dystert

Frustrerande med en hopplöst långvarig förkylning som tar musten ur mig. Jobbar med en ansökan och lite kursstartsförberedelser men det blir inte så mycket annat gjort. I Dagens Nyheter skriver Tomas Axelson att David Fincher har klippt klorna av Salander -- jag är inte säker på att jag håller med. Jovisst är Peter Andersson en mer läskig figur än den lunsige Bjurman i Finchers version, men jag tyckte att Rooney Mara var en riktigt riktigt bra Salander. Utan att för den skull ta ner Rapace, som jag också tyckte var bra. De två skådespelarinsatserna tycker jag illustrerar att två olika personer kan göra två olika tolkningar av en roll som båda tillför något, båda ger något, och båda är bra. Men ändå olika. Mara tyckte jag var en galnare Salander, och det är ju klart, att en del av den strukturella kritik som finns i Millennieserien går förlorad om den kan förklaras individuellt. Men Maras Salanders galenskap gav det där oberäkneliga elementet som gör att hon så att säga kommer ur patriarkatets värsta mardrömmar. Vet inte om det beror på skicklig skådespelarinsats eller hade sin huvudsakliga orsak i de blekta ögonbrynen som gav henne ett lätt uncanny drag.

Men å andra sidan tror jag inte jag någonsin har läst Millenniumserien (vare sig i bokform eller filmform) riktigt så realistiskt som andra tycks göra. Jag ser den snarare som en iscensättning av en viss uppfattning om världen. Finchers film känns som om den ytterligare utarbetar den -- en så dyster skildring av det svenska samhället, med urtvättade färger, iskyla, årstider som inte riktigt växlar, snöyra, bleka och trötta människor, och antisemitism, nazism och rasism så nära, nära ytan. Kanske inte en helt irrelevant skildring.