det inte den som är huvudsaken. Jag kan tänka mig att jag kommer modifiera den här tankegången under arbetets gång, men det kan inte vara så dumt att påminna filmvetaren i mig att världen inte kretsar kring film alltid.

Slutligen kan jag fortfarande inte jämka ihop de disparata intrycken av extrem liberalism och extrem illiberalism (eller vad man skall kalla det). Men det ger sig väl så småningom. Det är också skönt med paradoxer -- de visar att verkligheten är komplex.

en paradox: sjuttiotalet, demokrati och pornografi

Ett argument som ibland framförs av porrliberaler är att demokratiska samhällen med relativ jämställdhet också har fri pornografi eller snarare saknar censur/har mycket liten grad av censur. (Jag tänker bland annat på Blogges numera raderade inlägg "Porr som demokratisk semafor".) Kvinnoförtryck och icke-demokrati (religiös fundamentalism, diktaturer) går hand i hand med censur och förbud mot porr. Så att även om porren i sig kanske inte är (därom råder delade meningar, även bland porrliberaler) jämställd och "bra" ur ett kvinnoperspektiv, är dess själva närvaro i ett samhälle en indikation på samma samhälles demokratiska och jämställda utvecklingsnivå och -potential. Detta argumentet går helt på tvärs mot feministiska porrmotståndares analys, där själva närvaron av pornografi i ett samhälle antyder i princip motsatsen.

Jag är egentligen, i princip, tror jag i alla fall, med på det porrliberala argumentet. Kanske utan att tänka igenom det helt och hållet har jag uppfattat det som med något slags sanning någotsånär överensstämmande. Och om man tittar på hur världen ser ut i dag, eller rättare sagt, på hur världen tecknas eller skildras i dag, det vill säga med islamsk fundamentalism som det största hotet mot västvärldens liberalism och kinesisk internetcensur som ett skräckexempel på en situation vi INTE vill ha, ligger det onekligen något i det, åtminstone vid en snabb anblick.

Men tittar man på det svenska sjuttiotalet -- DRR-Sverige kallat och inte bara halvt på skoj -- och läser på lite om videogramutredningen (SOU 1981:55), Geijer-affären/bordellhärvan, IB-affären, tittar på Studio S-debatten om videovåld, och så vidare, inser man ganska snabbt att Sverige på 1970-talet INTE var något demokratiskt, liberalt och jämställt paradis. Tvärtom, från en modern horisont verkar Sverige ganska unket, patriarkalt (trots en växande kvinnorörelse som är ett kapitel för sig), och, faktiskt, icke-demokratiskt ("Vem behöver den här yttrandefriheten?"). FRA-lagen och ipred-lagen hade sannnolikt gått igenom under enorma hejarop och folkets jubel och man hade säkert velat förbjuda internet helt och hållet.

Samtidigt åtnjöt pornografin en enorm frihet. Porren var på sjuttiotalet friare än den är i dag, då vi exempelvis har en betydligt starkare lagstiftning mot barnpornografi.

Är det en fråga om repressiv tolerans? Eller att skapa ett slags frizon för frihet och hedonism? Om vi ger medborgarna lite porr så kan vi gå och fiffla bakom ryggen på dem utan att de märker det?

Eller är min bild av sjuttiotalet felaktig? Den är ju inte färdigskapad ännu, jag håller fortfarande på att försöka sätta mig in perioden, dess tidsanda och vad som hände.

sköna mai

I morgon skall jag prata om Mai Zetterling och hennes film Flickorna från 1968 på Jönköpings filmstudio. Det blir en del tågresande, men det är det värt, nu när jag sitter och återbekantar mig med materialet. Jag minns hur roligt det var när jag skrev färdigt min avhandling och tänker tillbaka på hur filmerna som först kändes helt omöjliga att säga något vettigt och icke-floskligt om men så småningom sakta men säkert inspirerade till analyser som inte kändes helt dumma, ja emellanåt faktiskt lite intressanta (åtminstone för mig...). Försöker sätta ihop en snygg powerpoint-presentation och hitta en bra disposition på föredraget -- vad jag skall säga har jag inga problem med, det svåra är snarare att begränsa sig. Och att välja ut rätt saker.

claude lévi-strauss

Claude Lévi-Strauss är död. Han gick bort i fredags, men meddelandet nådde inte media förrän i går. Han skulle ha fyllt 101 om några veckor.

Lévi-Strauss var antropolog, men hans tankar kom att ha ett stort genomslag inte bara inom antropologin utan även inom olika humanistiska discipliner. Ibland kallas han strukturalismens fader, men kanske mer korrekt är att hävda att han är en av fäderna till strukturalismen eftersom lingvisten Ferdinand de Saussure (som dog redan 1913) ändå måste räknas som en av de viktigaste figurerna i det som kom att bli en genomgripande teoretisk inriktning i det västerländska tänkandet om kultur på sextiotalet. Men Lévi-Strauss är också mycket viktig och det är därför jag känner till honom trots att jag aldrig läst antropologi. Jag har stått och undervisat mina filmstudenter om både Lévi-Strauss och Saussure flera gånger.

Jag gick till och med in och frågade mina socialantropologiska kolleger om Lévi-Strauss var viktig för dem, för många av de där som fick inflytande över stora områden blev kanske inte lika stora i sitt eget ämne. Men det var han.

New York Times har som vanligt en lång och uttömmande dödsruna.

que?

Hmm... jag tror att jag ser fram emot att se den här filmen. Undrar om den övervakades av American Humane eller vilken organisation det nu är som sätter upp "No animal was harmed during the production of this motion picture"...

Det är i alla fall Marilyn Chambers sista film.

arabiska nätter i midnattsolen

Henrik Arnstad har skrivit i gårdagens DN-essä om det Historisk Tidskriftsnummer om sex som min kollega Tommy Gustafsson och jag själv medverkade i med artikeln (den första jag skrev på mitt postdok-projekt!) "Porren inför lagen". Han nämner inte vår artikel utan koncentrerar sig på svenska synden-konceptet utifrån ett av bidragen (ett mycket läsvärt sådant) i numret "Arabian Nights in the Midnight Sun".

Annars diskuterade vi Dirty Diaries i dag på seminariet. Det var intressant att få mina kollegers synpunkter på filmerna och även på saker som porr, feminism, sexualitet, manligt, kvinnligt, hetero och homo. Diskussionen får ett annat fokus när det är sexologer och sexualitetsforskare som har synpunkter, det är helt klart.

jag skall bara...

Hela den här hösten har känts som ett ständigt upprepat "jag skall bara..." Jag skall bara skriva klart Torsk på Tallinn-artikeln, jag skall bara skriva det där paperet till Istanbul, jag skall bara göra om det till en artikel, jag skall bara skriva filmcensurartikel... Egentligen är det mycket enkelt, jag har två saker att göra i höst. Det första är mitt projekt och den artikel som jag håller på att ruva på (har en spännande, tentativ disposition) om just precis visningen av pornografisk film i Malmö på 1970-talet. Med lite tur kan projektet bli utgångspunkten för större, historiografiska resonemang om hur vi skriver den pornografiska filmens historia som är relevant inte bara i det lilla, lokala sammanhanget. Det andra är den antologi om svensk film som jag och en kollega i Lund har kämpat, kämpat, kämpat med i vad som nu känns som evigheter.

Så på ett sätt är prioriteringarna enkla. Samtidigt är det också så, vilket alla strävsamma postdoktorala humanister vet, att när tjänster skall tillsättas och forskningsmedel skall delas ut, är det en sak som gäller: publiceringar. De finaste publiceringarna är de internationella, s. k. vetenskapliga: långa artiklar i vetenskapliga eller, med det engelska och i humanistiska sammanhang bättre ordet "scholarly" tidskrifter. Dessa är ovanliga och svåruppnåeliga, men ju mer bedömningen av humanister närmar sig bedömningen av naturvetare, desto viktigare blir de.

Men huvudsaken är -- och den är rätt obönhörlig -- att man skall producera. Och tack vare alla dessa "skall bara" har jag faktiskt en output som inte ser så illa ut, även om inte alla texterna har direkt anknytning till mitt projekt. Och genom alla dessa "skall bara", har jag också fått ett slags grund för projektet där jag vet på ett ungefär vilken betydelse det kan komma att ha, varför just visningen av pornografisk film i Malmö på sjuttiotalet är relevant. Det känns bra, för när jag nu går in i en forskningsintensiv period, där jag sannolikt inte kommer att skriva något alls (mer än stolpar, anteckningar och reflektioner -- ja, och så bloggposter, förstås) förrän om tidigast en månad, senast strax före jul, har jag den där spännande och tentativa dispositionen att se fram emot. Ändå har det också varit frustrerande och stressande, den där känslan av ett ständigt uppskjutande och att tiden tick-tick-tickar i väg medan jag skall bara och jag skall bara...

bara kort...

... för jag har jättemycket att göra i dag. Skall på disputation i Uppsala i morgon och vill så väldigt väldigt gärna bli klar eller i alla fall nästan klar med filmcensurartikeln innan dess.

Men Tanja Suhinina har fortsatt skriva om Roland Poirier Martinsson och sexualkunskapen. I hennes inlägg finns också en länk till det TV-inslag som föranledde Martinssons kolumn. Gustaf har också fortsatt, också med länk till inslaget.

om filmcensur 2006

Gårdagens gästinhopp på RFSU:s studiecirkel om sex och samlevnad gick nog OK. Det var lite trögt i början, men sedan tinade folk upp och det blev diskussion och samtal. Naturligtvis tog det slut alldeles för fort, för det är verkligen spännande att höra folks synpunkter och tankar. Men å andra sidan tar det ju en stund, både för mig att lägga något slags bakgrund till en diskussion och för deltagarna att känna av mig och vem jag är.

Och jag är åter tillbaka vid filmcensuren. Just nu har jag fastnat i två artiklar från DN 2006: dels censorerna Ulf Dahlqvists och Anders Nymans debattartikel -- snarast ångestskrik! -- om filmcensurens meningslöshet och dels Mårten Blomkvists lite cyniska kommentar till deras artikel.

Är filmcensuren folkkär? Alla remissinstanserna till utredningen om filmcensuren tycks rörande eniga om att filmcensur för vuxna skall tas bort. De är också ganska överens om att barn och unga bör skyddas mot "skadlig mediepåverkan". (Göteborgs universitet påpekar emellertid att unga människors "media literacy" eller deras medielitteraritet är betydligt högre än man skulle tro.)

Förresten: Gustaf skriver också om Roland Poirier Martinssons text om RFSU och svensk sexualundervisning. Fast jag håller inte med honom när han säger att sex inte är farligt, vilket kanske beror på att jag inte riktigt förstår hur han menar. Rent krasst kan sex döda, skada, förändra för livet. Det är en av anledningarna till att vi behöver sexualundervisning.

pendelrörelser

I kväll skall jag prata på RFSU:s studiecirkel om sex och samlevnad. Samtidigt läste jag med stigande fascination Roland Poirier Martinsson i Svenska Dagbladet i går där RFSU utmålas som en "marginaliserad organisation med extremliberal syn på barns sexualliv", vilket ju får RFSU att låta som... tja, jag vet inte. På ett sätt är ju RFSU en tämligen liberal organisation. Och naturligtvis är huvudfokus för RFSU sexualiteten, konstigt vore det annars. Och ja, det vore väl bra om föräldrar tog större ansvar för hur deras barn skaffar såväl kunskap som normer i sexuella frågor, även om jag tror att föräldrarna ofta är den SISTA instansen barn -- eller rättare sagt ungdomar, för det är frågan om fjortonåringar i Martinssons text, inte sexåringar -- vänder sig till.

Martinssons kolumn kändes helt enkelt lite verklighetsfrämmande. Ändå kanske den fångar upp något i tiden, en reaktion/backlash mot de senaste årens liberalisering i sexuella frågor? Efter Shocking Truth-debatten vid millennieskiftet verkar det ändå som att attityderna till exempelvis pornografi mjukats upp. Svenska Filminsitutets stöd till Dirty Diaries är ett tecken på en sådan liberalisering. Samtidigt talas det om asexualitet och om att sexualisering inte nödvändigtvis har med frigjordhet att göra (helt utan att sätta de som pratar om detta i samma politiska båt som Martinsson!). Jag håller i och för sig med om att det inte går att sätta likamed-tecken mellan sexualisering och frigjordhet. Rätten att vara asexuell är också en rättighet. Även om jag tycker att det jag gör är viktigt skulle jag undvika att trycka upp min forskning i ansiktet på någon som inte vill veta. Tror jag i alla fall -- jag har ännu inte varit i den valsituationen.

Samtidigt finns det ju en pendelrörelse i synen på den här typen av frågor: feminism, sexualitet, censur, barnuppfostran, hemmafruideal, osv. Och det är mycket möjligt att vi ser en pendelrörelse tillbaka nu, just nu. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet att jag inte skulle vilja att Martinsson bestämde över sexualundervisningen i skolan, men samtidigt utgör den en så försvinnande liten del av unga människors införskaffande av kunskaper om sexualitet, så ärligt talat vet jag inte om det skulle spela någon större roll.

Istanbul-artikeln avslutades och skickades in i går. Nu skall jag förbereda aftonen och försöka föra filmcensurartikeln till något slags slutpunkt.

Uppdatering: Tanja skriver långt och läsvärt om kolumnen på sin blogg.

repeat

Fullt upptagen med filmcensurartikeln och annat har jag inte läst eller ens mer än nätt och jämnt uppdaterat mig på filmutredningen som presenterats nyligen.

Däremot har Hynek en rolig och beklämmande skildring av den träff om filmutredningen som var på Filmhuset i Stockholm i tisdags på sin blogg. Rolig kanske bara om man är mer cyniskt lagd som jag själv (i alla fall i frågor om filmpolitik). Har själv vaga minnen av en kaosartad föreställning på Filmhuset 1998 när Per Olov Enquist presenterade 1998 års filmutredning, som den gången inte hette "Vägval för filmen" utan "Ny svensk filmpolitik". Jag citerar från min kommentar i Kvällsposten den 15 december 1998:

-I hela utredningen ser jag inte att någon under trettiofem, om ens under trettio, är tillfrågad, säger någon upprört. 40-talister i publiken skakar irriterat på huvudet åt ungdomens oförstånd. P O Enquist själv medger att det var ett misstag, men säger i nästa andetag, utan att vara medveten om den arrogans han uttrycker, att "makt följer med ålder".
[---]
I samma dags nummer av gratistidningen Metro utpekas 70-talisterna som förlorare. En tredjedel lever under socialbidragsnormen. Här på Filmhuset blir generationsklyftan mellan 40-talisterna och 70-talisterna uppenbar.

Drygt tio år senare är det 80-talisterna som är utpekade som förlorare. Men om man får tro Hynek har uppenbarligen den arrogans som följer med ålder och makt inte förändrats.

grundläggande instinkt

Fortfarande inte så mycket nytt på forskningsfronten. Däremot såg jag om en klassiker i går: Basic Instinct från 1992. Den höll. Eller rättare sagt, första gången jag såg den kommer jag ihåg att jag blev fruktansvärt frustrerad av att jag inte fattade någonting. Jag har fortfarande ett litet problem med filmer som försöker vara smartare än jag (inte så svårt, kanske...), så även om jag senare förstod att poängen var att man inte skulle veta, kan jag än i dag tycka att det är ett litet problem med filmen. Beskrivningen av handlingen på wikipedia tar inte heller hänsyn till det faktum att den möjligen har två slut, som Roger Ebert diskuterar i sin ganska negativa recension. Eberts recension hade jag nog helt kunnat skriva under på 1992 eller när det nu var jag såg den första gången. Han skriver bland annat: "But the ending of "Basic Instinct" is so arbitrary that it hardly matters. This is not a movie where the outcome depends upon the personality or behavior of the characters. It's just a wind-up machine to jerk us around. [---] Each and every shred of evidence throughout the entire movie supports two different conclusions."

Jag kan också tycka, i dag mer än någonsin, att de famösa sexscenerna är litet skruvade. Inte lika skruvade som de i Showgirls, Verhoevens nästföljande film, men ändå skruvade. Däremot är filmen, med alla sina Hitchcock-allusioner, helt fantastiskt snygg.

Men hela debatten som fördes i anknytning till filmen -- gay aktivister som tyckte att filmen skildade lesbiska/bisexuella som psykopatiska seriemördare, feminister som tyckte att den var en backlashfilm -- har jag lite svårt att förstå. Ja, jo, det är klart att Roxy är en extremt stereotyp lesbisk dyke, men samtidigt är hon också lite cool. Och Catherine Tramell (Sharon Stones karaktär) är, faktiskt, helt enorm -- oavsett om hon är mördare eller inte. Som konstruerad filmkaraktär hör hon hemma tillsammans Ellen Ripley och Sarah Connor och Thelma & Louise.

Förhörsscenen är en pärla.

makeover

Tack vare en kompis från studenttiden ståtar nu bloggen med en tjusig header. Det är det bästa som hänt här på ett slag -- typ sedan Istanbul -- eftersom jag har varit alldeles för förkyld och tidspressad för att hinna blogga något vidare. Jag kämpar på med filmcensurartikeln som blir alltmer förvirrad och aggressiv ju längre jag håller på, och det helt i onödan eftersom censuren för vuxna tycks vara på väg bort. Men ju mer jag tänker på Studio S-debatten ("Behöver vi yttrandefrihet för sånt här?") och på att Twilight-filmen fick femtonårsgräns vilket då är sannolikt för tvåan, New Moon, också, desto mer irriterad blir jag.

Samtidigt skall artikeln från Istanbulkonferensen färdigställas. Det är inte mycket arbete som återstår, men vi fick några kommentarer från publiken och övriga panelen som kan vara väl värda att ta i beaktande.

snabbare än ett musklick

Det är lika fascinerande varje år. Att se hur snabbt nobelpristagaren i litteratur får det noterat på wikipedia-sidor och i nationalencyklopedin. Det får mig också att känna mig lite gammal att jag faktiskt fortfarande förundras över det, vår kommunikations- och informationsvärlds alldeles fascinerande omedelbarhet. Fast det tog hela tre minuter innan NY Times lade upp nyheten.

Och nu tillbaka till filmcensuren.

beyond boundaries

Istanbulkonferensen var en mycket givande erfarenhet. Både staden i sig, som är gigantisk (enl. wikipedia drygt 12 miljoner), myllrande, fullständigt trafikkaosig, exotisk (för en nordeuropé som jag själv) och alldeles fantastiskt vacker. Det var mitt första och förhoppningsvis inte sista besök.

Konferensen, som hette "Beyond Boundaries: Media, Culture, and Identity in Europe", var en relativt tvärvetenskaplig konferens som arrangerades inom ramen för den utbildning som drivs gemensamt av Bacheshehir Üniversitesi och Universität Potsdam. Den var ganska liten -- kanske fyrtio-femtio personer --och vi blev helt enkelt väl omhändertagna. Fokus för många av presentationerna var Europa (naturligtvis), EU, hur ser egentligen den europeiska identiteten ut, vem eller vad är Europas "Other" och varför. Hur skall man förhålla sig till att EU är ett elitprojekt, vad kan man läsa för innebörder i EU:s officiella symboler, vad betyder migration, etnicitet och religion (kristendom, islam, judendom) för en europeisk identitet? Och så vidare. Det fanns ju naturligtvis en underliggande (för det mesta positiv) spänning som handlade om Turkiet i förhållande till Europa, EU-ansökan och Istanbul som nästa års kulturhuvudstad.

Bara själva mötet med de olika nationaliteter som fanns samlade -- folk från Turkiet, Tyskland, Belgien, England, Grekland, Makedonien med mera -- och den hela tiden pågående diskussionen, som rörde sig mellan högt och lågt (grekisk mytologi, skandinavisk sexfilm, Eurovision song contest) var spännande nog. Platsen bidrog ju naturligtvis också till en känsla av att vara "där det händer" med fler invånare i staden än i hela Sverige och så placeringen, med en fot på den europeiska och en på den asiatiska kontinentalplattan...