joel ohlsson

Jag kommer hem från semestern och möts av ett mail -- och ett minnesord i Sydsvenskan -- om att min och många, många andras förste filmlärare har gått bort. Joel Ohlsson undervisade i filmvetenskap vid Lunds universitet och jag mötte honom på den tredje delkursen på Drama, teater, film som jag började läsa vårterminen 1993. Undervisningen skedde i den sal i Absalon som då kallades 025:an, nere i källaren med ett litet fönster uppe vid taket, filmaffischer på väggarna, och något så mystiskt (då: 1993) som en vidskärmstv hängande längst framme vid tavlan. Joel kom in i sin gråa kavaj och polotröja och tycktes kunna prata helt fritt, utan anteckningar. Anekdotrikt. Humoristiskt. Vi tyckte mycket om Joel. En del av mina kursare (inte jag) svor när vi skrev tenta i filmhistoria som var betydligt svårare än de hade räknat med, men det var ingen som inte tyckte att resultaten var rättvisa...

Han gav mig också min första lektion i hur man skriver akademiska essäer när jag bad om detaljerad kritik på en essä om Hitchcock jag hade skrivit -- han sågade mig (välförtjänt) längs med fotknölarna på ett väldigt lärorikt sätt.

När han skulle gå i pension var jag precis nybliven doktorand och fick därmed till min glädje vara med i den vänbok som publicerades då, Mannen med filmkameran. Det var heller ingen slump att jag och min medredaktör Anders Marklund valde att tillägna vår bok Swedish Film till Joel Ohlsson. För oss alla som satt där i den där lite bunkeraktiga källarsalen gläntade Joel på dörren till the magic of movies. Jag hoppas att han förstod hur mycket vi uppskattade det.