berättelser från porrens värld

Den här studien skall jag läsa. Jag tycker att Huffington Post-artikeln lyckas peka på den motsägelsefullhet som vidhäftar vittnesmål från porrbranschen -- det är bra, det är dåligt, jag gillar det, jag hatar det, det får mig att må bra, det får mig att må dåligt, det är jobb, det är något annat än ett jobb... En gång, för länge sedan, när jag inte hade fått forskningsmedel för mitt projekt, formulerade jag en projektidé för en ansökan som skulle handla om att undersöka kvinnliga porrstjärnors berättelser om sig själva. Jag hade ett antal självbiografier i åtanke: bland annat Traci Lords Underneath It All (Nattens barn) och Jenna Jamesons How to Make Love Like a Porn Star, men också naturligtvis Linda Lovelaces Ordeal eller Skärseld som den hette på svenska. Det var då jag upptäckte att Linda Lovelace står som författare till inte mindre än fyra memoarer, varav två är från hennes tid i porrbranschen. Ansökan fick nej, förstås, antagligen inte bara för att konkurrensen (som alltid) var stenhård, men också för att det inte riktigt var porrmemoarer medelstilldelarna hade tänkt sig när de formulerade något om kvinnlig självrepresentation... Den var nog inte så lysande heller, min projektplan, eftersom jag knåpade ihop den ganska så fort på en ingivelse. Men jag tycker fortfarande att idén är god.

I dag är det skönt att det är fredag. Jag tycker att jag har arbetat som en galning hela veckan. I går var jag på ett jätteintressant seminarium om Mai Zetterling i Stockholm, men av olika skäl hade jag inte möjlighet att stanna i Stockholm så jag åkte upp på morgonen och ner på kvällen. Eftersom jag satt och jobbade ungefär 75% av tiden på tåget blev det en ganska lång arbetsdag. I dag skall jag bara sätta ihop fyra olika paper proposals till ett panel proposal, gå på ett föredrag, svara på mail från studenter och jobba lite med en artikel.

cirklar av den onda och den goda sorten

Något hände i november. Jag hade så många olika projekt -- av olika storlek -- att jag helt tappade fokus. Min vanliga effektivitet (för ja, jag brukar kunna arbeta ganska snabbt och koncentrerat) vacklade. Emellanåt händer det. Man har för mycket helt enkelt, och rent tidsmässigt är det egentligen inte på minsta sätt omöjligt att hinna med allting, men det är som om man rent mentalt inte kan omfatta så mycket. Trots strategier av typen skriva listor, planera i kalendrar, viga vissa perioder åt enskilda projekt, blir det overload. Och min simultankapacitet är starkt begränsad. Mitt mantra är alltid "en sak i taget". Eller bör vara. Annars sitter jag och stirrar på datorn i panik och får ingenting gjort och blir ännu mera stressad över det. Ond cirkel.

Men nu släpper det något. Nu på fredag skall ett proposal in för en konferens -- vi är en panel med fyra deltagare och de olika delarna av panelen håller på att falla på plats. I morgon skall jag till Stockholm för ett seminarium som verkar jättespännande. I dagarna kommer en sammanfattning av ett antologiprojekt att gå ut till deltagarna. Och över den närmaste veckan har jag två texter att jobba med -- en som skall avslutas och en som skall påbörjas. Jag börjar återfå greppet om situationen. Och, konstigt nog, så snart jag börjar känna att jag har kontroll på läget känns inte tillvaron så stressig, trots att jag nog fortfarande har, rent tekniskt, ungefär lika mycket att göra. Och då får man mer gjort. Och blir mindre stressad. God cirkel.

gästföreläsningar och denzel

Gästföreläste på Karolinska i går. Jag höll två föreläsningar, för samma studentgrupp, en om representationer av förlossningar på film och i TV och en om "pornografins pluralism". Det var jätteroligt, inte minst för att studenterna var så trevliga, men ganska maffigt eftersom vi höll på i fyra timmar med bara en halvtimmes paus. På kvällen. Sedan tog jag långa benet före (medelst pendeltåg och tunnelbana) till en disputationsfest som jag dök upp lite försenat på.

Ganska intensivt alltså. Nu sitter jag och skall rätta klart tentorna från Swedish Film and Television Culture. Och så har jag en artikel som skall bli färdig.

Under tiden kan ni läsa den här texten om Denzel Washington, en av mina favoritskådespelare. En film som jag är mycket förtjust i, från det oskuldsfulla nittiotalet, är The Siege, om hur USA reagerar mot en rad terrorattacker i New York. Här håller Denzel Washingtons karaktär i filmen en kort monolog om varför man inte kan tortera misstänkta terrorister.

call girl

Såg Call Girl häromdagen. Jag var lite skeptisk, trots (eller kanske på grund av) alla positiva omdömen den fått. Tänkte för mig själv att materialet borgade för en massa lättköpta poänger (av typen: det är fel att köpa sex, män som köper sex är äckliga svin, män med makt som köper sex är äckligast av alla, kvinnor som säljer sexuella tjänster är offer och så vidare).

Men jag tyckte nog att den var ganska bra. Lite för lång, men bra. Obehaglig, ja. Men mer obehaglig i sin skildring av mörkläggningen och samhällets totala handfallenhet inför att ett ungdomshem agerar leveranscentral åt en bordellmamma än i skildringarna av själva sexköpen. Obehaglig för att den låter förstå ett samhälle som låtsas vara frigjort men inte är det. Obehaglig för att sexualiteten blir den skärningspunkt där korruption och makt korsar några unga flickors väg genom det så kallade sociala skyddsnätet.

Några iakttagelser:
Den journalistiska skandalen -- att bordellhärvan tystades och DN tvingades ta tillbaka sina påståenden -- är bortplockad. Kanske hade den blivit för lik vissa amerikanska filmer där journalisterna är hjältarna annars eller kanske betraktas inte journalister hjältar på samma sätt i dag.

Fokus är på de minderåriga flickorna. Naturligtvis är det en upprörande del av bordellhärvan, men att man fokuserar de unga tjejerna i en film 2012 säger också något om vår tid och vari det stora brottet anses ligga i dag. Att mäktiga gubbar låg med fjortonåringar som inte har makt över sina egna liv (till skillnad från universitetsstuderande eller gifta hemmafruar) är det stora brottet i sammanhanget. På sjuttiotalet började hela härvan med att man var orolig för säkerhetsfrågorna (att viktig information kunde spridas till främmande makt men också risken för utpressning av kriminella). Man såg inte på makt -- eller på sexualitet -- på samma sätt som vi gör i dag. Det var samtidigt ändå ett brott (otukt med minderårig).

Frågan om huruvida Palme pekas ut som inte bara sexköpare utan också en som köper sex av minderåriga har färgat mottagandet. Jag får nog säga att filmen gör vissa lite onödigt tydliga anknytningar till Palme som inte hade behövts för jag är benägen att hålla med filmskaparna: filmen handlar inte om att peka ut enskilda personer utan en maktapparat. Den är inte heller en kritik av socialdemokratisk politik eller ideologi, trots citaten ur sexualbrottsutredningen, utan en kritik av den korrumperade makten och socialdemokratin som maktinnehavare.

En annan intressant iakttagelse är att sexköparna inte är elaka, sadistiska eller perversa. Filmen innehåller inga unga prostituerade som tvingas låtsas läsa läxorna som i Lilja 4-ever. Sexköparna är genomgående ganska fula -- mycket fokus på sladdriga kalsonger, stora magar och saggiga skinkor -- men det lilla sex vi får se innebär inga hundkoppel (som i Mannen på Mallorca) och de frågar snällt om Iris vill ha en smörgås eller om det är första gången. Deras "perversitet" ligger i det faktum att de oreflekterat köper sexuella tjänster och gärna av mycket unga kvinnor. Den enda som verkar lite knäpp är han som initierar flickorna, som vill att de skall dansa halvnakna för honom och gärna ta sig själva på brösten. Men den där kopplingen som ibland görs mellan makt och en "onaturlig" eller "perverterad" sexualitet undviks ganska genomgående i filmen, vilket jag i alla fall tycker bidrar till dess trovärdighet. Det fanns säkerligen personer som ville ha specialiteter och just därför sökte sig till prostituerade, det är inte det jag menar, utan jag menar snarare att filmen inte försöker ytterligare demonisera de män som köper sex av Iris och Sonja.

Det är inte heller så att alla kvinnorna i Dagmars stall utmålas som offer. En del av dem framställs som synnerligen medvetna i montaget från förhören i slutet av filmen. Offer är först och främst de minderåriga tjejerna och de är offer bland annat för att de inte har makt och möjlighet att själva bestämma över sina liv -- eftersom de är omyndiga, eftersom de är omhändertagna. Och ingen i den apparat som tar hand om dem har någon auktoritet, ingen kan skydda dem. Inte ens Simon J Bergers helgonpolis.

makt och ansvar

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

webbtips

I New York Times "Room for Debate" diskuteras just nu pornografi under rubriken "Should Pornography Come Out of the Closet?". Inläggen är korta men kommer från alla möjliga håll och kanter som t ex Candida Royalle och Gail Dines & Robert Jensen.

SOU 1976:9

Är jättesugen på att se Call Girl. I dagens Sydsvenskan var det ett reportage om filmen, där man diskuterar bakgrunden, sjuttiotalet som en annan värld:

I filmen citeras bland annat den ökända sexualbrottsutredningen som föreslog avkriminalisering av våldtäkt, incest och koppleri. 

– Utredningen är chockerande, och vi återger den ordagrant i filmen eftersom jag inte ens hade kunnat hitta på något sådant. [säger manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten] 

Sexualbrottsutredningen leddes av Lennart Geijer och presenterade sitt betänkande 1976. Man föreslog inte riktigt avkriminalisering av våldtäkt, men man ville ta bort sex ur själva ekvationen eftersom man menade att det var moraliserande och uttryckte en äldre, mer puritansk syn på (kvinnors) sexualitet. Det var våldet som skulle vara avgörande. I jämförelse med dagens diskussion om våldtäkt och samtycke är det en skriande kontrast.

Vad som är mycket viktigt att påpeka i sammanhanget är att utredningens betänkande kritiserades så mycket att den faktiskt lämnades utan åtgärd och i stället tillsatte man en ny utredning. Jag skriver en hel del om den i Boken, där jag ser den som ett uttryck för en liberalisering som hade passerat sin tid -- vid mitten av sjuttiotalet resonerade man inte om sex på det sätt som till exempel Lars Ullerstam gjorde i sin bok De erotiska minoriteterna från 1964, det vill säga fullständigt lidelsefritt, extremrationellt, och, dessutom, tämligen ensidigt, utan någon riktig känsla för personen i andra änden av den egna sexualiteten (objekten må vara kvinnor, nära släktingar, eller andra män, men begärssubjektet så att säga är i princip tänkt som man). Man tänkte nog, när utredningen gjordes, att man var radikal, men att vara radikal i mitten på sjuttiotalet innebar något annat än att vara radikal i mitten av sextiotalet. Dessutom drev man denna ensidiga liberalisering så långt att inte bara kvinnorörelsen utan även andra reagerade starkt.

Jag vet inte, men jag skulle tro att en anledning till kvinnorörelsens genomslag vid mitten av sjuttiotalet har att göra att man upplevde att utvecklingen hade gått för långt. Men det var också tvärtom, att kvinnor hade gjort såpass mycket framsteg i offentligheten att deras röster kunde höras. Maria-Pia Boëthius skrev en serie artiklar om våldtäkt som sedan blev en bok, Skylla sig själv - en bok om våldtäkt (1976), som, inspirerad av amerikanska feminister som exempelvis Susan Brownmiller, bland annat kritiserade utredningen. Hela vår föreställning om våldtäkt och vad våldtäkt betyder har förändrats mycket sedan sjuttiotalet.

Jag är alltså sugen på att se filmen inte bara för att den verkar bra utan också för att den handlar om "min" tid, jag vill se hur de har iscensatt det och hur de behandlar de här annorlunda perspektiven. Man kan säga att filmen kan kanske bli som ett slags etnografisk resa, fast inte till en annan geografisk, främmande plats utan till en främmande tid.

falling men

Jag tycker att förtexterna till Mad Men är något av det vackraste och mest haunting jag någonsin sett och inte minst hört. Men nu har jag sett den senaste Bondfilmen och också där är det fall, fall, fall -- både från tågtaket på bron långt, långt ner och i förtextsekvensen och även mot slutet av filmen (fast då genom is).

The Falling Man är ett fotografi från 9/11 -- ett foto av en man som har kastat sig ut ur det norra tornet av World Trade Center efter terrorattacken. Bilden är fruktansvärt obehaglig som samtidsdokument och samtidigt, i sin enkelhet, sätter den fokus på (den anonyma) individen i en katastrof som annars riskerar att drunkna i sina massiffror. Man kan föreställa sig den dödsångest eller det fruktansvärda inferno av eld som tvingade mannen att hoppa, men man kan inte tänka sig vad han tänker eller känner när han faller. På så vis är han så enormt ensam i sitt fall, trots att det var många andra som hoppade den dagen. Men han är ensam för att vi -- åskådarna -- inte kan känna med honom. Vi står utanför, oförmögna att hjälpa eller förstå. Bilden har kritiserats för att den är så osmaklig, ja, kanske till och med cynisk och exploaterande, och den valdes bort i bildpubliceringen efter attacken. Kanske bottnar kritiken i att bilden väcker känslor i oss som vi inte vill ha, påminner oss om den bottenlösa skräcken och ångesten som vi inte kan föreställa oss för att vi skulle inte kunna leva med den.

Gary Edgerton har skrivit om The Falling Man och Mad Mens förtexter. Han ber om ursäkt för att liknelsen kan vara smaklös, men menar att den stämmer överens på ett djupare plan. Om fotografiet valdes bort i olika sammanhang under rapporteringen från 9/11 för ett fokus på hjältarna -- de brandmän och övriga räddningsarbetare som i dag lider av lungrelaterade problem på grund av alla partiklar de andades in under arbetet -- är det för att den öppnar upp för en helt annan och betydligt obehagligare bild av 9/11. Likaså utmanar Mad Men bilden av den generationens framgångar.

Samtidigt, som en av kommentatorerna påpekar, är den fallande mannen inte ny på något vis i populärkulturens ikonografi. Om Mad Mens förtexter också påvisar ett inflytande från Alfred Hitchcocks samarbete med Saul Bass, är det inte helt långsökt att associera till filmen Vertigo och framför allt Saul Bass mardrömssekvens i vilken Scottie drömmer att han faller.

Och redan före 9/11 hade videokonstnären Andreas Hagström satt ihop en filmloop med klipp ur kända filmer där folk faller. Ni kan läsa om den här. Det finns säkert många fler exempel -- bland annat är det ett av de vanligaste sätten Disneyskurkar dör på, från Häxan i Snövit till Scar i Lejonkungen -- tillräckligt många för att säga att fallandet är något ikoniskt, något visuellt både fruktansvärt obehagligt och samtidigt slående. Som Max Liljefors skriver i den ovan länkade texten: "Att falla är i sig självt något dramatiskt, förknippat med arkaisk skräck." (s. 249)

Så när Bond faller gör han det i en filmisk tradition som efter 9/11 dessutom har laddats med nya betydelser. Fallet i den här filmen är ju också ett slags "fall from grace" -- ett fall som inleder filmens diskussion om det föråldrade MI6, den gamla M och den gamle Bond, om tradition och förnyelse och en förändrad värld.