ups and downs

Ojojoj. Hösten kommer att bli intensiv -- verkligen tur att jag inte börjar på back! Har suttit och planerat och skrivit in saker i kalendern och gjort ett översiktsschema över höstterminen (var jag skall vara när, deadlines, disputationer och konferenser/seminarier). Den 24 september är det forskardag för institutionen i Stockholm och den 4-5 oktober är det Ekonomisk-Historiska mötet i Lund (min kollega Klara Arnberg kommer ju från ekonomisk historia). Flera saker skall skrivas (och skrivas klart, inte minst...). Men det som sakta men säkert börjar vakna i mig är känslan av att det är roligt igen. I våras hade jag lite av en svacka. Trots att jag faktiskt jobbade på en del och fick saker gjorda var det trögt, eller i alla fall mer trögt än det brukar. Som att springa på djupt vatten.

sixty years ago today

I dag är det sextio år sedan Sexual Behavior in the Human Female kom ut. Eller, ja, det är sextio år sedan journalister fick skriva om den. Man skulle kunna kalla det sextio år efter bokens första recensionsdag. Allmänheten fick ta del av den först i september. Det var den andra delen av Alfred C. Kinseys stora sexualundersökning. Den första Sexual Behavior in the Human Male kom 1948 och som titlarna antyder handlade den första om mannens sexuella beteende och den andra om kvinnans. Den första hade slagit ner som en bomb (man jämförde faktiskt Kinseyrapporten med atombomben) och blev raskt en av mycket få vetenskapliga bestsellers. Snart hade den översatts till flera språk, bland annat svenska.

Sexual Behavior in the Human Female däremot var lite mer svårsmält för den breda publiken. Att män onanerade, hade utomäktenskapliga relationer och hade sex med andra män kunde man på något sätt acceptera (även om det där med sex med andra män var ett provocerande faktum i ett homofobt samhälle), men att kvinnor onanerade, hade utomäktenskapliga relationer och sex med andra kvinnor gick så på tvärs mot bilden av kvinnan och sexualmoralen så att man skulle kunna säga att Kinsey ropade "orre" efter hela kvinnligheten -- folks systrar, döttrar, fruar och mödrar.

bögjävlar

En av konferensens höjdpunkter för mig var visningen av filmen Bögjävlar från 1977, med en efterföljande paneldiskussion mellan Thomas Waugh (professor vid Concordia University), Gunnar Almér (Svenska Filminsitutet och en av personerna bakom filmen), Roger Wilson från Sveriges Radio (Kino) och Marcus Lindeen, regissör av bland annat filmen Ångrarna, med Ingrid Ryberg som moderator. Inte nog med att filmen Bögjävlar (en dokumentär som är mindre än en halvtimme lång) var en liten juvel i sig -- charmig, allvarlig, en produkt av sin tid och samtidigt förvånansvärt... fräsh, inte dammigt pamflettig som vissa sjuttiotalsproduktioner kan vara, utan diskussionen efteråt var också engagerande. Inte minst att höra Gunnar Almér berätta om hur filmen gjordes delvis som en reaktion mot Vilgot Sjömans Tabu från samma år, och att höra om hur det på något sätt finns ett generationsgap mellan den äldre gayrörelsen och den yngre. We have fathers and grandfathers that we have never met, som Wilson (eller Lindeen?) sade.

I övrigt är det ovanligt att vara på en konferens där i princip varje enskilt moment är intressant. Alla presentationer jag åhörde var av god kvalitet och behandlade ämnen som var spännande -- ibland mer väntat som bareback pornografi, dödsbäddsdokumentärer, fetmaaktivism, Ingmar Bergmans arkiv, och ibland mer oväntat som ecuadorianska amatörfilmer om emigration eller uruguayanska arkivproblem. De två senaste presenterades på en panel som jag var chair på och jag var jättenervös innan eftersom jag inte kan såvidare värst mycket om Ecuador eller Uruguay. Lustigt nog var jag mer nervös än jag hade varit om jag hade presenterat själv -- då är man ju bara ansvarig för sig själv men om man är chair så skall hela panelen funka. Man skall hålla reda på tiden, presentera folk på ett vänligt och rättvisande sätt och så vara beredd på att ställa lite frågor om det blir magert med sådana under diskussionen.

Och nu är det sent i augusti, terminsstart, min favorittid på året, och precis som jag hoppades i början av sommaren är jag någotsånär i kapp med arbetet inför hösten. Yey!

vexx

På konferens i Stockholm. Visible Evidence heter konferensen och eftersom det är tjugonde gången den ges, heter den mer specifikt Visible Evidence XX, eller vexx. Jag presenterar inte själv, vilket är ganska skönt med tanke på att den här sommaren blev mer jobb än vad jag hade räknat med. (Lyckades leverera det där antologikapitlet den 1 augusti och efter att ha stökat undan lite pressande undervisningsförberedelser tog jag ledigt i en dryg vecka...) I stället skall jag vara chair på en panel i morgon.

Så här långt är jag mycket nöjd med konferensen. Allt jag varit på har varit intressant. Inte minst ett paper om "death bed documentaries" av Jennifer Malkowski som handlade om filmer som skildrar vad hon kallar naturlig död -- det vill säga inte våldsam död genom mord eller olycksfall utan av sjukdom eller ålderdom. Bland annat tog hon upp filmen SICK: The Life and Death of Bob Flanagan, Supermasochist, regisserad av Kirby Dick men så att säga orkestrerad av Bob Flanagan själv. Filmen är från 1997, men jag såg den 1998 när den visades på Kino i Lund. Bob Flanagan dog av cystisk fibros och filmen handlar både om hans sjukdom och om hans masochism. Det mest outplånliga minnet av filmen är när hela duken fylls av en närbild på hans icke-erigerade penis, vilande på en bräda, och på hur en spik hamras genom ollonet och sedan dras ut. Smärtsamt och magstarkt.

Visible Evidence har i hög grad med dokumentärfilm att göra, men inte bara. Snarare handlar det om filmens förmåga -- eller oförmåga -- att vara ett "visible evidence" och förhållandet mellan film och verklighet. Ett exempel som också fungerade lite som ett startskott för Visible Evidence-konferenserna (i alla fall enligt en av keynote-talarna, Jane Gaines) var den film av misshandeln av Rodney King 1991 som användes som bevismaterial under rättegången. (Poliserna som misshandlade King friades ju, trots filmen, vilket i sin tur ledde till Rodney King-kravallerna i Los Angeles 1992.) Men det handlar också om arkiv i allmänhet och filmarkiv i synnerhet, om de spår som lämnas kvar och som används som, tja, ledtrådar, bevis, indikationer när man konstruerar filmens historia. På ett ungefär. Jag lyssnade på en presentation om Statens biografbyrås arkiv och det paradoxala att det som sparats där är de klipp som gjordes, det vill säga det som inte fick visas är bevarat (fast bara delvis eftersom de totalförbjudna filmerna inte bevarats).

smått och gott

Virgina Johnson har gått bort. Hon blev 88 år. Här är NY Times minnesruna. Virginia Johnson var den ena hälften av Masters and Johnson, forskarna bakom klassikern Human Sexual Response från 1966. William Masters gick bort 2001.

Via facebook hittade jag den här intervjun med personerna bakom det fantastiska introt till Mad Men. Mycket riktigt ekade 9/11 i bakhuvudet på dem men snarare i formen av -- hur skall vi ha honom att falla utan att det uppfattas som osmakligt?  Som en bonus ligger en Simpsons-parodi i slutet av intervjun.

Och så av olika anledningar håller jag på att läsa den här boken.

mest jobb ändå

I dag verkar det inte bli något bad. Hårt arbete är det som gäller. Mitt i alltihop damp det ner en ansökan som jag måste göra. Så jag satt en halvtimme i solen på lunchen och njöt av värmen och läste tredje delen av A Song of Ice and Fire som jag håller på att läsa om. Annars har jag bara kämpat med ansökan, bokkapitel och undervisningsplanering.

Jag är alltså inte, vill jag understryka, ett nyvaket Game of Thrones-fan. Det är faktiskt två år sedan jag läste de fyra första böckerna och i desperation köpte Dance of Dragons så snart den kommit ut. Hopplöst tjock och tung i hardback. Men jag vill inte ha någon oläst bok att upptäcka som man inte kan slita sig från och som distraherar mig från arbetet. Tidigare under sommaren läste jag med stor iver Hilary Mantel's Bring Up the Bodies (lite som Game of Thrones faktiskt fast baserad på verkliga historiska händelser), fortsättningen på Wolf Hall. Och den var svår att slita sig från.

jobbsemester

Konstig semester i år -- har jobbat nästan hela tiden, om än på något slags halvfart, bitvis kvartsfart. Det beror bland annat på att jag har en uppskjuten deadline med en sak som skulle varit klar för tre veckor sedan. Så det har suttit och gnagt som en sten i skon hela tiden. Egentligen skall jag inte klaga. Det är inte så dumt att jobba några timmar och sedan åka och bada. Och mitt liv är inte så over-the-top stressigt som det var för några år sedan, när det kändes som absolut livsnödvändigt att åka i väg till någonstans långt borta där Internet inte finns och bara stänga av i ett par veckor.

Den där samförfattade artikeln som antogs med "minor revisions" har nu reviderats och blivit slutgiltigt antagen för publicering! Kommer i Sexuality & Culture. Den stora äran för detta skall väl främst tillfalla min enormt duktiga kollega Klara Arnberg, som har kämpat mest, men jag har väl också dragit ett strå till stacken, hoppas jag.

Min presentation om bordellhärvan, Call Girl och Mannen från Mallorca på NECS-konferensen i Prag gick helt OK. Är inte säker på att jag lyckades förmedla vad jag ville ha sagt eftersom historien är så krånglig. Och det blev lite cirkus av panelen eftersom vår chair (som också skulle presentera) hade satt sig på fel spårvagn och hamnat i en förort någonstans, så hon dundrade in en halvtimme försent. Alla var mycket svettiga eftersom det var typ 40 grader varmt, något som inte är helt ovanligt på de här konferenserna som är på somrarna i någon central- eller sydeuropeisk stad.

Någonstans på vägen skickade jag in tre bidrag till en encyklopedi som jag skall vara med i. Och reviderade och skickade slutgiltigt in min kortartikel om Joe Sarno och filmen The Sarnos till Journal of Scandinavian Cinema.

Så nu är det bara det där antologikapitlet och det borde snart vara klart. Med lite tur kanske jag kan börja höstterminen utan att ligga efter...