Akademiskt skrivande är tämligen formbundet och följer specifika regler för hur en uppsats/artikel skall vara upplagd. Man kan liksom inte börja med argumentationen, fortsätta med konklusionen och avsluta med frågeställningarna. Det är mer formbundet inom till exempel medicin och mindre formbundet inom humaniora, men inom alla akademiska dicsipliner finns det principer man följer när man skriver.
Samtidigt är skrivandet en så extremt viktig del av den akademiska världen. Hur kommunicerar man sina forskningsresultat? Genom att skriva -- för publikation eller för muntlig presentation. Språket är vårt grundläggande verktyg. Och vi är, tyvärr, inte alltid så duktiga på att lära ut hur man skriver. När studenterna väl kommer till sina större uppsatser är det egentligen så dags. En del kan man lära ut under arbetets gång, annat lär sig studenten själv genom att själva skriva och göra misstag. Men vi borde vara bättre på att prata om själva skrivandet redan innan studenten kommer till uppsatsen: vad är en akademisk text? Hur får man en sådan att flyta på? Vad finns det för retoriska grepp som gör den övertygande? Vad gör man om man kör fast? Hur läser man en kursares text och kommer med bra synpunkter? Vilka ord och formuleringar bör man undvika? Vilka bör man använda? Kan man använda "jag"? Hur konstruerar man ett argument? Och hur gör man en text spännande eller intressant när den samtidigt skall vara seriös, saklig och formbunden?
Ett sätt att träna sig i skrivande och lära sig om skrivande, är helt enkelt att skriva mycket. En funktion hos den här bloggen, till exempel, är ett slags skrivövning. Jag har skrivit formuleringar här på bloggen som får mig att rodna ibland när jag tänker på dem -- fåniga upprepningar, saker som kan misstolkas, saker som brister i logik. Men jag inbillar mig att det är nyttigt, och att det faktum att jag skäms lite för dem kommer att hindra mig från att göra om den typen av misstag.
En annan viktig sak är att ha andra att läsa det man skrivit.
Läsa och kommentera. Och att hitta bra läsare, som inte stryker en
medhårs utan säger att detta funkar inte, här begriper jag inte vad du
menar, här upprepar du dig, denna mening löper över en halv sida och så
vidare.
Ett tredje sätt är att läsa och lyssna på olika typer av författare. Det senaste blogginlägget på Observations on film art handlar om
manusförfattaren, producenten och disputerade akademikern James Schamus. Inlägget handlar naturligtvis om en annan typ av skrivande, nämligen filmmanusskrivandet. Schamus kommer med ett spännande råd: det andra utkastet av det manus man håller på att skriva skall tänka om hela filmen:
He also suggests that the writer’s second draft should be an exercise in
rethinking the whole thing. “Don’t write your second draft from the
first-draft file.” In your redraft, use flashbacks, play around with
structure, or tell the action from a different point of view. This will
engage you more deeply with the material and show you possibilities you
hadn’t imagined. In terms I’ve floated in various places: take the same
story world, but recast the plot structure or the film’s
moment-by-moment flow of information (that is, its narration). Or try
choosing a different genre. For The Wedding Banquet, James turned the original script, a melodrama, into a situation derived from screwball comedy.
Detta är kanske inte alltid helt möjligt när man skriver akademisk text, som trots allt har en ganska instrumentell karaktär -- den skall, inom en viss form, så skickligt som möjligt kommunicera vad man har kommit fram till. Men tanken innehåller ändå något som är användbart, att man inte skall låsa fast sig i ett visst tänkande kring sitt eget material utan öppna för andra sätt att betrakta det.
