felsökning

Sent i förrgår kväll blev jag så färdig med min hopplöst försenade text. I går läste jag igenom den, gjorde en del korrekturändringar och småjusteringar och skickade in den.

På ett sätt var det enormt skönt. Den lättnad jag kände var i det närmaste fysisk, en tyngd och en anspänning som legat i kroppen hur länge som helst, släppte.

På ett annat sätt är det tvärtom. Mitt självförtroende har fått sig en knäck -- min bild av mig själv är en person som aldrig missar en deadline. Helt plötsligt är jag inte det längre. Jag fattar inte vad som hände, och i bakhuvudet går ett slags felsökningsprogram och tuggar -- börjar jag bli gammal? börjar jag bli bekväm? tar jag inte mitt jobb på allvar längre? har jag fallit för prestationsångesten (som jag ibland, lite torrt, har sagt är en lyx vi inte har råd med)? har jag tappat gnistan?

Och å ena sidan är sådana tankar en förbannelse. De kan fungera handlingsförlamande i sig, som ett slags ond cirkel som inte går att komma ur. Å den andra sidan tror jag att det är nyttigt att inse att även på det som man själv inbillar sig är ens starka sida kan man fallera ibland. Att det inte alltid är så att bakslag kommer utifrån utan att man själv, emellanåt, kan vara sin värsta fiende.

Så nu skall jag försöka besegra min egen inre fiende genom att bli färdig med allt annat som stått på vänt medan den här försenade texten tagit upp allt mitt fokus och all min energi.