torsdag 3 september 2015

inge ivarson

Via Rickard Gramfors får jag reda på att Inge Ivarson har gått bort. Detta skedde i somras, men Ivarson var inte en person av den typen vars bortgång får så vidare stor uppmärksamhet. (Jag noterade att wikipedias uppdatering kom i förrgår, till exempel.)

Ivarson var mest känd hos en kultpublik av gamla svenska sexfilmer. Han producerade ett stort antal sådana filmer under ungefär en tioårsperiod (från slutet av sextiotalet till slutet av sjuttiotalet) och var en av de mest stabila och framgångsrika sexfilmsproducenterna under den här perioden. Eller, stryk det, han var den mest stabile och framgångsrike sexfilmsproducenten i Sverige helt enkelt. När jag träffade honom, en novemberdag för snart fem år sedan, var han fortfarande helt klar i huvudet trots att han då var 93 år gammal. Även om han vänligt svarade på våra frågor och verkade uppskatta vårt intresse för hans sexfilmer, ville han också framhålla att han hade producerat mycket mer än "bara" sexfilm och kanske är det lite missvisande att prata om ett långt liv och en lång karriär bara i termer av vad som hände under den svenska sexfilmsvågen. Samtidigt är det där han har gjort det mest tydliga och uppenbara avtrycket, inte minst för att många av de filmer han gjorde -- tillsammans med Torgny Wickman och Mac Ahlberg, huvudsakligen -- får sägas höra till toppen av den vågen. Jag säger ibland halvt på skoj och halvt på allvar att de filmer han gjorde med Mac Ahlberg kan beskrivas som "kvalitetsporr" -- relativt påkostade filmer baserade på litterära verk, med internationella stjärnor som Harry Reems men också inhemska storheter som Marie Forså.

Jag tycker egentligen Ivarson skulle vara värd en dödsruna i DN eller SvD. (Eller har det varit något i papperstidningen jag missat?) Om Joe Sarno fick en i NYTimes kan jag inte se varför svensk press skulle vara sämre.


2 kommentarer:

  1. Skulle vara roligt om någon skrev en bok om den mannen.

    SvaraRadera
  2. Visst skulle det! Hans liv och karriär täcker en stor del av svensk filmhistoria, men det skulle bli en annan svensk filmhistoria än den traditionella.

    SvaraRadera