noteringar kring deep throat

I anslutning till mitt inhopp på Sexualitet i ord och bild i går såg jag om dokumentären Inside Deep Throat, som jag såg när den kom 2005 men inte har sett om sedan dess. Sedan blev jag lite besatt av det där åtalet mot Harry Reems -- han dömdes 1975 till fem års fängelse för... ja, för vad, egentligen? På engelska wikipedia står det "conspiracy to distribute obscenity", och i dokumentären pratas det både om conspiracy och obscenity, men min kunskap om amerikansk lagstiftning sträcker sig inte så långt att jag riktigt förstår vad det var för brott han egentligen skulle ha begått (och att döma av dokumentären förstod han det inte själv heller). Så mycket begriper jag att i USA är hela osedlighetsfrågan betydligt mer av en kamp mellan olika sidor snarare än något på förhand givet.

Under mina försök att begripa mig på detta, ramlade jag över den här artikeln. Den är skriven med anledning av Inside Deep Throat, så den är också från 2005, men den ger en ganska bra bild både av det tidiga sjuttiotalet, av filmen Långt ner i halsen och av pornografiska filmer generellt. Eftersom den är både subjektiv och nostalgisk kan den med fördel läsas i pendang med Susanna Paasonen och Laura Saarenmaas kapitel “The Golden Age of Porn: Nostalgia and History in Cinema” i Pornification från 2007.

Och alltihop kan göras som en förbedelser för filmen Lovelace som snart har svensk premiär.

Däremot blir man inte klokare på vad det var Harry Reems dömdes för 1975.

blobben och annat

Det har varit intensiva dagar. I fredags printade jag ut den reviderade inledningen till Blobben (se nedan) och tänkte för mig själv att jag länge gått och sagt att jag är 75% klar men nu kan jag nog våga mig på att säga 90% klar. (Eller 89, kanske...) Nu är det avslutningen jag sliter mitt hår över men innan november är slut skall jag nog ha ett färdigt avslutningskapitel också. Och så putsning i december. (Kan det verkligen vara så att jag till sist lyckades göra en tidsplan som håller??? Kryss i taket och så vidare...)

Samtidigt har jag två artiklar som skall revideras och något slags utkast som skall skrivas. Plus, i vanlig ordning, en del annat. I dag gjorde jag exempelvis ett inhopp på "min" gamla kurs Sexualitet i ord och bild. Det är den första kull masterstudenter jag inte får förmånen att följa under en hel kurs, men jag är glad över att ha fått möjligheten att träffa dem i alla fall.

a-märkt pornografi?

Alltså det där med A-märkning av film och Bechdeltestet och så där: I vanlig ordning är jag ganska åsiktslös i frågan. Jag tycker att Bechdeltestet är en enkel och lite humoristisk illustration av hur mycket film de facto ser ut. Om nu några av Folkets hus och parkers biografer vill använda det för att "medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film", så får de väl göra det. Det ligger helt klart något i kritiken av märkningen -- FLMs kritik till exempel eller Jan Holmbergs i Dagens Nyheter som jag inte kan länka till för det är en del av betalnättidningen. Men på det hela taget känner jag mig ganska ljummen inför hela diskussionen.

Utom vad gäller en sak: Varför dyker porrfilm upp som exempel på film som kan passera Bechdeltestet? Både FLM och Karoline Eriksson i Svenska Dagbladet i dag tar upp det här, utan att närmare hänvisa till vilka porrfilmer det skulle vara som klarar Bechdeltestet. Enligt FLM finns det till och med gott om sådana filmer.

OK. Vad är Bechdeltestet? Jo, för att passera måste en film innehålla en scen med två kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män.

Mina invändningar är bara grundade i ett slags gut feeling -- jag har inte gått in och tittat på pornografiska filmer och gjort något slags statistik på detta. Det förekommer säkert, men varför skulle detta per automatik vara ett tecken på att Bechdeltestet är bristfälligt? Kanske är i så fall "genomsnittlig" (Eriksson) eller "inte nödvändigtvis progressiv" (FLM) porrfilm inte så väldigt genomsnittlig eller icke-progressiv eller vad den nu skall vara (vad är en genomsnittlig porrfilm? vad är en progressiv porrfilm?).

Jag vill understryka att jag också tycker att Bechdeltestet är grovkalibrigt, men jag vet inte om porrfilmer skulle vara den bästa illustrationen av att det är det eller bästa argumentet. Tvärtom tycker jag att det är lite slentrianmässigt att utnyttja porrens låga ställning för att visa på grovkalibrigheten.

Man skulle också kunna öppna en diskussion här om betydelsen av dialog i pornografiska filmer. (Det är i och för sig rimligt att diskutera betydelsen av dialog i film generellt, men det var inte jag som tog upp porrfilm som exempel.) Eftersom dialogpartier i porr har dåligt rykte (dåliga skådisar och sådär), och eftersom mycket porr som finns på nätet inte har annan dialog än "dirty talk" (som å andra sidan är en jätteviktig komponent av porren), så spelar det kanske ingen större roll om de passerar Bechdeltestet eller inte. Mycket pornografisk film är inte som vanliga spelfilmer heller så de är liksom inte jämförbara storheter.

det kan också vara en glädje

Den här kolumnen kände jag igen mig i. Jag kan inte precis påstå att jag funderar så mycket på Jantelagen och tycker nog inte varken att folk pratar mycket om den eller att den påverkar mitt liv så mycket precis. Men däremot det andra, det där om att man "gnetar fram i en svag förhoppning om att tidvis göra ett bra jobb", Stephen Fry-citatet "måtte jag inte göra bort mig alltför mycket", och, inte minst, "Blobben". (Jag tror att jag skall döpa om Boken till Blobben. Undrar om inte det skulle göra arbetet lättare...)

Det är klart att det inte låter så storslaget. Det låter tråkigt, segt och färglöst. Det låter som motsatsen till kreativt och effektivt. Men det är det inte. Det ligger så enormt mycket i det. Och när man inser att det finns massor med människor omkring en som är mycket smartare än en själv, eller roligare, eller bättre på att formulera sig i tal eller skrift, eller skickligare på att gräva fram material, eller analytiskt skarpsinnigare, eller kunnigare och så vidare, så är det liksom bara det vardagliga, gnetiga arbetet som återstår. Jag har länge tänkt att min enda styrka är egentligen att jag segar på. Och, som Ola Wong skriver: "Det kan också vara en glädje."

joe sarno and historiography

I dag när jag kom till Stockholm låg det senaste numret av Journal of Scandinavian Cinema på skrivbordet. Med min Joe Sarno-artikel! Yey!

dagens hållpunkter

Kontraktspåskrivning för en bok -- dock inte Boken, utan en antologi jag redigerar tillsammans med en kollega. Alltså sammanstrålade vi i dag för högtidligt underskrivande och ifyllande av adressuppgifter och annat. I vanlig ordning pratade vi om allt möjligt så länge att helt plötsligt fick vi skynda oss att skriva under och skicka i väg. Det är å ena sidan spänt och förväntansfullt och lite liksom oåterkalleligt, och å den andra glädjande och roligt.

Intervju med Ligga med P3. Kul men alltid lite jobbigt att bli intervjuad med en mick under näsan. Dessutom är jag förkyld så jag blev väldigt självmedveten om hur jag lät... Nåja.

skam

Försöker läsa in mig på skam. Har mer och mer kommit till insikten att skam är ett användbart begrepp att använda när man försöker förstå sexualitet i en social kontext. OK, det kanske är så uppenbart att det blir fånigt – och jag kanske är en alldeles osedvanligt trög forskare som inte har insett detta tidigare. Men det har jag visst då. Jag kan inte komma på när jag skrev ordet skam i någon artikel eller annan text första gången, men jag vet att jag har gjort det och gärna då också i kombination med ordet skuld. ”Känslor av skam och skuld”, till exempel. Det funkar ju alldeles utmärkt att använda det som ett ord bland andra eftersom det är ett enkelt vardagsord snarare än ett teoretiskt begrepp.

Ändå har jag kommit till en punkt där jag vill kunna utveckla vad jag menar när jag talar om skam. Och varför skam är viktigt. Dessutom finns det ett helt forskningsfält som ägnar sig åt känslor. Det är lite coolt. Jag skulle vilja kunna vrida och vända på skam på ett sätt som går utöver den vardagliga användningen av ordet. Alltså försöker jag läsa in mig. Och det är intressant läsning. Exempelvis kan jag konstatera, efter att bara ha gjort olika artikeldatabassökningar, att undersökningar och analyser av skam i relation till sexualitet företrädesvis verkar handlar om kvinnors sexualitet, om homosexualitet och om vissa kulturella/etniska/religiösa grupper (då man har gjort valet att tala om ”skam” i stället för ”heder”). Detta blir lite utmanande för mig eftersom jag är främst intresserad av (vit) manlig heterosexuell skam – vad man skulle kunna kalla den hegemoniska gruppens skamkänslor i förhållande till sexualitet.

Att kvinnors sexualitet reglerats med hjälp av skam är så gott som ett förgivettagande. Det blir också extremt uppenbart när man tittar på exempelvis instagramupproren, ”slut shaming” eller horstigmat. Skam spelar också en viktig roll i förtryckandet av homosexualitet och det är inte en slump att ordet ”pride” – ett av skammens absoluta motsatsord – har lyfts upp av gay- och queerrörelsen.

Därmed betraktas också skam som ett verktyg för förtryck och kontroll. Att frigöra sig handlar, bland annat, om att befria sig från skammen, att sluta skämmas för vem man är och vad man vill och vad man gör. Men när är skammen positiv? Kan skam vara ett bra verktyg? Kan man skämmas för ”rätt” saker och sluta skämmas för ”fel” saker?

Jag kommer nog att återkomma i frågan. Håller på att läsa en artikel om ”The Inherent Shame of Sexuality” av psykoanalytikern Phil Mollon (många skamtexter som har något slags universalistiskt anspråk verkar på gott och ont komma från psykoanalysen…)

mycket nu

Så här långt blogguppehåll tror jag inte att jag har haft sedan bloggen påbörjades. Förutom över somrarna förstås. Det beror helt enkelt på att jag har haft alldeles osannolikt mycket att göra. Saker som har behövt bli färdiga, presentationer som har hållits i olika sammanhang, och så mitt i alltihop kom beskeden om Malmö högskolas nedskärningar -- eller, ja, processen sattes ju i gång för länge sedan, men i förra veckan kom beskeden om de konkreta personalnedskärningarna. Även om jag personligen inte drabbas (jag har alltså, i alla fall tills vidare, ett jobb att komma tillbaka till när min tid i Stockholm är över), berörs mitt ämne och viktiga kolleger. Det är tungt, inte bara för de som är direkt berörda, utan för hela gruppen.

Den 24 september var det forskardag på Institutionen för mediestudier och jag presenterade i en panel tillsammans med tre andra forskare vid institutionen. Det var väldigt, väldigt ont om tid, så jag pratade i exakt nio minuter om varför jag uppfattar att 1976 är ett brytningsår, både för mitt gamla forskningsprojekt om visningen av pornografisk film i Malmö och för mitt nya om olika skildringar i visuella medier av bordellhärvan, med fokus (i alla fall än så länge) på Call Girl.

I lördags var jag med på en session på Svenska ekonomisk-historiska mötet om sex och ekonomi. Det var en jätteintressant session, med Yvonne Svanström som presenterade om prostitution i Stockholm 1600-nutid och doktoranden Linn Spross som pratade om arbetstidsförkortningsutredningar ur ett queerperspektiv. Min presentation handlade om pornografiska 8mm-filmer: produktion, distribution, visning -- baserat på kapitel tre i Boken -- och det var första gången som jag så att säga sammanfattade de där trettiofem-någonting sidorna. Sammanfattningar är underskattade som hjälpmedel i skrivarbetet. När man sammanfattar tvingar man sig själv att kondensera och konkretisera. Vad är det jag egentligen har kommit fram till? Vad kan man säga utifrån det material jag har? Vilka är mina viktigaste slutsatser?  På något sätt insåg jag i lördags att jag är faktiskt klar med kapitel tre. Vad som återstår är kosmetika -- någon bra avslutande mening som leder in på slutdiskussionen, putsning på teorin, och språkligheter. Härligt.

Men nu skall jag snart föreläsa om Hon dansade en sommar. Och sedan har jag en massa organisatoriska saker att ta tag i.